Slåss för familjen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-01
OS-hoppet Naim Terbunja om flykten från Kosovo, kärleken till släkten och sin stora förebild – Zlatan
FUKUOKA. Den olympiska drömmen kan vara så mycket mer än bara längtan efter en unik medalj.
För boxaren Naim Terbunja, 23, är det en möjlighet att göra de där hemma stolta.
– Vi flydde tillsammans och familjen betyder allt för mig, säger han.
Bröderna Sami och Ilir finns där på varsin arm, och lillasyster
Vlora finns under tröjan.
– De finns alltid med mig, säger Naim Terbunja och ler stort.
Tatueringarna med brödernas namn på överarmarna är stora, men hyllingen till Vlora strax nedanför hjärtat är mindre och sötare och bär en extra hälsning om stolthet.
– Den är ny, förklarar Naim och dröjer kvar med blicken mot den.
– Det är ju inget en vanlig svensk skulle göra, men för mig är det naturligt. Jag skäms ju inte för dem, jag har ju gjort det här för att visa hur mycket mina syskon betyder för mig.
Han har precis landat i Fukuoka, Japan, efter en mellanlandning i Peking och har fått en snabb inblick i vad som väntar. Tillsammans med förbundstränaren
Majid Jelili och jämnårige landslagskompisen Kennedy Katende har han redan hunnit besöka den gemensamma lägenheten i OS-byn och den mäktiga arenan där OS-boxningarna avgörs.
– Det var häftigt. Arenan är fantastisk!
”En kaxig snorunge”
Han sitter med svart kaffe framför sig på Sea Hawk Hotel, där boxarna delar OS-förberedelserna med bland annat simmare och fotbollstjejer.
En pojkdröm är på väg att bli verklighet.
– Det här har ju varit mitt mål sen jag var 14 år. Då var jag en kaxig snorunge som blev intervjuad av ”Corren” hemma i Linköping och jag sa i tidningen att jag skulle vara med och ta medalj i OS 2008. Nu är det bara medaljerna som fattas.
Det var tio år sedan.
Men resan till Japan och slutmålet i Kina började tidigare än så. Med bara en vecka kvar till sjuårsdagen flydde Naims familj från hemmet och uppväxten i Pristina, Kosovo. Året var 1991 och hemlandet Jugoslavien föll i bitar. När den dominerande albanska befolkningen i Kosovo försökte förklara sig som självständig republik blev det oroligt, precis som på flera andra platser på Balkan.
Den serbiska ledningen i Belgrad svarade med järnhand och det albanska folket diskriminerades och terroriserades, en ohållbar situation som senare ledde till krig och självständighet.
”Jobbigt för familjen”
Pappa Imer Terbunja valde att fly med sin familj. Han hade förlorat sitt arbete som civilingenjör och fann ingen annan utväg – bort från oroligheterna och den etniska förföljelsen.
– Jag var ju bara ett barn men det som hände i Kosovo var jobbigt för familjen, berättar Naim.
– De styrande ville få albanerna att lämna landet så att serber kunde flytta in och ta över. Det blev bara värre och värre, och sen när kriget bröt ut och vi redan var
i Sverige brände de ju ner alla hus. De flesta förstördes, för då skulle ju ingen kunna återvända. Då var många albaner på flykt och bodde i tält på ”camps” (flyktingläger) i grannländerna.
Hade du släktingar som levde i flyktinglägren?
– Jaja. Oh, ja. Hela min släkt bodde ju i lägren. En del i Makedonien, andra i Montenegro.
Pappa Imer Terbunja hade först planer på att fly med sin familj till Tyskland, men ändrade sig och valde Sverige – där de inte hade några kontakter alls.
– Det var en slump, menar Naim.
Efter två år i flyktingförläggning kunde familjen Terbunja starta ett nytt liv utanför Linköping.
– Allt det där är nog en stor förklaring till att vi står varandra så nära i familjen i dag. Vi är sammansvetsade, kanske just för att vi flytt från ett annat land och för att vi bara hade varandra när vi kom till Sverige. Vi kände ju ingen.
Talang i blodet
I Sverige fann familjen trygghet och äldsta pojken Sami började boxas – det fanns i blodet. Pappa Imer var under elitkarriären tvåa i sin viktklass bakom jugoslaviska VM-tvåan Mehmed Bogujevci.
Sami visade talang och blev snabbt svensk ungdomsmästare.
Men Naim spelade fotboll. Och hängde med storebror i boxningshallen bara för att ha något att göra. Det skulle dröja ett år, med flera besök i veckan, innan han vek ner sig för tjatet från brorsan och hans tränare Örjan Holmström.
– Jag gillade ju inte boxning från början. Men de tjatade och frågade ”när ska du börja då, Naim”? Sen blev det vinteruppehåll med fotbollen och jag fick höra att jag borde försöka bli lite starkare, för jag var ju lång och jättesmal, och då började jag träna lite boxning. Fyra månader senare hade jag börjat tävla och slutade med fotbollen. Knappt tre år efter det vann jag mitt första senior-SM. Då var jag 17 år gammal.
– Nu kan jag sitta här i Japan och är väldigt tacksam att brorsan och Örjan övertalade mig att börja. Jag har lagt ner hela mitt liv i boxningen de senaste fem åren. Även för min familjs skull.
Hur viktig är familjen?
– Familjen är allt, utan dem hade jag inte varit den jag är i dag. Jag bodde i Stockholm i tre år men var hemma varje helg och kände mig ändå helt borta.
– Jag boxas för min familj, precis som för svensk boxning. Jag tror att familjen... ja, att de ser sig själva lite i mig. Därför vill de att det här blir så bra som möjligt. Fast de är stolta över mig hur det än går.
Naim Terbunja boxas i 75-kilosklassen och får med största sannolikhet gå upp i OS-ringen redan dagen efter invigningen. Konkurrensen är enorm men målet är att åka hem med en gåva till familjen, som tack för allt stöd – inte minst ekonomiskt.
– Tar jag inte medalj här är jag inte nöjd. Det är absolut ett mål.
”Känner mig cool”
Det är snart dags. Hur känns det?
– Jag hade förväntat mig att jag skulle vara mer nervös och stressad. Men jag känner mig jäkligt cool.
– Så här bra har det inte känts på länge. Jag börjar bli sugen, riktigt hungrig på att boxas. Och jag mår perfekt.
Med sig i OS-bagaget har Naim Terbunja en matchtröja som inspirerar. Kärleken till fotbollen har han kvar och den stora förebilden i livet är Zlatan Ibrahimovic. När Naim vann OS-kvalet i italienska Pescara bar han Zlatans Inter-tröja vid varje presentation.
– Zlatan är sjukt stor där nere. Jag hade mer publik än de italienska boxarna, berättar han.
– Och jag tycker han är sååå skön. Zlatan är ju en av världens roligaste och bästa fotbollsspelare att se på. Sen har han tjänat miljoner och är hur rik som helst, men är ändå sig själv. Zlatan är grym.
Kanske blir det ett medaljfirande i Zlatan-tröja, innan resan till Peking når sitt slut och den tio år gamla pojkdrömmen är verklighet.
Naim Terbunja
Född: 28 September 28, 1984, Pristina, Kosovo.
Bor: Linköping.
Klubb: Djurgårdens IF.
Längd/vikt: 183 cm/75 kg.