Buss på Europa!

Resa följde med genom Tyskland och Tjeckien

Resmålet är inte alltid det viktigaste.

Vägen dit kan ha minst lika stor betydelse.

Resa hängde med på busscharter genom Europa - en resa där gemenskapen står i centrum.

Det är en klarblå himmel över Berlin. In i bussen kommer Nikolaus von Davidson, 35, i en lika klarblå reseledarkostym.

– Har alla lämnat in sina nycklar? frågar han.

– Oops, jag har missat det själv, kommer han på i samma andetag och springer tillbaka in i hotellet.

Alla skrattar hjärtligt. I bussen sitter ett 40-tal levnadsglada 60+are som ska på upptäcktsfärd genom Centraleuropa.

– Hej, vad kul. Er känner vi inte igen, säger Ingrid Lindström, 77, från Helsingborg när jag och fotograf Henrik kliver på bussen.

– Visst har jag kort minne men så dåligt är det inte, säger hon och skrattar tillsammans med väninnan Siv Lindell, 79, i stolen brevid.

Det känns som om det redan är ett sammansvetsat gäng vi möter, även om det bara gått en dag sedan starten i Malmö. Och då är det elva dagar kvar på resan som går via Prag, Bratislava, Budapest och Wien.

Vi börjar rulla genom Berlin. Reseledare Nikolaus rabblar information i en strid ström. Ambassader pekas ut, historiska byggnader, floderna Spree och Havel och deras bifloder nämns snabbt när vi åker över dem.

Vid den forna gränsövergången Checkpoint Charlie går alla ur bussen för fotografering i fem minuter. Luleåparet Ulf Pettersson, 60, och Britt-Inger Wallmark, 57, flög ned till Malmö för att ansluta till sin första bussresa.

– Man har flugit hit och dit i världen, men man har som inte sett vad som finns däremellan. Det tänkte vi göra nu, säger Ulf och kikar på kullerstenarna som lagts ut för att markera var Berlinmuren stod.

Vi åker förbi Görings Luftfartsministerium som nu är finansdepartement och shoppinggatan Friedrichstrasse som uppkallats efter Preussens förste kung.

Chauffören Christer Hellstrand, 43, manövrerar skickligt på de trånga gatorna, som blir än trängre av de många byggnadsprojekt som ständigt pågår i Berlin. Stan växer så det knakar.

Solen lyser in genom bussfönstren på de många gråtonade hjässorna. Det är folk från hela Sverige – från Malmberget i norr till Malmö i söder. Här finns också tolv norrmän.

Knut, 74, och Ninni Klitte, 71, från Helsingborg hade tidigare en lägenhet i södra Frankrike. Då blev det mest resor dit, men sedan de sålt den ville de göra något nytt.

– Vi tänkte att vi skulle prova på det här sättet att resa. Och så här andra dagen verkar det lovande, säger Knut Klitte.

Bussens radio är tyst och tv-skärmarna förblir släckta. För det här är inte en resa där transporttiden måste dödas med underhållning och tidsfördriv.

Här är transporten en del av upplevelsen. Bussturisterna får se mycket, men kanske inte uppleva resmålen i ordets deltagande bemärkelse. Allt är förbeställt och mycket ses genom bussens fönster. Man behöver inte veta något i förväg eller ens kunna ta vara på sig själv.

Nikolaus säger att det är helt okej att somna medan han pratar. För pratar gör han nästan hela tiden, det är han själv medveten om, säger han i mikrofonen och lockar till skratt.

Det är en trivsam stämning. Nikolaus är lite som allas pappa – eller snarare, med tanke på medelåldern i bussen, som allas extremt omtänksamme son.

I bussen diskuteras högt och lågt. Väder och skatter. Natur och nazism. När Nikolaus går runt i bussen översvämmas han med frågor om all världens ting. Hur fungerar jordbruket här i Tyskland? När är nästa kafferast? Är det där en Trabant?

