Publicerad:
Uppdaterad:

Av alla korkade idéer är väl den här den mest korkade

Av: Mats Wennerholm

Publicerad:
Uppdaterad:
Khaddi Sagnia en av längdhopparna i årets Bauhausgala.
Foto: MAXIM THORÉ / BILDBYRÅN
Khaddi Sagnia en av längdhopparna i årets Bauhausgala.

Thobias hoppar längst av alla, men blir bra tvåa.

Diamond League-bossarnas nya påphitt kostade honom segern.

Av alla korkade idéer är väl den här den mest korkade.

Nej, rör inte friidrottens grundläggande regler.

Det är de som är tjusningen med sporten.

Hoppar man längst ska man vinna, springer man fortast ska man stå högst på pallen.

Enkelt, eller hur?

Nej, tyvärr finns det många i ledande ställning som vill försöka locka ny publik med nymodigheter där effekten riskerar att bli den motsatta.

Att skrämma bort den publik som redan finns.

Det är längdhoppet det experimenteras med just nu.

Efter fem hoppomgångar, får bara tre hoppa vidare i den sjätte som förvandlas till en utslagsrond. Det kostade Thobias Montler segern i Bauhausgalan, trots att han hade det längsta hoppet med 8,13. Sydafrikanen Ruswahl Samaai hoppade 8,09 i den helt avgörande sjätte omgången, medan Montler landade på 8,06.

Förstår inte hur de här idéerna dyker upp

Det visar bara hur korkat det här upplägget är.

Du kan alltså sätta världsrekord i den tredje hoppomgången och ändå förlora tävlingen.

Logiskt?

Nej, bara i en ytterst förvirrad hjärna.

Jag förstår inte ens hur de här idéerna dyker upp och än mindre hur de får fäste och till och med hamnar på Diamond League-programmet.

Korkat är bara förnamnet.

Jag tycker att den största charmen med friidrotten är att den håller fast vid traditionen och enkelheten.

Hoppa längst, hoppa högst, springa fortast, stöta kula, kasta diskus, spjut och slägga så långt det bara går.

Bäste man - eller kvinna - vinner.

Enkelt och lättfattligt, precis som friidrott ska vara.

Och samtidigt en av de mest jämlika av sporter.

Damerna är lika stora stjärnor som herrarna och prispengarna är de samma.

Hoppa säck var allt som saknades ...

Det finns mycket att gilla med friidrott.

Därför tycker jag det är extra irriterande när vissa vill krångla till det helt i onödan.

Förra året hade det europeiska friidrottsförbundet gått längre än någon annan med sitt European Games. Någon som minns den storsatsningen?

Nej, tänkte väl det.

Det var en tävling med så många avvikelser från en normal friidrottstävling att det enda moment som inte hade lagts till var att hoppa säck.

Nederländerna som skulle arrangerat tävlingen från början hoppade av och till slut var det bara Lukasjenkos Belarus som var beredda att lägga ut de miljoner som krävdes som arrangör.

Jag var själv kallad till ett möte med tre internationella kollegor under EM i Berlin 2018, där idén presenterades och där man ville höra våra synpunkter.

Försöket var dödfött från början

Målet var att locka den unga tv-spelsgeneration som törstade efter mer aktion, att fylla på en åldrande publik med en ny generation. Det är inget fel med det.

Men till vilket pris?

En tävling ingen friidrottare med självaktning vill vara med i, en tävling ingen vill se?

Nej, försöket var dödfött redan från början.

Eller minns ni när lag-EM startade 2009?

Då infördes också en massa nya regler, som att exempelvis de som låg sist efter ett visst antal varv i långloppen skulle plockas av banan. Totalt tre löpare under varje lopp. Problemet var bara att de vägrade. Jag förstår dem.

Det blev rena farsen och skrotades ganska omgående.

Nej, jag tror ingen äkta friidrottsfantast uppskattar den här förändringsvågen.

Jag tror heller inte att det kommer att locka någon ny publik.

Och de två experiment som redan gjorts med den här avslutningen i längdhopp har båda varit fiaskon.

Vid inomhusgalan i Karlsruhe vann spanjoren Eusebio Caceres både sjätte omgångens sudden death och tävlingen med ett hopp på 6,99.

Men tysken Julian Howard trampade över och blev trea, trots att han hade tävlingens näst längsta hopp. Förklara logiken i det?

Det är en ren skrivbordsprodukt

Och i Glasgow inomhusgala trampade alla tre tjejer över och ingenting förändrades. Där hade svenska Khaddi Sagnia det sista hoppet i tävlingen och det hade räckt att säkerhetshoppa en meter från plankan, landa på fyra, fem meter för att både vinna och få en bonus på motsvarande 15000 kronor.

Lägg ner skiten, var den naturliga reaktionen den gången.

Då trodde jag aldrig att den här urbota dumma idén skulle hitta vägen utomhus och ända till Diamond League.

Men så är det tyvärr.

Trots att ingen, och jag säger INGEN, bland aktiva, coacher och genuina ledare vill ha det här.

Det är en ren skrivbordsprodukt.

Den borde hamnat i soptunnan redan från början.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: