Wennerholm: Längdhoppare var bättre förr
Publicerad 2021-08-02
TOKYO. Ikonen Carl Lewis hoppade 8,91 i längdfinalen i VM i Tokyo 1991.
Och blev tvåa.
Trettio år senare hade det räckt för att vinna OS-finalen med en halvmeter.
Det är inga negativa tankar som slår mig bara för att Thobias Montler just tappat en OS-medalj efter att ha trampat över med 1,4 centimeter.
Det kunde varit ett guldhopp han fick på där i sista omgången, men det får vi aldrig veta.
Han landade i alla fall i trakterna av greken Miltiadis Tentouglous guldhopp på 8,41.
Men en sak är uppenbar.
Längd är en gren som bryter mönstret på herrsidan.
En gren som backat i utvecklingen och har ett av de äldsta världsrekorden.
Herrarnas längdhopp följer ungefär samma mönster som många av de grenar på damsidan som fortfarande domineras av toppresultat och världsrekord från 1980-talet.
I damernas fall är orsaken uppenbar.
Den statstyrda dopning som styrde i öst på 1980-talet och som vi fortfarande ser spåren av i ett Ryssland som just nu inte får tävla som egen nation här i OS.
Slå upp en lista över världens bästa resultat i de flesta damgrenar och du få skruva tillbaka klockan några decennier.
Damernas längd är ett utmärkt exempel, Där sattes det elva raka världsrekord på 1980-talet, men sedan Galina Tjistjakova avslutade raden med att hoppa 7,52 för 33 år sedan, har ingen varit i närheten.
Längdhoppet ett undantag
På herrsidan finns inte samma enkla förklaring.
Där har i stort sett alla grenar gått framåt, med längdhoppet som ett av ytterst få undantag.
Av de sex främsta på världsbästalistan genom tiderna, är det yngsta resultatet amerikanen Erick Walders 8,74 från 1994. Det är 26 år sedan.
Jag sitter och funderar över det här, när jag ser en relativt svag längdfinal trettio år efter att jag satt här senast på VM i friidrott 1991.
På exakt samma plats där en av friidrottens häftigaste dueller utspelade sig,
Då på det som hette National Stadium, men som revs för att bygga upp den nya Olympiastadion här i Tokyo.
Men det är samma heliga längdhopparmark.
Det var Carl Lewis vs Mike Powell och duellen var så het redan på förhand att den amerikanska tv-jätten NBC sände en enda VM-gren i friidrott live i 90 minuter.
Det hade aldrig hänt tidigare i den amerikanska tv-historien.
Och jag har aldrig sett två friidrottare trigga varandra som Mike Powell och Carl Lewis gjorde den kvällen.
Det fick ut det absolut bästa ur sig själva.
Carl Lewis, som inte förlorat en längdtävling på tio år, hade serien 8,68-X-8,83-8,91-8,87-8,84.
I två av hoppen hade han för mycket vind i ryggen, men hans 8,87 där i femte omgången blev karriärens längsta hopp.
Problemet var att Mike Powell ställde till med en världssensation när han landade på 8,95 i femte omgång. I godkänd vind och det världsrekord som fortfarande gäller.
I den här takten kommer det aldrig att slås.
Dåligt med pengar
Historiens näst längsta hopp är också en världshistorisk klassiker.
Bob Beamons 8,90 från OS-finalen i Mexico City 1968.
Men det kom under så extrema väderförhållanden och så hög höjd att man får lägga på en halvmeter bara av den anledningen.
Men det är ingen tvekan om att längdhoppet backat på 2000-talet.
Det finns många förklaringar.
Den vanligaste är att det inte finns några pengar i en gren som bygger på snabbhet och där de som är snabba nog väljer 100 meter i stället.
Det går att tjäna mer pengar som hyfsad sprinter, än som stjärna i längd.
Carl Lewis var unik, då han var världens snabbaste man, men ändå valde att satsa på längdhopp för att kunna kopiera Jesse Owens bragd på fyra OS-medaljer i samma spel.
Han lyckades också i Los Angeles 1984.
Carl Lewis fortsatte också som längdhoppare, då hans snabbhet inte länge räckte till på 100 meter.
Bäst illustrerat av hans längdguld som 35-åring i OS i Atlanta 1996.
Det nionde och sista han tog.
Se hela OS i Tokyo på discovery+
Allt om sommar-OS 2021 i Tokyo
Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen
OS-guide: Friidrott OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll Medaljligan OS 2021