Var finns vi journalister när pappor söker stöd?
”Mia du kommer att få din son tillbaka det bara är så. En mors kärlek kan klara allt” hälsar en anonym röst i en chatt på aftonbladet.se med Mia Danielsson, mamma till lille Thor. Då befann sig Mia Danielsson fortfarande i Guatemala. Sonen satt på ett barnhem.
Redan dagarna efter att Thor hade kidnappats av sin far från USA cirkulerade det allt från upprop till pengainsamlingar på nätet, till Mias kamp för att få tillbaka sin son. Till och med etablerade bloggare skrev om fallet. Då visste vi ju fortfarande INGENTING om varför pappan stack med Thor. Men vi hade ju alla läst” Inte utan min dotter”. Vi vet hur det kan gå när man får barn med främmande män. Vi är också alla överens om att ”en mors kärlek kan klara allt”. Vi anser dessutom att när en kvinna flyr med sina barn (inte kidnappar) så har hon skäl till det. När en far drar är han ond.
Jag har följt fallet som många andra och kände verkligen med Mia när hon hittade sin son på ett barnhem men bara fick träffa honom ihop med beväpnade vakter. Fy fan. Mitt problem är inte Mia. Mitt problem är hur tidigt medierna bestämde sig för att bara köra så det ryker. Vi journalister ska belysa två sidor, men vi är svaga för mödrar i nöd. Nu hade ju pappan dock begått ett brott genom att ta sitt barn från USA. Kidnappning. Vi ska skriva om brott men vi ska besinna oss även om det låter jävligt tråkigt det hör jag ju. Vi har fortfarande knappa fakta i lille Thor-fallet. Vi vet att det är en infekterad vårdnadstvist. Hon tilldömdes enskild vårdnad av amerikansk domstol, fick till och med lov att flytta till Sverige med sonen. Det var då pappan stack. Thors pappa ska ha misshandlat Mia men pappan nekar och menar att mamman har psykiska problem. Någon polisanmälan eller dom har aldrig cirkulerat i medierna, en reporter jag snackade med hade inte sett till den, ”bara Magnus har den”. Magnus Sundholm på Aftonbladet alltså, som till slut fick tag på pappan. Där får vi efter flera veckor pappans röst, att domaren bara trodde på Mia, att han kände sig desperat och ville skydda sin son. Att han inte såg någon annan utväg. Det må vara ljug men journalister ska inte skildra enögt, vi ska försöka måla upp hela bilden för er. En god ambition om man tänker sig att det drabbade en själv.
Men missförstå mig inte. Jag tycker inte att det var rätt av pappan att sticka från USA med sin son. Han begick ett brott. Jag förstår vilket helvete det måste ha varit för Mia. Jag ifrågasätter dock journalistiken och rapporteringen kring detta brott. Här klev svenska medier rakt in i en infekterad vårdnadstvist där båda skyller på den andra. Var det ett vanligt svennebanan-fall skulle vi inte ta i det med tång. Journalister hatar vanliga vårdnadstvister. Det finns också kvinnor som lever gömda i Sverige med sina barn, barn som alltså kidnappats från pappan kan man säga. Mammor som anklagar pappor för sexuella övergrepp. Exakt på samma sätt som Thors pappa. Men dessa farsor får aldrig gråta ut i medierna. I de flesta fall av barn som förs bort olovligen är förövaren kvinna. Det måste med andra ord finnas många ledsna män därute. Varför pratar de aldrig ut i medierna om sina rädslor? Varför startas inga insamlingar för att hjälpa papporna?
Jag tror att det byggt mycket på tesen att en moder alltid är den goda. Och ja, i väldigt många fall är modern den goda. Den som stannar efter en skilsmässa. Försörjer och sörjer för sina barn. Flyr undan våld. Men inte alltid. Mamma är inte alltid bäst. Pappor blir misstrodda.
Jag säger absolut inget om Mia egentligen. Det jag säger är att vi i medierna bestämde oss tidigt för att Mias version var den rätta. Eftersom hon var mamman. För när kvinnor flyr med sina barn kallar vi det just ”fly” och inte kidnappning.
Vi – både journalister och allmänheten – vill förstå motiven. Vi har dessutom alla läst ”Inte utan min dotter”.