När kaffepausen aviseras möts det med applåder. Vi stannar på en stor parkering vid motorvägen. Ett litet bord tas fram och dukas med kaffe, mazariner och lite starkare varor för de som vill ha, så här klockan tio på förmiddagen. Kaffet är gratis men whisky, öl, läsk och mazariner kostar extra.

– I går var kaffet ljummet. Men i dag smakar det bättre säger Siv Vougt, 67, från Stockholm.

Dresden i Sachsen jämnades i princip med marken natten mellan den 13 och 14 februari 1945. Över 100 000 människor dödades och en mängd kulturskatter förstördes av de allierades bomber.

Under rundvandringen i Dresden tittar Siv Vougt lojt på de återuppbyggda palatsen vi passerar.

– Det går inte att ta in allt som guiden pratar om. Ibland orkar jag inte lyssna, säger Siv, som reser tillsammans med ölänningen Ingvar Johansson, 68.

– Men samtidigt är det otroligt praktiskt. Varken jag eller Ingvar kan engelska och då är det svårt att resa runt på egen hand, säger Siv och tänder en cigarett medan guiden Nikolaus entusiastiskt berättar om nästa historiska byggnad.

Bussen rullar vidare genom det gamla Östtyskland med grå bostadshus och gröna slätter. Vi åker förbi Volkswagenfabriken där senaste lyxmodellen tillverkas.

– En sån får vi köpa när vi kommer hem, skämtar Knut Klitte.

– Måste bara vänta till pensionen kommer, kontrar Kerstin Domberg i stolsraden framför.

Varje dag flyttar resenärerna runt i bussen så att ingen ska kunna tjingpaxa de bästa platserna. I dag är det Luleåparet Ulf och Britt-Ingers tur att sitta längst fram. Där bjuds det på godis av chauffören och man får ta del av Christer och Nikolaus diskussioner om vägval och andra saker som rör resan.

Spridda skurar har följt oss sedan Berlin men mellan regnbyarna som smattrar mot bussens fönster skiner solen och kastar ljus över vindistrikten i Sachsen.

Nästa stopp är gränsen mellan Tyskland och Tjeckien. Nikolaus springer in i tullstationen och betalar vägskatter och ordnar med papper. Mycket pratas det om guiden. ”Var är han nu?” ”Så kunnig han är.”

Efter en halvtimme kommer Nikolaus ut ur den vita byggnaden, där bistra, rökande, tjeckiska gränsvakter står posterade. Medan bussen rullar mot kaffepausen berättar han om valutaväxling, om det böhmiska glaset, om gränsstädernas prostitution och om de vietnamesiska marknaderna med sina trädgårdstomtar, sprit, tobak och kopior av märkeskläder.

Siv Vougt pensionerades för två år sedan, efter att ha arbetat i 30 år på Åhlens Söder i Stockholm.

Garderoben hemma är full av kläder från den tiden.

– Jag älskar att shoppa, säger hon och visar upp blusen hon köpt på marknaden där vi stannat.

– Men även om garderoben är full hittar man aldrig något att ta på sig. Så är det för tjejer, säger hon.

Efter varje stopp räknas resenärerna innan det kan bära av. Stämningen är uppsluppen i bussen efter pausen. Om det är för kaffet, den friska bergsluften eller whiskyn som serverades från det lilla plastbordet är oklart.

Landskapet har förändrats sedan vi kommit in i Tjeckien. Gröna bergskullar har ersatt den platta slätten i Sachsen.

I Prag lyser kvällssolen. En ny stad. I morse såg vi Berlinmuren, till lunch det sönderbombade men återuppbyggda Dresden, marknaden vid gränsen och nu, Prag.

I den ljusa och öststatsomysiga matsalen på hotell Olympik Tristar håller Nikolaus ett kort informationstal om saker han inte hann med på bussen. Främst varnar han för ficktjuvar – det ska senare visa sig att varningen är befogad.

