Utdragna dussinstrider

Alfred Holmgren

Halo: Spartan strike kommer inte i närheten av att göra seriens namn rättvisa

SHOOT ’EM UP I ”Halo: Spartan strike” kutar man, siktar och skjuter med (virtuella) dubbla spakar, utnyttjar specialförmågor som hälsoboost, bockar av objectives som att försvara kontrollpunkter på kartan och mejar ner fiendesvärmar med en stationär kulspruta.

Tycker du det här låter upphetsande skulle jag vilja hälsa dig välkommen ut ur tidsmaskinen.

”Spartan strike” är nämligen ett spel som är omöjligt att bli eld och lågor över om man inte på något magiskt sätt lyckats missa de tio senaste årens spelhistoria. Likt föregångaren ”Spartan assault” är det ett spel som gör skäl för förstaledet i sitt namn. Man behöver bara se ett enda screenshot för att känna doften av de grundläggande ingredienser som ingått i varenda twinstick-shooter det senaste decenniet.

Avbrutet safari

Trots att den enda doft man borde känna är den av brinnande skyskrapor, plasma och svedd asfalt. ”Spartan strike” är nämligen vår första chans – om man inte räknar relativt lågmälda spinoffen ”Halo 3: ODST” – att verkligen se vad som hände i New Mombasa efter att Master Chief tröttnat och teleporterat sig vidare till en helt ny ringvärld. Det var det här alla trodde att Bungie skulle visa upp redan i ”Halo 2” – bara för att bli blåsta på konfekten när science fiction-safarit genom den fiktiva afrikanska metropolen avbröts mitt i.

Av ”Halo: Spartan strike” att döma gick vi inte miste om särskilt mycket.

Inte bara mörsa blint

Konceptet kretsar kring en ramhandling à la ”Assassin’s creed” där man placeras i simulationer av historiska slag. Det låter mer spektakulärt än vad spelmekaniken kan leva upp till. ”Spartan strike” skiljer sig från många andra twinstick-shooters (men inte sin föregångare) så tillvida att det är indelat i tydliga uppdrag, under vilka man på välbekanta vis tar välbekanta fiender av daga med hjälp av välbekanta vapen. Man har simpla objectives bortom att bara överleva, och för en gångs skull måste man hålla koll på ammunitionen istället för att bara mörsa blint.

Ruttnande lik

Men här finns inga spår av det som är Bungies allra viktigaste arv: hur de tog en på gränsen till söndertjatad genre och pumpade dess livmätare full igen, drog i nervtrådar och karvade bort död vävnad tills den stod rustad att överleva minst ett par årtionden till. ”Halo: Spartan strike” känns i jämförelse som om utvecklarna stagat upp det ruttnande liket av en gammal twinstick-shooter och förväntat sig att vi ska hålla för näsan.

Visst går det att ha hyfsat roligt med ”Spartan strike” när man väl bråkat färdigt med kontrollschemat.

Men det dröjer inte länge innan man inser hur lyckligt lottad man var som fick teleportera sig bort från dessa utdragna dussinstrider i ”Halo 2”.