Serie A är uppenbarligen Serie B i resten av världen
Kappelin – med det bästa från Serie A varje vecka
Inte en enda italiensk spelare finns med på årets kandidatlista till Guldbollen.
Ett bevis så gott som något på att det som är Serie A i Italien, alltmer framstår som Serie B i internationella sammanhang.
Man fäller en tår och sedan medger man motvilligt att det kanske trots allt är rättvist.
Spelare från fjorton olika länder finns med på Guldbollslistan. Spanjorer förstås och brassar, men även en bosnier, en ryss, en svensk och två killar från Elfenbenskusten, för att nämna några. En ende argentinare, men den mest segertippade, den store, lille Lionel Messi.
Men inte en enda italienare. Inte en.
Inte ens Gigi Buffon, som nästan alltid lyckas ta sig in på listan.
Det är en skam för ”il calcio”, men ganska förutsägbart. Som vanligt i sådana här sammanhang kommer domen utifrån, där bedömarna har distans och något att jämföra med. Det som är Serie A i Italien, är uppenbarligen Serie B i resten av världen. I Europa är La Liga och Premier League väsenskilda från den italienska ligan. Det märks om inte annat i Champions League, där även storlag som Juventus och Inter tappar koncepterna, får dåligt självförtroende och dömer ut sig själva och sina möjligheter långt innan någon annan har gjort det.
Kort sagt, ”il calcio” framstår just nu som en återspegling av Italien, ett land som befinner sig i en så djup kris att alla jämförelser med världen runt omkring, riskerar att totalt rasera självbilden.
Hur ska vi hitta tillbaka?
Såg ni Marcello Lippis utbrott, en blandning av raseri och desperation, efter den sista kvalmatchen mot Cypern?
”Detta är landslaget! De är värda att älska! Detta är världsmästarna”.
Gripande. Rörande. Men vilka var det vi såg i Confederations Cup? Det var väl också landslaget? Och hur gick det när de skulle mäta sig med sina fullvärdiga, utländska konkurrenter?
Jag kanske framstår som skoningslös. Vad jag hoppas är att Italien tar till sig den indirekta kritik som kandidatlistan innebär, låter informationen sjunka in och gör en skatt av den, i stället för att omedelbart gå på defensiven och söka efter ursäkter. Det är bara genom svårigheter man går vidare och blir bättre. Vad Italien behöver är hjälp att ta sig ur krisen, tänka om, skaka om, våga ifrågasätta sitt eget system och de regler som styr fotbollsvärlden.
Hur ska vi driva upp våra egna talanger? Vilka värden ska vi överföra till dem? Hur ska vi få alla inblandade att hitta tillbaka till kärnan, skala av alla de artificiella lagren och återupptäcka den underbara, nakna sanningen. Spelet. Fotbollen.
VM-segern verkar ha tömt Italien på talang
En av de få som uttrycker detta i Italien just nu är för mig Antonio Cassano. Han förefaller lätt som en fjäder, en som har lärt sig allt och sedan glömt allt det han lärt sig och omvandlat det i handling.
Cassano är typiskt nog befriad från en stor klubbs tunga ok och från den ångest som landslagsspelet innebär i det här landet. Han kan mäta sig med de bästa i världen, men kan aldrig vinna Guldbollen.
Francesco Totti är en annan. Hans envetna, gammaldags trohet till en och samma klubb för livet, har fjärmat honom från alla internationella pris. Men hans förhållande till bollen är som ett Nobelpris i poesi.
Totti får aldrig någon Guldboll. Till spelare som han, Cassano, Buffon, Rino Gattuso och deras likar i andra länder, borde det finnas en utmärkelse för karriären.
Men här handlar det om Guldbollen som i år går Italien spårlöst förbi. Senast det inte fanns en enda italiensk spelare bland kandidaterna var 1985, tre år efter VM i Spanien.
Precis som nu, tre år efter VM i Tyskland. Ett underligt sammanträffande. Som om en VM-seger tömmer italiensk fotboll på talang och innehåll och inte tvärtom.