Så blev VSK störst av alla

helskärm

Tidig söndagsmorgon i början av 1970-talet har blivit mitt i veckan i november 2001 och Svenke Borg står på ett bygge, pratar i mobiltelefon, och skrattar åt minnet av den där bussfärden som knappt höll på att bli av.

- Det ger väl en bild av hur läget var då, vi hade det inte så gott ställt.

Svenke Borg har haft alla funktioner i VSK: spelat i ungdomslaget, varit A-lagstränare och massör, suttit i styrelsen, sett spelare komma och gå, lidit under dåliga tider - som blivit än sämre.

En klubb som under långa stunder dominerat svensk bandy - om vi glömmer ett mörkt 50- och 60-tal - var 1982 en klubb i kris.

Kanske satt spåren från sejouren i division två kvar.

- Vi spelade mot Tillberga på Hubbovallen. För en VSK-are är det inte roligt. Vi höll på att förlora mot lillebror i stan - vi som skulle vara störst, bäst och vackrast.

VSK var sjukt, mådde illa, behövde dundermedicin.

Klubben vände sig till en apotekare för att bota sjukan.

Karl-Erik Eckemark hade sex år tidigare lämnat universitetsstaden Uppsala för Västerås och lockades in i VSK via Bertil Svensson, en styrelseledamot som han träffat på ett Rotary-möte.

- Bertil visste ju att jag gillade bandy och sa att styrelsejobbet inte var så betungande, mest nåt möte en gång i månaden. Det blev lite mer än så...fast jag ångrar inget. Det har varit en fantastisk resa, säger Eckemark.

Men 1982 var VSK konkursmässigt.

- Vi hade 1,6 miljoner kronor i skulder vilket var väldigt mycket på den tiden. Det fanns bara två saker att göra - att skära i kostnaderna och att försöka skaffa sponsorer. Vi sänkte utgifterna med 40 procent, drog ned på allt. Ersättningarna till ledare och spelare var i stort sett noll. Vi la upp ett mål om att vara skuldfria inom tre år.

Just att prata om mål var något helt nytt.

- Plötsligt satt vi på lördagar och pratade om visioner, om strategier, om målprogram. Det var något som inte alls funnits tidigare. Då hade man mest gått in och kört på som vanligt inför varje ny säsong, säger Svenke Borg.

1984 värvades Hasse Johansson - en spelare på väg att bli en av världens bästa anfallare. Han mötte ett lag utan ambitioner.

- Det fanns många som ville spela bandy i VSK, men inte många som ville träna för det. På försäsongen kunde vi vara åtta man eller nåt, men när vi gick på is dök det plötslig upp 32 gubbar, säger Hasse - som i dag flyttat till Stockholm och är assisterande tränare i Hammarby.

Västerås åkte ut i fyra raka kvartsfinaler och alla hade fått nog.

- Man hade blivit rejält less på att behöva åka till Stockholm för att titta på SM-finalerna. Jag minns ett möte vi hade på Lövudden i Västerås. Vi satte oss ned och ställde frågan vad vi behövde göra för att slippa sätta oss på den där jäkla bussen. Min känsla var att vi bestämde oss för vad vi egentligen ville.

Ekonomin hade blivit bättre och till säsongen 1988/1989 värvade klubben spelare som skulle förändra allt: Hasses bror Ola hämtades från Boltic, Stefan "Lillis" Jonsson knöts upp från Ljusdal, Tommy Nilsson hängde på, Per Karlsson lämnade Edsbyn och Göran Rosendahl dök upp som en okänd junior. Dessutom blev Leif Klingborg tränare.

- Han införde ett helt nytt sätt att tänka. "Klingan" började ställa frågor till oss spelare, lade över ansvar, undrade vad vi ville för att vi skulle utveckla spelet. Det var teori, teori, teori. Ofta hade man lika ont i huvudet som i benen efter träningarna. Det där lever kvar än i dag...nu behöver tränaren nästan bara låsa upp dörrarna så går spelarna in och kör själva, ha, ha.

- Jag minns att det första året blev omtumlande. Vi förlorade sju av de tio första matcherna, inget fungerade. Fast sakta byggdes något som skulle bli stort, säger Hasse Johansson.

1989 fick VSK resa till Stockholm, för SM-final, för att spela - och vann.

Resten är historia.

Guld 1989, guld 1990, guld 1993, guld 1994, guld 1996, guld 1998, guld 1999, guld 2001.

VSK blev inte bara bra, klubben blev mesta mästarna, Sveriges bästa lag.

- Det finns en enorm bandykultur i Västerås, men vem kan säga hur det skapas, hur det har gått till? I VSK sitter det nästan i väggarna. Som spelare får man tidigt lära sig vem Gunnar Hyttse var, Pontus Widén. "Gucko" Jansson och Henry Ohlsson såg man ofta nere vid omklädningsrummen i samband med matcher, säger Hasse Johansson.

I Västerås kan du råka illa ut om du säger att bandy är nonsens.

- Hela stan bryr sig. Alla tycker och tänker. Att veta att folk har ont i magen när man förlorar påverkar en. Det är klart att det är lättare att tycka något är viktigt när andra gör det. Jag har spelat VM på en parkeringsplats i Oslo och då är det svårt att ta bandy som något betydelsefullt.

Idag är Pelle Fosshaug den stora stjärnan i ett lag som törstar efter ännu fler guld.

- Bra spelare, bra ledare, bra styrelsefolk. Det är anledningen till varför det har gått så bra. Klubben har alltid haft framtidsvisioner, det har byggts en egen klubbstuga, det har byggts omklädningsrum. Spelare som värvats har värvats med omsorg. Kulturbärarna i laget har sett till att nya tagits om hand. Du blir tidigt sedd i VSK - och det är ingen slump att spelare som inte fått förtroende i andra lag blir landslagsmän hos oss.

Fosshaug är långt ifrån färdig med sin uppgift.

Att utveckla VSK, att utveckla bandyn.

- Den här sporten går att ta till en helt annan nivå. Redan i dag är det en hiskelig skillnad jämfört med hur det såg ut för tio år sedan. Allt går fortare, allt är bättre. Tänk vad som skulle hända om spelarna blev heltidsproffs.

Ni hör.

VSK har idéerna.

I dag är till och med Karl-Erik Eckemark tillbaka i styrelsen.

- Jag hoppade av för två år sedan, men kunde inte hålla mig borta. Det här är för roligt. Vi ska fortsätta att vara Sveriges bästa klubb, sportsligt, ekonomiskt, socialt.

För alltid?

- Tills vidare.

Här är VSK:s 31 SM-finaler

Det är söndagsmorgon, tidigt, parkeringen ligger ödslig men täcks av fotspår, från spelare, ivriga att komma i väg, mot Nässjö. Svenke Borg pratar packning. Busschaffisen vill prata pengar. - Vi hade slarvat med betalningarna och åkerichefen var inte så sugen på att släppa i väg oss ännu en gång om vi inte kunde visa nån kosing. Jag fick ringa upp honom, be om förståelse och lova att ställa ut en check... och till slut kom vi i väg. I dag - sisådär 30 år senare - är laget framme. I dag - med 17 SM-guld i hyllorna - är Västerås SK en förening alla vill slå. Förste utmanare när bandyallsvenskan har premiär i eftermiddag är Vetlanda"

Anders Burström