Tre vanliga brudar på tv kan provocera
Flickor. Alla vet vi hur flickorna mår. I synnerhet vi som själva varit flickor. Vi har
patent. Därför blir det lite
diskussion kring ”Tonårsliv” på SVT – om just tre unga tjejer uppvuxna mitt i ett blondinbelligt medielandskap där en tjej ska vara
superdriven och där pinnsmala
modebloggerskor som alltid har råd med nya skor och aldrig deppar har bildat något slags skuggregering.
”Tonårsliv” handlar om tre tjejer med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. En fick barn när hon var 16, en annan kämpar mot anorexin och den tredje klarar sig inte så bra i skolan. På väg att bli vuxna i ett Sverige som Anders Borg spår blir massarbetslöshetens.
Karin Magnusson skriver i Aftonbladet om serien: ”Välkommen in, här kan du välja mellan ångest, stressproblem, otillräcklighet och bantningsnojja. Ett pseudoterapeutiskt tv-format som visserligen säger intressanta saker om hur det är att vara ung kvinna, men som också befäster idén om hur en ung bräcklig flicksjäl bör se ut.”
Befäster serien inte snarare det faktum att flickrummets betong-
murar faktiskt står intakta åt våra småsyskon? Min generation brudar är (som Magnusson också mycket riktigt tar upp) stora fuckups vad gäller kropp/prestationsångest. Vi gav upp dock och skyller nu allt på männen, vi blev humorlösa bitterfittor besatta av amning eller pengar. Man hoppas att tonårsliven ser andra möjligheter även om jag ibland undrar hur det ska gå till när ingen orkar visa vägen längre (dom vuxnas eget ”Tonårsliv”: ”Popcirkus”, befäster ju en annan idé, den om hur ingen vill växa upp trots allt).
Gunilla Brodrej vädrar sin kritik mot serien i Expressen. ”En tjej med anorexi, en med dyslexi och en med barn. Alla med långt hår och dunjacka. Helsvenska. Lågmälda. Stockholmare... Man undrar om ingenting har hänt på djupet sedan 1959. Papporna frånvarande. Mammor och mostrar stöttar. Undertexten är dyster. Tjejer som fotograferar, läser, målar, dansar, spelar, protesterar
och bryter normer var inget för SVT denna gång.”
Jag tycker mest synd om Brodrej som blir provocerad av att se tre vanliga brudar på tv. Tjejer som varken är kurdiska veganfeminister i UMEÅ eller Blondinbellor som ska in på juristlinjen. Eller att hon inte kan få ihop en tonårsmorsa med sång eller fotografering eller en tjej med dyslexi med tja, framgång sen? Men hennes drömprogram kan hon säkert hitta i UR:s arkiv.
Men så här är det som sagt. Hade serien inkluderat en glad fet brud från landet skulle vi skriva krönikor om att varför lyfter ingen fram de hundratusentals smala flickor från storstäderna som är ledsna? Vi kvinnor har gärna och ofta synpunkter på vad en ”riktig” och autentisk flicka är och hur hon känner, lite som förortsbor alltid ska ha förtur på att bestämma saker om förort. Det är känsliga saker det här, vet ni.
Min egen agenda ser ut som följer: Jag tycker att det fina med ”Tonårsliv” är att dessa tre tjejer är något mer än sin stress, ångest och anorexi. När socialsekreteraren förfasat hade undrat hur en gravid 16-årig Monica skulle kunna ta hand om ett barn ger hon svar på tal: ”Hur gör du själv? Man har väl två ben, man reser sig och går upp och tröstar barnet.” Monica är ingen lattemamma direkt och ja, det saknas farsor åt alla håll där men hon älskar sin unge och gör det bästa hon kan och jag tycker att hon ska vara stolt över sig själv.
Och ja, det gör ont när Joanna står framför spegeln och nyper sig i det icke existerande underhudsfettet och kallar sig själv fet men det är ju en verklighet som hon delar med tusentals unga tjejer.
Eller Cecilia som är dålig i skolan men på något sätt trixar sig framåt precis som så många unga gör som inte är de utvalda A-studenterna
eller självtränade läshuvuden.
Jag tycker att tjejerna i ”Tonårsliv” är viktiga – just för att dom faktiskt är sig själva. Inte vår idé om vad dom borde vara.