Phi Phi festar som förr

Sture Bjarnelind

Men Hasan minns vågen och trädet som räddade honom

Hasan Siba, 33, ler när han sakta lotsar sin longtailbåt in mot Phi Phis strand.

Den underbara snorkeldagen får ett oväntat slut när vår glade båtförare plötsligt pekar mot stranden:

– Där, under trädet. Där bodde min familj när tsunamin kom.

– Pappa, pappa, jag vill!

Sonen Sikrao, snart sex, har svårt att hålla händerna i styr. Charmtrollet vill hela tiden starta den stängda motorn fastän pappa Hasan säger ifrån.

Mellan starterna vill Hasan Siba ändå, som så många andra drabbade, prata om det ofattbara som hände för snart fem år sedan, på morgonen den 26 december 2004.

– Vi klättrade upp i ett träd, jag tog babyn under armen, säger Hasan och pekar på sin son. Vi var tio där uppe i trädet, min fru var med. Men mamma klarade inte att klättra upp ...

Men efter en kort stund ler mannen med billabong-shorts och solglasögon igen.

Känner sig lyckligt lottad

Hasan Siba berättar om många månader utan arbete efter tsunamin. Men också om hjälpen som kom. Från Sverige, Holland och USA.

Åtta månader efter tsunamin fick Hasan Siba en ny longtailbåt, då hade familjen redan flyttat till ett hus längre upp på ön.

Nu känner han sig lyckligt lottad. Familjen mår bra och halvdagsturerna till några av snorklingsstränderna runt Phi Phi snurrar på. Och affärerna går bra. Så bra att Hasan Siba har något så ovanligt som ratt på sin longtailbåt.

Olovlig körning

– Tanken är väl att han där ska ta över en dag, säger Hasan och pekar på sonen som hunnit dyka från båten och olovligt startat motorn några gånger under vår lilla pratstund.

Nu, fem år efter tragedin, märks inte mycket av tsunamin på Phi Phi. Det finns ett minnesmärke på 18 meters djup i viken utanför den strand där vågen rullade in. Och en mindre minneslund mitt på ön. Dessutom små, blå skyltar som berättar vart man ska springa om vågen kommer, det är allt.

Det mesta är som förr

Annars är det mesta som före tsunamin. Inte minst i byn Ton Sai. Det tog inte länge förrän tatuerarna och massörerna kom tillbaka, liksom mekongwhiskybarerna och eldshowerna på stranden. Nattlivet, nu med juldekorationer och blinkande lampor, rullar på och hörs över hela huvudön.

På natten är det få som tänker tillbaka på annandagen 2004.

En del hotell har i och för sig försökt söka sig lite längre från stranden. På vårt har vi 139 trappsteg ner till frukosten, vi ser det som ett försök till extra säkerhet, men det hjälper inte mot musiken.