Klart att vi trånar efter ”the bad guys”

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-07

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Det är en myt”, säger den käcka programledartjejen på PÌ´0;3, ”att vi tjejer vill ha de dåliga killarna.” Hon har precis annonserat att Aftonbladets Ronnie Sandahl ska komma till studion och berätta om sin roman ”Vi som aldrig sa hora”.

Den handlar bland annat om detta, de snälla killarna som inte fick tjejerna. De som blev snälla kompisen medan det trånades efter den taskiga killen som behandlade tjejer som skit. Jag fattar inte hur hon kan påstå att det är en ”myt”. Möjligen att det absolut inte gäller för alla, men kom igen. Det är väl ingen nyhet.

När jag gick i gymnasiet var jag ihop med en kille som var 25 år och bedrog allt och alla. Inklusive mig, ja. En gång kom det fram en tjej på ett uteställe och började bråka eftersom hennes kompis redan var ihop med den där killen. Jag vet inte om han själv kunde hålla reda på alla sina brudar. Han hade barn med en tjej också visade det sig. Han var inte speciellt snygg (hoho, det är underbart att vara krönikör i Nordens största tidning och få skriva det här) och i dag kan jag inte fatta vad jag höll på med. Men då trånades det på, ju mer som kom fram desto mer trånades det. Han var bartender också, need I say more? Under tiden pratade jag ut med mina snälla killkompisar. De som aldrig sa hora.

Att vara svag för ”the bad guy” växer inte alltid bort (Persbrandt är ju Sveriges sexigaste man, enligt varenda undersökning på området). I vissa fall utvecklas det från skolgårdsförälskelser till vuxna kvinnor, några skriver faktiskt brev till någon Juha på något fängelse.

I filmerna har alltid den dåliga killen regerat. I min generation var det Judd Nelson i Breakfast Club. Han var snygg och hade en alkisfarsa och skolkade hela tiden och när den rika fina flickan blev kär i honom (i stället för i den schysta sportkillen) kunde hon inte få några löften i slutet om ett långt förhållande. Hon gav sitt ena diamant-örhänge till honom ändå och sedan slutade filmen.

Att Judd Nelsons karaktär antingen söp ihjäl sig eller till slut hamnade på något meningslöst knegjobb med fru och barn i alla fall, det blev det ingen film om. Man måste ju hålla liv i myten. För myten är inte att tjejer faller för dåliga killar, utan myten består av att den dåliga killen aldrig behöver växa upp och skärpa sig. Vi ser honom aldrig bli gammal och ångerfull, jagad av staten för tre uteblivna underhållsbidrag eller när han bara super upp sitt sjukskrivningsbidrag i någon etta i suburbia.

Men det finns en kvinnlig motsvarighet till ”the bad guy”. För om killar stör sig på att många tjejer under perioder i sitt liv dras till slampiga killar som lever ut det som anses för fult för tjejer att leva ut, så har vi tjejer ”lagom-flickan” att slåss emot. Den där tjejen som så många killar vill ha. Hon som varken är för mycket eller för lite, som inte pratar för högt men inte är helt tyst heller, blyg men inte tomatröd när hon väl pratar, söt men inte supermodell, varken för smal eller för tjock, inte råsminkad men inte heller osminkad, naturlig och lagom. En Tuva Novotny-tjej.

Vad handlar det om? Kan vi få den historien i nästa bok, Ronnie?

En dålig slampa och en supersnäll plugghäst slåss om prinsen men han har bara ögon för Filippa K-bruden som lyckas se naturligt fräsch ut hela tiden samtidigt som hon balanserar skolböckerna under ena armen och håller en partydrink i den andra. Hur gick det för den tjejen när sagan är slut? Gick hon in i väggen då? Hon kanske rakade av sig håret.

Belinda Olsson

Följ ämnen i artikeln