Wennman: Vackert och värdigt
Landskampen förvandlades till något mäktigare än bara fotboll
LONDON. Känslosamt, vackert, värdigt.
Annat fanns inte att säga, mer än:
Liberte, Egalite, Fraternite.
Wembleys valvbåge lyste i rött, vitt och blått, ministrar och kungligheter var där, 71 000 människor sjöng Marseljäsen så det knottrade sig på huden, spelarna höll
varandras händer och för en dag förvandlades ett industriområde i nordvästra London till nåt mäktigare än bara fotboll.
Så skulle matchen ha spelats över huvudtaget?
Klart den skulle.
Var går annars gränsen nästa gång det sker ett terrorattentat som som försöker stoppa världen och fotbollens bidrag till folkets bröd och skådespel?
Det fanns invändningar:
Frankrike, förutom landet som sådant, hade spelare som var direkt påverkade av händelserna i Paris.
Fick publikens stöd
Lassana Diarra (Portsmouth, Chelsea, Arsenal) hade en kusin som dog i fredagens attentat. Han var skakad av händelsen.
Antoine Griezmanns syster undkom oskadd från slakten i Bataclans teatersalonger, där 89 människor sköts.
Båda var inhoppare på Wembley. De var indirekt inblandade, så att säga. Många kan hävda att de borde lämnats hemma för att bearbeta sorgen med sina familjer.
Men de fick publikens stöd, folkets applåder.
Brydde sig så väldigt många om resultatet?
Pogba var bäst
Klart att många engelsmän såg nåt överdrivet positivt i segersiffrorna 2–0 (snyggt skott av Dele Alli, vacker volley av Wayne Rooney), men var det egentligen så mycket att prata om?
Jag såg knappt en enda hård närkamp, en enda cynisk filmning, en enda situation där nån fransk spelare (speciellt) verkade bry sig särskilt mycket. Det låg nåt
annat över hela tillställningen.
Det enda jag spelmässigt kan minnas är att fransmännens Paul Pogba var bäst på planen när han kom in efter paus, att England ställde upp med sitt yngsta lag (genomsnitt under 25 år) sen 1959 – och att målskyttarna Alli och Rooney såg fina ut.
Annars var det bara att hålla med Tottenhams franske keeper, kaptenen Hugo Lloris:
– Vi tackar England för visad respekt. Vi saknade koncentration och aggressivitet, men kvällens behållning var solidariteten.