Kristerssons strategi för Nato är helt fel

Att smörja Erdogan – det dummaste man kan göra

Att vecka ut och vecka in betona Turkiets betydelse för Sveriges Natoansökan måste vara det mest korkade man kan göra.

Ändå gör Ulf Kristersson det.

Den enda som tjänar på det är president Erdogan.

För ett par veckor sedan, efter den hängda Erdogandockan och Rasmus Paludans koranbränning vid turkiska ambassaden i Stockholm stod det klart att Turkiet lagt Sveriges ansökan om att bli medlem i försvarsalliansen Nato på is.

Trots att man kunde tro att den turkiska statsledningen hade angelägnare saker för sig just nu, underlätta för de tiotusentals som drabbats av den mycket svåra jordbävningen, har den avoga inställningen till den svenska ansökan till Nato accentuerats ytterligare sedan dess.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och Turkiets president Erdogan på en gemensam pressträff i Turkiet.

I helgen fick vår medsökande Finland besked av Turkiet under fredskonferensen i München att de, turkarna, anser att finnarna uppfyllt sina åtaganden enligt den avsiktsförklaring som Sverige, Turkiet och Finland undertecknade i juni förra året. Målet med den var att underlätta för Turkiets parlament att ratificera de två Natoansökningarna.

Den svenska, och finska, planen att inträda i Nato ”skuldra vid skuldra” tycks alltså ha havererat.

Men Ulf Kristersson och övriga regeringens strategi för att skynda på processen är misslyckad. Den har hittills lett till en enda sak - att det nödvändiga godkännandet från Turkiet är skjutet på en ytterst obestämd framtid.

Kristersson gör nämligen ett grundläggande fel. Han betonar president Recep Tayyip Erdoğans betydelse och vikt på ett sätt som inte alls befrämjar behandlingen av den svenska ansökan till Nato.

Kristersson åkte och hälsade på Erdogan i Ankara. Han kom hem tomhänt.

Utrikesminister Tobias Billström (M) hälsade också på sin motsvarighet i den turkiska huvudstaden. Även han kom hem tomhänt.

I rader av uttalanden har Ulf Kristersson understrukit hur viktigt att det är att Sverige snabbt blir medlem. Att Sverige och Finland ska vandra hand i hand in i den västliga försvarsalliansen eftersom allt annat är sämre.

I helgen, under fredskonferensen i München betonade hann återigen hur dåligt det vore om inträdet tar längre tid och Sverige och Finland släpps in vid olika tidpunkter.

– Det mycket nära samarbetet mellan Sverige och Finland innan vi blev Natomedlemmar skulle bli mycket komplicerat om vi skulle bli skilda som medlemmar, sade Kristersson till Financial Times.

Finlands president Sauli Niinistö.

Ett kryptiskt uttalande men det underliggande budskapet är ändå solklart: Komplicerat.

Än en gång gör Kristersson Turkiet och Erdogan viktiga. Betonar deras inflytande. Smörjer deras självkänsla.

I stället borde Ulf Kristersson spela ner Erdogans betydelse, trots att turkiska parlamentet måste godkänna, ratificera, det svenska anslutningsprotokollet till Nato.

Kristersson borde sagt något intetsägande som typ, ”vi ser fram emot att det turkiska parlamentet efter valet ger sitt godkännande” eller något annat lika innehållslöst. Det hade varit bra. Iskallt. Icke förstorande.

Det är för övrigt den linje Kristersson borde haft hela tiden. Behandlat Erdogan artigt och strikt. Inte ta med sig en fin present till Ankara och dessutom berätta vad det var (replik av avtal från 1700-talet) på en presskonferens. Pinsamt.

Det är sådant personer som Erdogan älskar. Att bli krusade.

Sluta med det. Det är det dummaste man kan göra. Det stärker Erdogan i hans uppfattning att Sverige kan man trampa på. Lite lätt i alla fall.

Men Finland, undrar ni kanske. De kastar loss från oss nu och vandrar, såvitt man kan bedöma, ensamma in i Nato.

Man kan beklaga det. Men inte mer. Vad skulle finnarna ha gjort? Det är för mycket begärt att de ska skrika ”stopp och belägg, vi väntar på Sverige”.

De har trots allt 130 mil landgräns mot Ryssland och att lägga in en paus i medlemsprocessen hade verkligen komplicerat det säkerhetspolitiska läget runt Östersjön, för att låna Ulf Kristensons argument.

Efter ett möte mellan den amerikanske och turkiske utrikesministern under måndagen, Antony Blinken och Mevlüt Cavusoglu, sade Cavusoglu att samtalen med Sverige, och Finland, ska fortsätta. Nyss låg de på is. Han gjorde också klart att Sverige inte är framme vid ett turkiskt godkännande än.

Kort sagt, det är oklart vad löftet om nya samtal är värt. Kanske ingenting.

Vad vill president Erdogan, egentligen? Amerikanska F16-plan är ett svar. Hjälp mot inhemska terrorister kan vara ett annat. En synlig plats i världspolitiken ett tredje. Vinna valet i maj är ett fjärde och kanske det tyngsta.

Det hjälper Ulf Kristersson och regeringen till med så gott de kan. Genom att framhäva Turkiet och Erdogans position och betydelse. Än så länge är det bara en som tjänat på det – den turkiske presidenten.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.