Tunga regnmoln hänger över Pragförorten Invalidovna morgonen därpå. Det är grått och kallt, närmare nollgradigt. Nikolaus hälsar godmorgon och får ett godmorgon tillbaka av de flesta i bussen. Men den riktiga gnistan finns inte där. Kanske är det vädret som dämpar stämningen den här morgonen, den tredje på resan. Nikolaus – för dagen civilklädd med en namnbricka på bröstet – informerar om dagens rundtur.

Prag betyder tröskel. Vi får höra om det stora böhmiska riket på 1200-talet. Om Karl IV:e som blev tyskromersk kejsare på 1300-talet, det århundrade som kom att bli tjeckernas storhetstid. Nikolaus fortsätter kronologiskt och avslutar med Vaclav Havel och nutid precis då vi kommit fram till borgen.

Det vimlar av turistgrupper vid borgen. Och guider som försöker överrösta folkvimlet på italienska, spanska, svenska, engelska eller japanska.

Vi ser presidentpalatset med sin högvakt och den rikt utsmyckade gotiska Vituskatedralen som påbörjades under Karl IV:s tid men slutfördes först på 1800-talet.

Ture Wennström, 70, från Malmberget är imponerad.

– Det är första gången jag är här och det är verkligen fascinerande, säger han med bakåtlutat huvud, tittandes på de färgglada fönstren och det dekorerade taket högt däruppe.

Efter katedralbesöket är det dags att räkna in igen och gå vidare mot Gyllene gränden.

Familjen Lavröd anslöt till resan i Prag och sänkte därmed medelåldern betydligt. Resan är en 40-årspresent till Katrin från föräldrarna som också är med.

– Det är ett annorlunda sätt att resa. Man får ju reda på mycket mer än om man reser själv. Jag var här 1997 men kände alls inte till allt som guiden berättar, säger Katrin, som kommer från Åkarp utanför Malmö.

– Sedan finns det sådant som är negativt också. Att hela tiden gå i stor grupp och behöva passa tider. Det behöver man ju inte göra när man reser själv.

Katrins son Simon, 11, och föräldrarna Sven-Erik och Ulla går tillsammans längs den Gyllene gränden som fått sitt namn efter de alkemister som förgäves försökte framställa guld här. Kafka bodde också en kort tid med sin syster i nummer 22.

Simon och Katrin skrattar åt de små små husen i gränden.

– Jag tycker det är jättekul, säger Simon. Vi har varit på flera resor i Europa och i Thailand men aldrig något som den här.

Det är kallt och efter Gyllene gränden siktar alla in sig på kaféer med värmande men dyra drycker. En kaffe här kostar över 30 kronor, samma som en hel måltid utanför turiststråken.

När vi åter träffas har det som Nikolaus varnat för inträffat: en i gruppen har blivit bestulen. En liten flicka stoppade handen i hans ficka och fick med sig plånboken med alla pengar, kredit- och körkort.

– Det är för sorgligt, säger Siv Vougt, som nu hängt handväskan innanför kappan. Stackars människa, hela resan är förstörd.

Prags främsta turiststråk är Karlsbron och gatorna som leder dit. Bron stod inte bara pall för svenskarnas härjningar 1648 utan även för översvämningarna som drabbade Prag i augusti 2002. På bron med sina svartnade statyer trängs turister med porträttmålare och smyckesförsäljare. Några violinister bjuder på smäktande toner samtidigt som två jazzband spelar ösig dixieland.

Sista stoppet på rundturen är Gamla stans torg, kantat av uteserveringar. Rådhuset med sitt astronomiska ur, Tynkatedralen och Parisavenyn som leder till de gamla judiska kvarteren är bara några av sevärdheterna som Nikolaus berättar om innan vi går vidare mot den gemensamma lunchen.

För oss har det blivit dags att vinka adjö till bussresenärerna. Vi märker att det skapas något unikt i att samla många, länge, på ett så litet utrymme som en buss. Därför är det inte helt smärtfritt att säga adjö.

Vi ska hemåt. De ska vidare till nya städer, nya rundvandringar, kafferaster, samkväm och stillsamma äventyr.

12-dagarspaketet

Niklas Smith (resa@aftonbladet.se)