Jag sökte äventyret och fann ett lösöra
En av de bästa sakerna med att resa är att man lär känna varandra så bra. Plötsligt får man se helt nya sidor av sitt träben till chef, den tysta musen på kontoret börjar dansa på bardisken och den gamla tondöva bästisen visar sig vara en fena på karaoke.
Japp, fråga mig. Jag har fått några av mitt livs största chocker av reskompisar som utomlands visade sig ha, hrm, oanade talanger.
Jag kände Kattis utan och innan, det var i alla fall vad jag trodde när vi som tonåringar bokade den där resan till Ibiza.
Första kvällen tömde vi barskåpet tillsammans med våra nyfunna vänner från Huskvarna och raglade ut på gatorna. Som brunett klarade jag mig, men mina blonda väninnor fastnade genast i en svärm av kåta killar.
En lokal förmåga på max 16 år siktade in sig på Kattis. Att hon till slut gömde sig bakom en mur tog han bara som uppmuntran. Men synden skulle snart straffa sig själv – plötsligt hör vi ett avgrundsvrål där bakom muren. Sedan: ett par vilt uppspärrade ögon på slemmot som gråtande springer iväg. Kvar bakom muren ligger Kattis. Och hennes ena öra. Löst, på trottoaren.
När jag skrikit färdigt om den nya Mike Tyson och att ringa polisen, hörde jag vad Kattis försökte säga: ”Det är lugnt Åsa. Jag har ett lösöra.”
Dagen efter visade hon hur det funkade, med ett litet klick knäpptes chockörat på höger sida enkelt av och på. Hon föddes med bara ett öra och tyckte väl inte att det var så mycket att orda om. Av detta lärde jag mig hur plastöron fungerar. Och den 16-åriga casanovan lärde sig att aldrig, aldrig tafsa igen.
Att fenomenet försvunna kroppsdelar skulle förfölja mig visste jag inte då. Nästa år var det dags igen. Sedvanlig fylleresa till Kos, svenska flaggan på bordet och Tom Collins i halsen. Hela veckan hade jag och Maria spanat på två killar från Gävle och nu satt vi tätt intill varandra vid ett långbord.
Då flyger tönten i mig fram så jag ropar ”give me five!” till mitt ragg. Ingen supercool kommentar, särskilt inte när man egentligen menar ”ska vi dansa?”. Men där och då kändes det av någon ödesdiger anledning helt rätt. Killen tvekade en kort sekund, men smackade till slut sin handflata i min. Enbart handflatan. Sedan frös vi i ögonblicket och teg tills jag inte stod ut längre: ”Johan, du har inga fingrar”. Han svarade: ”Jag vet”.
Alla tio fingrar var borta på hans båda händer. För att göra saken värre började jag pladdra nervöst om att det är lugnt, jag är van, en polare tappade örat och vi kan väl säga ”give me zero” i fortsättningen haha? Johan väntade tills jag äntligen blev tyst och förklarade: som barn råkade han ut för en olycka men hade bestämt sig för att leva utan proteser. Den tryckta stämningen sprack när han elegant höll fram ett glas vin med ena handflatan och ville skåla med mig. Friends.
Av detta lärde sig Johan att han inte behöver gömma händerna i byxfickorna hela tiden. Och jag själv att reskompisar kan överraska mer än själva resmålet.