Det är svindyrt att vara fattig – och det gör ont
Finns det några fattiga i Sverige?
Ja, finns det några fattiga i ett samhälle som pulserar av frihet och en dånande konsumtion? Av friheten, att i alla lägen kunna köpa exakt det man vill ha. I avhandlingen ”Nödvändighetens pris. Konsumtion och knapphet bland barnfamiljer” beskriver Torbjörn Hjort livet i barnfamiljer som inga pengar har.
Och det är ingen dans på rosor, kan jag lova.
Och de här familjernas överlevnadsstrategi heter prioritering. Och det betyder: ”Barnen först”. Men det betyder inte att båda grabbarna i en familj kan få sina fotbollsskor samtidigt.
Det betyder att först får den ene och några månader senare får den andre.
Kanske.
Allt hänger på om det finns några pengar.
Men för de fattiga barnfamiljerna handlar det inte bara om att pengarna ska räcka. Det handlar också om nätverk, hälsa, försäkringar och utbildning.
Och finns det några resurser när det krisar? Finns det något som är sparat? Och är de fattiga välkomna till banken? Ja, har de över huvud taget något där att göra?
Och som det inte var nog: det är dyrt att vara fattig. Svindyrt. Allt är svårare: det är svårare att få krediter och det är svårare att få ett hyreskontrakt. Och efter bara en enda betalningsanmärkning kan det vara kört. En röst: ”Nej, har man kommit efter en enda gång, så är man stoppad precis över allt. Det går inte.”
Och hur känns det?
När själva tillvaron vrålar konsumera – hur känns det då, att inte kunna göra det? Hur känns det att stå där i utkanten och se på och inte ens kunna leverera det mest basala: mat, kläder, en platt-teve, dator, mobil, leksaker. Att inte kunna leverera en bio – inte ens den plattaste hamburgaren på Mc Donalds.
Att inte kunna ge sina barn det där glada, självklara och lätta – det tär.
Det tär på själen och gräver hål i självkänslan. Att inte kunna ge sina barn det som ”alla andra” får, skapar stress, en känsla av maktlöshet och…skam.
En mamma: ”Det jobbigaste är att man alltid, alltid, alltid måste förklara för barnen hur litet pengar man har. Att man inte har råd.”
Och att vara den som kan konsumera i ett samhälle som briljerar i konsumtion, det är att höra till.
Det är den maximala tillhörigheten.
Samtidigt som klyftan ökar till de familjer som inget har.