Fel debatt om hedersmord gynnar sverigedemokraterna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det råder en desperat brist på hedersmord i Sverige. Förra året utlovade myndigheterna att minst 2?000 unga kvinnor i invandrarfamiljer löpte en omedelbart överhängande risk att mördas av sina familjemedlemmar. Polisens självutnämnda expert på hedersmord, kriminalinspektör Kickis Åhré-Älgamo, höjde siffran till 15?000. En aktivist i Expressen gjorde beräkningen 40?000–50?000 förestående hedersmord. Vi stod alltså inför en syndaflod av kvinnomord.

Och så vägrar de jädrans kurderna att samarbeta och förverkliga myndigheternas undergångsvisioner. Då blir goda råd bokstavligen dyra. Den förra regimen i landet anslog 180 miljoner till bekämpande av hedersmord och folkpartisterna i den nya regimen vill plussa på ytterligare. Statsunderstödda frivilligorganisationer finns, aktivisterna är organiserade i minst fem olika grupperingar. Särskilt skyddat boende för de hotade kvinnorna finns. Allt är klappat och klart och så vägrar svartskallarna att mörda.

Rent faktiskt förhåller det sig på följande sätt. Under lite mer än en tioårsperiod har vi haft fyra kända fall av hedersmord i landet, det senaste förra året på en man.

Under samma period har ungefär 400 kvinnor mördats i Sverige på det gamla hederliga svenska sättet, fyllebråk och svartsjukemord.

Hedersmordet är alltså ett extremt ovanligt våldsbrott, inte ens tiondelen av det gamla hederliga svenska hustrumordet, inte ens tiotusendelen av den hederliga gamla svenska kvinnomisshandeln. Ändå är det just detta mest sällsynta av alla brott mot kvinnor som ådrar sig politikers, myndigheters och aktivisters största uppmärksamhet. Det är en förbryllande bild av verkligheten, det finns ingen naturlig enkel förklaring till denna galenskap.

En sak är förstås att alla de bidragsfinansierade frivilligorganisationerna som skall bekämpa hedersmorden blir desperata utan hedersmord. Då måste de på något sätt uppfinnas i alla fall, som kampanjen förra året med prognoser över den kommande mordvågen.

Årets kampanj går ut på att hedersmorden pågår för fullt, fast i smyg. De illistiga kurderna dödar numera sina döttrar genom att beordra dem att begå självmord. Fyra fall av hopp från hög höjd med dödlig utgång har utretts av polisen utan att brott har kunnat styrkas. Aktivisterna menar sig vara säkra på att det var frågan om tvångssjälvmord av hederskaraktär. Den andra tidningen har till och med haft en liten kampanj i ämnet.

Att unga människor mer eller mindre impulsartat, mer eller mindre överpessimistiska över sin tonårsolycka eller olyckliga kärlek, begår självmord är en lika tragisk som välkänd del av vår verklighet. Det är bara det att denna ungdomliga själssmärta inte följer någon etnicitet eller religion eller kultur. Men om blonda svenska ungdomar begår självmord, vilket är oändligt mycket vanligare än att kurdiska ungdomar gör det, så åtföljs tragiken sannerligen inte av brottsmisstankar och polisförhör av familjen.

Och om myndigheterna upprättade särskilda former av gratis hemligt boende för blonda svenska ungdomar som ville rymma hemifrån så måste vi nog utgå ifrån att överbeläggningen snart vore ett faktum. Men en sådan befängd idé skulle heller inte drabba myndigheterna. Det är kurder som gäller.

Vad jag mest av allt saknar i denna hysteriska diskussion är vanligt mänskligt förnuft. Ingenting har skadat den kurdiska minoriteten i Sverige så mycket som dessa visserligen yttersta sällsynta fall av hedersmord. Ingen svensk kurd är opåverkad av detta, vare sig han tillhör det intellektuella högutbildade etablissemanget, artist-eliten eller den lågutbildade arbetslösa gruppen. Och detta självklara faktum skulle enligt aktivisterna inte haft någon som helst effekt. I stället skulle kurderna ha övergått till hedersmord genom självmord? Med ett minimum av psykologisk fantasi borde man avföra den här idén. En ung kvinna som till den grad trotsar familjen att hon riskerar att mördas, skulle hon plötsligt bli som en omvänd hand och snällt begå självmord på order? Ånej.

Vi är nästan alla förlorare i den här kampanjen. Först och främst förstås de invandrarminoriteter som utpekas. Men också var och en som tror på demokratisk diskussion för att få bort onda mänskliga beteenden (det har fungerat när det gäller kvinnlig omskärelse) eller tror på en framtid med visserligen etniskt blandade svenskar men med en gemensam värdegrund och gemensam uppfattning om lagarna. Så vilka är det som vinner på lögnpropaganda? Förutom förstås de professionella aktivisterna som försörjer sig på hedersmord. Sverigedemokraterna är de enda vinnarna jag kan se. Vilket somliga folkpartister borde besinna.

Jan Guillou