Henrik! Henrik! Henrik!

Mats Wennerholm

Wennerholm: Triss i NHL-kungar – önskar det vore OS nu

DETROIT. Det brukar räcka med en kung.

Sverige har tre i NHL just nu.

Kung Henrik av Detroit, Kung Henrik av Vancouver och Kung Henrik av New York.

Zetterberg, Sedin och Lundqvist..

Och plötsligt önskar jag att OS i Vancouver skulle starta i morgon.

Men gårdagsnattens svensksuccé bekräftar bara vad jag varit inne på tidigare.

OS-laget i Vancouver 2010 kan bli bättre än det som tog OS-guld i Turin 2006.

Det är ingen garanti för att Sverige vinner igen, eftersom det inte räcker med att vara bra för att ta OS-guld. Du måste ha en hel del tur i en turnering, där kvart-, semi- och final avgörs i enda match.

Så här i backspegeln var inte OS-laget i Turin så märkvärdigt egentligen.

Sverige hade en förstakedja med en halvskadad Peter Forsberg, lagkaptenen Mats Sundin och Fredrik Modin.

Backsidan ser klart bättre ut

Den här gången skulle jag gissa att skadeförföljda Fredrik Modin inte ens platsar, även om han skulle spelat hela säsongen.

Men den kedja som producerade mest i Turin var den med Daniel Alfredsson, Samuel Påhlsson och Per-Johan Axelsson.

Den finns fortfarande kvar och vi kan lägga till Niklas Bäckström och att alla Kung Henrikar blivit fyra år äldre och ett par snäpp bättre.

Dessutom tycker jag att backsidan ser klart bättre ut än den i Turin.

Nu är en eventuell Peter Forsberg-comeback bara en bonus i en svensk OS-trupp som står stark på egna ben.

Dessutom tror jag bara att favoriterna Kanada och Ryssland är starka nog att slå Sverige på papperet.

De skulle vara ännu större favoriter om OS-slutspelet avgjorde i bäst av sju matcher, som i ett Stanley Cup-slutspel.

Men i en enda match är svenskarna starka att knäcka vilken motståndare som helst.

Det är bara de tre det handlar om som jag ser det. Det känns som tjeckerna är inne i en kraftig svacka och att Finland slår Sverige med 7–0 i Karjala Cup har inget med OS att göra.

Semifinal mot Kanada vore intressant

Finland är också inne i en generationsväxling och deras Foppa & Sudden heter Teemu Selänne och Saku Koivu.

Jag såg Selänne i går och han är fortfarande bra och en av de trevligaste hockeyspelare jag träffat, men han är 39 år numera och har inte samma spring i benen längre.

Saku Koivu var skadad, men jag tror att VM-guldet i Stockholm 1995 blir den enda stora internationella titel han vinner.

Med alla de bästa NHL-svenskarna på isen kommer 2006 års OS-finalmotståndare var chanslösa.

Då vill jag påpeka att jag alltid gillat Finland och deras sätt att spela ishockey. Ingen var gladare än jag när de fick vinna det där VM-guldet i Globen och det säger jag ärligt även om det var Sverige som de slog i finalen.

Jag är precis inne på min andra vecka här i NHL och det känns som jag inte kunnat valt en bättre period att vara här.

Jag har sett Nicklas Bäckström dominera i Washington och svenskarna i Detroit bekräfta allt jag redan misstänkte innan jag åkte över.

Det vore onekligen intressant att få uppleva en semifinal mot Kanada i Vancouver, med Detroitcoachen Mike Babcock i Kanadas bås och fyra, fem eller sex Detroitsvenskar på isen.

Henrik Zetterberg är otroligt stor i Detroit. Vi hade precis lämnat honom, då han åkte ut från VIP-parkeringen bakom Joe Louis Arena sent i går kväll och jag hörde en medelålders kvinna i Detroittröja skrika i mitt vänstra öra:

– Det var Zetteberg! Jag har sett Zetterberg! Jag tror knappt det är sant.

Då hade hon bara skymtat svensken bakom sidofönstret i hans lånade och svarta BMW 750.

Så stor är Zäta numera.