Till slut var jag ensam kvar i sjukhussängen
Ibland går det fort.
Plötsligt är jag på akuten och susar fram med handväskan på magen i en gräddfil till ett undersökningsrum.
En undersökning, frågor och så beskedet: jag måste stanna två nätter för ”kompletterande” undersökningar.
Det är något fel på mig.
Och det var så jag hamnade bakom de himmelsblå draperierna på fjärde våningen på det Stora sjukhuset i Stockholm. Vi var sex i salen och det var bara de blå draperierna som skiljde oss åt.
Kunde inte sova för att mina rumskompisar förde ett sånt jäkla liv. Killen bredvid är på väg att hosta upp sina lungor och killen mittemot börjar tjafsa för att jag pratar i min mobil.
Tyskan mitt emot snarkar i underliga andetag och kvinnan i hörnet tjatar efter Stesolid (ett ångestdämpande läkemedel) ”Kan jag inte få en Stesolid?”, ropar hon. En sköterskas röst: ”Nej.” ”Varför?” ”Det har inte gått sex timmar.” Och så för femte, sjätte gången: ”Kan jag inte få en Stesolid?”
Det är bara Maggan borta vid dörren som håller låg profil.
Maggan och jag blev vänner i dagrummet. Om vi hade varit tolv så hade vi klättrat i ekar och simmat bland näckrosblad över grunda vikar. Men nu var vi sextio och satt under en flimrande tv utan ljud och jämförde ristningarna i våra liv.
Ingen dans på rosor: det var bröllop, barn, skilsmässor, död, sorg, jobb och nya tag och ny man och nya barn. Men på något sätt seglade ändå ett magiskt strössel av lycka över våra sprickor och svackor. ”Jag är här för att jag har krökat för mycket”, sa Maggan. ”Min sambo och jag började dricka och vi höll på tills jag åkte in. Det är för jävligt.”
Och det är här som jag blev medveten om den tysta och pågående effektiviteten som låg som ett osynligt skyddsnät över avdelningen och vår bräcklighet.
Ett skyddsnät av röster, frågor, vaksamhet, klockslag, närvaro och lugn. En genomtänkt organisation styrd av ett slags sovande beredskap om det värsta skulle hända. Om någon av oss skulle braka ihop.
Och en gång när jag kom tillbaka från en undersökning så var alla borta: Hostet, Surkarten, Flämtet, Stesoliden och … Maggan. Sängarna var tomma och överkasten pedantiskt sträckta.
Det var tomt, ensamt och tyst.
Och då började jag gråta.