Tvingas ta ratade jobb

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Syftet är solklart. Arbetslösa ska tvingas att ta jobb de hittills ratat.

De kommer inte att ha råd med något annat.

Dagarna före julafton skickade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) iväg en promemoria med förslag till nya försämringar av a-kassan.

Det handlar om att med ekonomiska medel tvinga landets 318 000 arbetslösa att ta jobb som de tidigare valt bort.

För många av dem som snurrar runt i ersättningssystemen har verkligheten blivit betydligt kallare.

I korthet går förslagen ut på att a-kassan tar slut efter 300 dagar, 450 om man har barn under 18 år.

Skäms inte

Där går gränsen.

Oavsett om man lojalt gått alla kurser som arbetsförmedlingen rekommenderat och krävt.

Eller om man nöjt sig med att göra så lite som möjligt.

Efter den sista a-kassedagen väntar jobb- och utvecklingsgarantin. Där är ersättningen ännu lägre än i a-kassan – bara 65 procent av lönen.

Regeringen skäms inte för att tala om vad det handlar om.

Man vill kunna ”kontrollera att trygghetssystemen inte överutnyttjas”.

Kanslisvenska

Och att ”den enskilde bör ha ekonomiska incitament att lämna jobb- och utvecklingsgarantin för ett varaktigt arbete”.

Det är kanslisvenska. Ett mer vardagsnära sätt att uttrycka sig blottlägger brutaliteten i förslaget. Den som inte kan leva på 65 procent av den gamla lönen kommer att ta ett jobb. Han – eller hon – kommer inte att ha ekonomiska möjligheter att göra något annat.

Om det är ett effektivt sätt att minska arbetslösheten är det ingen som vet – än. Det är ett nationalekonomiskt experiment byggt på forskning.

Sven Otto Littorin säger att regeringen hävdar arbetslinjen. Det är alltid bättre att jobba än leva på bidrag.

Rätt i teorin

I teorin har Littorin givetvis alldeles rätt. Men människor uppför sig inte alltid som i forskningsmodellerna.

Att kasta sig iväg från sin bostadsort, att ta ett jobb till en betydligt lägre betalning kan för den enskilde innebära närmast oöverstigliga påfrestningar.

Det nya systemet är rättvist, hävdar Littorin. I teorin har han rätt igen. Alla behandlas lika hårt.

Men än en gång, livet är komplicerat.

Den som får hjälp av en bra arbetsförmedlare har större förutsättningar att hitta rätt än den som får hjälp av en dålig. Hur uppvägs den orättvisan?

Klappjakt

Vissa kommer att kalla förslaget för en klappjakt på de arbetslösa.

Andra kommer att hävda att det är bättre att folk tar de jobb som finns än att de stämplar.

Oavsett vilken sida man står på var beskrivningen av regeringens nya förslag inte särskilt utförlig i valrörelsen.

Faktum är att det inte stod ett enda ord om det i valmanifestet. Fegt, eller bara taktiskt?

Hur som helst har a-kassan blivit en b-kassa för de arbetslösa.

Lena Mellin