Krokodilfotboll – det gillar Atlético Madrid
Motståndarmonstret lever för Real – kan slå till igen
MADRID. Mästarna från Real Madrid hade spelet, chanserna och greppet.
De saknade bara skoningslösheten.
Nu lever fortfarande motståndarmonstret – och slår det till en enda gång är det sedan ohyggligt svårt att resa sig igen.
Den här gången hade Real Madrid bestämt sig för att det skulle bli annorlunda. Högre bolltempo, bättre rörlighet, mer bredd i spelet.
Att ge sig in i mittfältsmatchen på Calderón-stadion har annars varit som att försöka brottas med en utsvulten krokodil. Gång efter gång har Real Madrid fångats in, slitits sönder och ätits upp.
Besten låg och väntade den här kvällen också, men när bollen rullade igång hann den helt enkelt inte med.
Den vältrade sig långsamt från den ena sidan till den andra, medan Modric, Kroos och James Rodriguez gäckades med sin taktpinne. In och ut innan käftarna hunnit slå igen, över med bollen till andra kanten så fort attacken närmade sig.
Det här var inte ett Atlético Madrid som frivilligt gav bort bollinnehavet och initiativet, utan det var ett Atlético Madrid som kom fel in i matchen.
Under i stort sett hela den första halvleken var de vitklädda gästerna överlägsna, utan att för den sakens skull få någon utdelning på övertaget. Några chanser storräddade superslovenen Jan Oblak, några slog de borta själva.
Real Madrid hade manövrerat fram en blottad strupe och hade händerna fulla av vassa vapen – men de slog ändå aldrig till, utan lät den omtöcknade motståndaren kravla sig fram till pausvilan.
Torres såg rent utav rapp ut
Den andra halvleken skulle sedan aldrig bli lika entydig.
Mycket mer kamp, mycket mer stångande, mycket mer krokodilfotboll. Mycket mer av allt det där som Diego Simeone och hans gyttjiga Atlético Madrid gillar.
En blodig Mario Mandzukic utkämpade sitt enmannakrig, där han visserligen inte var särskilt nära att göra mål, men definitivt borde ha fått minst en motståndare utvisad. Hans lagkamrater vann fler och fler av de dueller de tidigare inte ens hade hunnit fram till.
Real Madrid hade fortfarande spets i sina kontringar, men Atlético Madrid fick allt bättre tag i matchen och pressade sig allt längre fram i planen.
Vinden rullade in från Manzaneres-floden och drog med sig läktartrycket ner mot bortaburen. Arda Turan sprang in i återvändsgränder och dribblade sig därifrån. Fernando Torres kom in och såg rent utav rapp ut.
Skulle det bli något mål i slutet av matchen var det hemmalaget som skulle göra det.
Nu blev det inte så – deras fasta situationer var inte lika effektiva som de varit tidigare under säsongen – men för den sakens skull behöver inte Atlético Madrids chans ha gått förlorad.
Monstret lever – huggtänderna är lika vassa
Känslan efter slutsignalen påminde mycket om den som lägrade sig på Vicente Calderón efter 0-0-semin mot Chelsea förra våren.
Möjligheten kvarstår, och kanske har den till och med vuxit. Lyckas Simeones krigare stånga in ett enda bortamål är de därefter så ofantligt svåra att forcera.
De regerande mästarna från Real Madrid har såklart klart bättre spelare – och just den här kvällen var det kul att konstatera att 21-årige speedfenomenet Raphaël Varane var bäst av alla – men nu har de spelat sig igenom sju grannfejder den här säsongen utan att vinna en enda.
Favoriter är de fortfarande, och lyckas de spela sin egen match på Bernabéu så tar de sig vidare. Det är bara det att det är så förtvivlat svårt att få tillåtelse att göra det mot Atlético Madrid.
Motståndarmonstret lever fortfarande, huggtänderna lär se minst lika vassa ut om en vecka som de gjorde ikväll.