Tvinga motsträvarna betala för sitt nejsägeri
Stockholm växer. Folk flyttar hit för jobb, utbildning och kärlek. Väl här skaffar dom barn.
Men det finns inte tillräckligt mycket bostäder. Så vi får bostadsköer, skenande priser, företag som inte kan anställa och en generation av unga som får bo kvar hos mamma och pappa.
Antingen får vi säga till företag att vi inte vill ha deras jobb och se till att folk slutar drömma, slutar bli kära och steriliserar sig. Eller så kan vi bygga fler bostäder.
Detta försöker Stockholm stad. De har hittat en plats mellan Bromma flygplats och ett koloniområde där de planerar att bygga 4 000 välbehövliga bostäder. Ingen av kolonistugorna kommer att beröras enligt förslaget.
Tror ni att det lugnar de välbeställda Brommabor som lyckats sätta klorna i de attraktiva pittoreska miniaturhusen? Nej, de springer till husorganet DN som lydigt ställer ansvarige politikern Roger Mogert mot väggen. När han i sin tur skriftligen bekräftat kolonistugornas värde för staden och att de ska finnas kvar borde saken vara utagerad. Nej. För föreningens utsände kolonistaktivist har sett sanningen:
– Jag menar att det finns en dold agenda att göra sig av med koloniträdgårdarna.
Det är lätt att le och se lite folie glimra till i de grå tinningarna. Men problemet är att det är så här bostäder stoppas. Av de välbeställda som redan fått sitt. Visst tycker de att unga och inflyttade ska ha någonstans att bo. I teorin. Men inte just i deras bakgård.
De har ju så mycket att förlora. Sin utsikt, en något lägre vinst vid nästa steg på bostadskarriären.
Det är dags att dessa mätta motsträvare får betala för sitt nejsägeri. För det kostar inte bara framtida generationer - hela Sveriges tillväxt påverkas negativt när huvudstadens bostadsmarknad inte fungerar.
Om en pensionär stoppar ett husbygge - gå in och rensa bland prydnadsföremålen
tills företaget som inte kan expandera blir ersatt.
Om en barnfamilj okynnesöverklagar nya grannar - töm garaget på hooverboards tills de betalat av för missade framtida skatteintäkter
Om politiker gör systemet ännu mer stelbent - minska dess mandat med hur många framtida medborgare som aldrig kommer födas.
Jag fattar lockelsen i att frysa tiden. Man vill bara limma fast legoklossarna så att ens drömstad aldrig förändras. Men känner man igen en stadssiluett från sin barndom så betyder det att staden är effektivt död. En Visbyruin som på sin höjd är en kul kuliss för Almedalsveckan.
Jag kommer från landet utanför tullarna. Där kommer du inte bli störd av byggkranar och det finns en massa härlig sly. Kanske dags för alla som hatar en levande stad att flytta dit?