Mejla

Johan Flinck

Flinck: Respekt, Gulldén!

Publicerad:
Uppdaterad:

SPORTBLADET

Isabelle Gulldén slutar i landslaget.

Det finns bara ett ord: Respekt.

Nej, ett till: Tack.

Isabelle Gulldén slutar i landslaget och jag kommer att tänka på Markus Rosenberg.

Varför?

Jo, för att de är unika, i varje fall för mig i min roll. De har visserligen varit oerhört framgångsrika och sällan kritiserade men gudarna ska veta att vi då och då vänt och vridit på det de sagt och blåst upp det till stora rubriker.

De har säkert förbannat det för sina närmaste ibland men (nästan) aldrig sagt något utåt, gett mig det onda ögat eller vägrat prata, om det så varit dagen efter de där rubrikerna. I stället har de respekterat journalistens roll, hållit mycket god min i småelakt spel, kommit med begåvade analyser av spelet, försökt variera sina svar på de återkommande frågorna, haft en glimt i ögat och vågat fortsätta säga vad de tycker.

Det finns bara ett ord för det: Respekt.

Hon är störst genom tiderna

De har båda varit superproffs på det mediala spelet och när man bevakar någon så tätt som jag har gjort med Gulldén under 15 mästerskap så är det faktiskt det jag minns bäst och mest från hennes mycket långa landslagskarriär

Jag gör det utan att för den skull glömma alla briljanta titta bort-inspel till linjen, geniala framspelningar till lagkamrater och smarta skott – trots att motståndarnas huvudfokus varit att stoppa just henne.

Eller hur Gulldén burit det här landslaget i många mästerskap. Vi ska inte glömma vilken bra försvarsspelare hon också var under en period.

Är hon Sveriges största damspelare genom tiderna? Större än Mia Hermansson-Högdahl som utsågs till världens bästa 1994?

Jag är inte för ung för att inte komma ihåg Hermansson-Högdahl men minns inte att jag såg henne spela. Sverige var för dåligt på den tiden och Mia var ett enmanslandslag. Så sett till individuella kvaliteter på planen kanske Hermansson-Högdahl höll samma klass som Gulldén. Men störst genom tiderna är definitivt Gulldén i kraft av sin star quality, sin spelmagi och sin betydelse för svensk handboll, som hon varit ett affischnamn för i tio år nu.

Större tapp för svensk handboll än landslaget

Bella lämnar såklart ett stort tomrum efter sig i landslaget. Då tänker jag på planen, även om hon inte varit lika dominerade de senaste två åren efter fotskadan och graviditeten. För man ska veta att även om Gulldén älskat rampljuset har hon faktiskt aldrig tagit stor plats i spelargruppen utanför plan och egentligen aldrig varit en ledare vid sidan om eller ett kaptensämne.

Men frågan är om inte tappet är ännu större för svensk handboll i stort just nu. De förlorar sin största stjärna, herrlandslaget inräknat, över en natt och en given arvtagare saknas.

Däremot finns det kanske en typ av arvtagare på planen, eller i varje fall ersättare, om Axnér väljer att flytta in Emma Lindqvist som mittnia. Det är ju där hon är som bäst egentligen.

Ordet är respekt

I förra veckan skrev jag en krönika om det faktum att spelarna i damlandslaget aldrig tackar nej till mästerskap på andra grunder än skador eller graviditeter medan vi vid varje herrmästerskap har ett återbud på mer eller mindre diffusa grunder från någon av de största stjärnorna.

Men det hann alltså bara gå en dryg vecka innan det hände också i damlandslaget. Men grunderna är inte särskilt diffusa den här gången. Gulldén vill tillbringa mer tid med sin son, motivationen tryter, hon känner att hon inte kan leverera på topp längre efter fotskadan för två år sedan och vill skona kroppen för att förlänga klubblagskarriären.

Beslutet kommer också efter att hon spelat 15 raka mästerskap och nästan aldrig tackat nej till en enda landskamp.

Det finns bara ett ord för det: Respekt.

Avslutar på sina egna villkor

Tomas Axnér hade garanterat velat ha med Gulldén i fler mästerskap. Det blev fokus på bänkningarna i början av EM men i slutändan var Gulldén faktiskt den niometersspelare som spelade näst mest efter Emma Lindqvist. Så visst hade hon fortfarande den nya förbundskaptenens förtroende.

Samtidigt går det inte att komma från att beslutet på sätt och vis löser ett annars kommande ”problem” (nåja) för Axnér, nämligen att i generationsväxlingens namn en dag fasa ut Gulldén på riktigt, vilket skulle ge nya rubriker, och slutligen peta henne från ett mästerskap under garanterat stor uppståndelse.

Nu fick Gulldén ta beslutet på sina egna villkor. Hon är inte på toppen av sin karriär längre men fortfarande en mycket tongivande spelare.

Det är inte alla som får det eller tar den möjligheten.

Det finns bara ett ord för det: Respekt.

***

Gulldén var oftast den sista jag pratade med efter en turnering för det fanns alltid ett värde i att lyssna på vad hon hade att säga. De sista åren avslutade vi oftast med ett ”tack för den här turneringen”.

Nu får det i stället blir ett ”tack för den här karriären”.

Tack för showen, magin, intervjuerna och bemötandet.

Nöjet var helt på min sida.

Publicerad:

LÄS VIDARE