”Leksak och leksak... Det är mer ett vapen faktiskt”
Åsa Erlandson bjuder på en scen från leksaksaffären
Chefen till personalen i leksaksaffären, ett scenario:
Hörrni! Det har kommit en ny leksak som jag funderar på att köpa in. Eller, leksak och leksak. Det är mer ett vapen faktiskt.
– Vaddå, vi har ju redan proppfullt med pistoler och gevär.
Jovisst, men de kan man ju ha kul med. Tjuv och polis och sådana klassiska lekar. Det här är något helt nytt, ett vapen som bara är till för att trasa sönder sin motståndare.
– Öh. Ett knogjärn för lågstadiebarn eller, hahaha.
Ja precis!
– Men alltså, vi skojade. Menar du allvar?
Ja!
– Folk kommer ju tycka att vi är dumma i huvudet.
Ja!
– För ”all publicitet är bra publicitet” eller?
Jajemensan. Så nu kör vi. Jag har redan beställt två lastpallar med knogjärn for kids.
– Vad gör vi när vi får kritik för det här då?
Då gör vi som vi alltid gör. Beklagar hur det ”kan ha uppfattats” och att det har ”slunkit genom våra rutiner” och yada yada yada. Jag har dragit det där så många gånger nu att min papegoja där hemma lärt sig det utantill. Jag kan skicka fram henne istället när journalisterna ringer, hahahaa!!
– Och sen då?
Sen köper vi in nästa grej! Jag har till exempel hittat en rosa skurborste med texten ”Städa som mamma”.
– Vad gör vi när tidningarna ringer om detta då? Vänta, låt mig gissa. Vi låtsas som att vi är döva och blinda och inte kan tänka själva när vi köper in våra leksaker. Sedan skyller vi på rutinerna igen så att folk verkligen fattar vilket rent HELVETE det är för oss som jobbar i leksaksaffärer att rutinerna hela tiden fintar oss, lurar oss, TVINGAR oss att köpa in skit som vi faktiskt inte heller gillar. Och att vi är jätteledsna för det.
Kanon! Låter som ett bra upplägg. Då kör vi.