Varför får inte Carola blogga om sin svarta dotter?
Mycket har sagts i veckan om tårtkalaset på Moderna museet, där Lena Adelsohn Liljeroth skar snippan av ett bakverk i form av en jämrande infödingskropp .
Kulturministerns försvarare har pekat på det bisarra i situationen:
”Vad i hela friden skulle hon ha gjort där då, med tårtspaden i högsta hugg? Det är faktiskt inte så himla LÄTT med alla dessa obegripliga afro-svensk-queerfeminist-experiment-fällor som folk gillrar nu förtiden”, tycktes de mena.
Som om det vore mest synd om tårtätande Lena här.
Själv är jag snarare fundersam över syftet med det groteska kafferepet.
Om detta skulle vara ett konstverk som vill skapa seriös diskussion om rasism och könsstympning, som ville lyfta fram det vidriga våldet mot afrikanska kvinnor – varför skrattade då alla som var på Moderna museet?
Det är något konstigt med det här.
Könsstympning är väl inte kul?
Sanningen är nog att konstnären/klubbarrangören Makode Linde egentligen inte alls bryr sig särskilt mycket om lemlästade svarta flickor.
Det var ju snarare de vita medelklasstanterna han satte strålkastaren på.
Hela jippot blev en karikatyr av Kerstin Thorvall-kvinnan, hon som klär sig i batiksjalar och går kvällskurser i frigörande afrikansk dans, men fnittrar förvirrat när en mörkhyad konstnär dyker upp på hennes favoritmuseum.
Samtidigt läser jag om kritiken mot Carolas nya mammablogg.
Carola skriver alltså på tidningen Mamas hemsida om sin adopterade dotter Zoe från Sydafrika, precis som mängder andra kändismammor har gjort i bloggar om sina egna ungar.
Men det är först nu överklasskåsören Cecilia Hagen tycker att det är ett problem att berätta om moderskap offentligt.
Att det vore bäst om Carola höll pratet om sin ”svarta dockflicka” för sig själv.
När exempelvis Ebba von Sydow bloggar om sin – vita, blonda, svenska – dotters bebiskläder, då är det däremot ingen som tycker att det är bekymmersamt.
Men svarta Zoe? Henne vill vi helst inte se, eller höra talas om.