Ingen verkar förstå EU:s konstitution
Fråga: Och vem vill du helst se som president? Ni svarar: Kerry förstås! Bush är ett jävla svin!
Glöm det. Ni har inte med saken att göra. Det är amerikaner som väljer amerikanska presidenter. Inte européer. Gudskelov.
Jag tillägger: Koncentrera er i stället på att den 13 juni välja ledamöter till EU-parlamentet. Dess riksdagsmän är visserligen EU:s eunucker. De virrar mellan att i första hand vara svenskar eller européer, borgerliga eller sossar. De saknar beslutspotens. Men de får åtminstone förhöra kandidaterna till de maktfyllda kommissionärsposter som medlemsländernas regeringar skickar fram. Parlamentet har inte vetorätt. Men det kan göra tummen ner och därigenom skämma ut det land som lanserar en korrupt föredetting.
Ägna er sedan åt att fråga varför varken ni eller parlamentarikerna har direkt inflytande över hur Europas president några dagar senare väljs. Presidenten (kommissionärernas ordförande) utses förmyndaraktigt av EU:s ministerråd (statsminister Persson och hans kolleger från EU:s 25 medlemsländer).
Det sker i ett politiskt pokerspel över ert huvud. Ni säger: Än sen då? Jag skiter i vilken gubbjävel det blir. Jag har aldrig förut brytt mig om vem som är Europas president (utom när snacket gick att det skulle bli våran Göran).
Jag gjorde en liten mätning: inte en av tio svenskar kan namnet på Europas sittande president. (Rätt svar: Prodi.) Ingen kan heller nämna någon tidigare i raden. (Den senaste var luxemburgaren Santer som fick gå i en korruptionsskandal. En enda nämns med aktning, Jacques Delors.) Däremot kan alla namnet på e n regeringsledamot, kommissionär, Margot Wallström, naturligtvis. Men det är den enda. Vi bör börja följa kommissionens arbete utan idiotisk patriotism. Vi bör ta del av det med samma intresse och vidsyn som vi följer NHL; tänk om vi bara gapade om Foppa och struntade i alla andra spelare.
Mitt hopp om ökat intresse för Europas president stiger inte när jag ser namnen på de tio som tippas. Ingen får mitt hjärta att klappa. Jag kan inget om dem. Jag placerar knappt dem rätt på en höger-vänsterskala. Om en irländare noterar The Economist: Han pratar bara ett språk. Om en finne: Han pratar sakta. Om en britt: Han är trött. Om en belgare: Han är gårdagens man. Om dem alla: De inbjuder till strid; den som britter är för motarbetas av fransmännen och vice versa. Man tar sig för pannan: Vilken jävla kontinent vi lever på! Samma gamla stamstrider rasar vidare.
Det finns bara ett botemedel: vi måste börja bry oss.
Vi ska bry oss om EU:s konstitution.
Den finns ännu inte. Jag jämför med Afghanistan. Det landet samlade sina politiker, stamhövdingar, krigsherrar, aktade medborgare och några religiösa ledare till en "loya jirga", ett rådsmöte och skaffade sig en konstitution. Den var kort, redig och gav etniska och religiösa minoriteter garantier. Det tog tid att arbeta fram. Tre månader.
EU har i åratal tjafsat konstitution. Uppblåsta politiker - inte mera lämpade filosofer och akademiker - har lagt ett förslag. Detta är inte, som en grundlag ska vara, en kort, kärnfull, övergripande katalog om EU-medborgarens frihet, rätt, och plikt. EU:s föreslagna grundlag är 305 sidor lång och har 472 paragrafer. Bara den som läst den - och jag har inte mött någon - förstår vilken sörja den är. Den talar om "en europeisk dimension inom sport". Den vill bestämma var och när människor får tända en cigarett. Den bekymrar sig för era katters välfärd. I spurten adderas nu förslag till nya paragrafer. Ett är att grundlagen ska ge Gud en roll i EU - "den historiska sanningen ska erkännas, att medlemsländerna har kristna traditioner".
Jesus, vart tar pluralismen vägen?
Varken politiker eller medier diskuterar EU:s grundlag. Den lämnas därhän som gällde det Boverkets byggnormer. Grundlagsförslaget borde snarare än EMU ha varit föremål för folkomröstning.
Men för sent. Rådets statsministrar och presidenter kohandlar och kompromissar genom grundlagen den 17 juni.
Ni har blivit varnade.