”Vi är personer som inte kan ge upp”

Kristoffer Bergström

helskärm

Kriget och förföljelsen tog dem hit. Boxningen hjälpte dem ur sorgen. Framgången förde dem samman.

Ali och Laziz är två av Sveriges bästa boxare och det är lockande att kalla dem oskiljaktiga, men det är helt enkelt inte sant.

För bara en får stanna i landet.

 2017: Laziz och Ali

Beskeden borde ha kommit i höstas, egentligen tidigare än så. Kan de inte bara dimpa ner, två ja, så kan livet fortgå som vanligt?

Ali Rezai och Laziz Sharifov har varit i Sverige i nio år, de är från olika länder och av olika folkslag, de har bott i Jordbro och Malmberget, men har av en tillfällighet funnit varandra.

Som de har väntat i ovisshet. Men så kommer februaris sista dag och Laziz uppmanas att åka till Migrationsverket. 21-åringen är osäker på proce­duren, om han ska få ett brev eller underrättas muntligen, men hoppfull om utfallet.

Receptionisten säger att det inte behövs något möte, han kan få beskedet uppläst direkt. Laziz spänner sig.

– Vad har ni bestämt?

 2007–2008: Ali

Familjen Rezai måste bort.

Ali förstår inte riktigt varför, i krigets Afghani­stan saknas enkla förklaringar, sådana som barn begriper. Talibanstyrkor rör sig i området. Ame­rikansk militär skymtas nordöver. En granne har kidnappats, en annan är skjuten.

Hazarerna har varit förtryckta hela 1900-talet men med krigets ankomst stegrade brutaliteten. Förut hördes nervärderande skämt på stan, nu flyger spottloskor. Förut fick hazarer på käften, nu lynchas de.

Ali är 13 år och gillar kung fu. Han är av fel folkslag, han är på fel plats på jorden och hans pappa verkar ha hamnat i fel sällskap, eller åtminstone i någon sorts tvist. Bäst vore om familjen kunde l­ämna byn Tailom tillsammans, men två föräldrar och nio syskon kan inte obehindrat färdas genom landet. Därför bildar Ali och Ibrahim en förtrupp som åker till storstan Kandahar för att vänta in de andra.

En lillebror är den ende som kommer.

helskärm

Han berättar att pappan blivit mördad och att de måste söka sig vidare. Själv ska han österut, till pakistanska gränsen, medan Ali tar rygg på sin storebror västerut mot Iran. De vandrar, liftar, vad som än för dem framåt. Iran är 200 mil brett och strax före den turkiska gränsen reser sig vita bergsmassiv.

Ali och Ibrahim behöver hjälp av smugglare för att hitta genom mörkret och den lårhöga snön. De ska pulsa i 36 timmar, kylan får inte bita, tröttheten får inte sinka, sorgen får inte paralysera. Bröderna tar rygg på sin ledsagare, de stöter ihop med andra krigsflyktingar, som mest tågar hundra personer i tropp, men i oredan skingras skaran.

När Ali passerar den turkiska gränsen är Ibrahim inte längre vid hans sida. Han letar efter sin sista trygga punkt i en raserad värld, ropar efter honom, frågar tomma ansikten, men det är lönlöst.

Han är ensam.

 2008–2010: Laziz

13-åringen är fast besluten att lära sig svenska. I Kazakstan blev familjen trakasserad, föräldrarna påstår sig ha blivit misshandlade av polisen, men nu är de 400 mil västerut.

Laziz går i en introduktionsklass för att anpassa sig till det nya landet. För Migrationsverket har de berättat om hotbilden mot sådana som de, uzbeker, men risken har inte ansetts stor nog för att ge asyl.

I väntan på att överklagan ska prövas anpassar sig Laziz till sitt nya sammanhang. Han fyller 14 och anses bra nog på språket för att få börja ­åttan med infödda.

Han börjar nian, studerar flitigt och går ut med godkända betyg. Han söker till gymnasiet och ­kommer in på barn- och fritidsprogrammet på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge.

Sedan kommer smällen.

 2011–2012: Ali

Ali fingrar på en slät yta uppe på vänsterarmen. Där satt tidigare en tatuering med hans vänners namn, men någon gång under den årslånga flykten blev han ertappad och fick den bortskuren.

Vi sitter i en källarlokal i centrala Stockholm. Träningen är klar för dagen, duschdroppar glimmar i håret, fötterna studsar av överskottsenergi. Ali berättar om den för­lamande ensamheten under flykten. En ­vilsen pojke som bara pratade dari tog sig över Turkiet, kom med gummibåt till Grekland och liftade norrut.

En taxichaufför pressade ner honom i bagageutrymmet för fem timmars skumpig färd i så syrefattig luft att kroppen domnade. En låda monterad under en lastbil fick duga som kupé under två hemska dagar.

Väl på svensk mark sov Ali Rezai nio ­dagar på ett transitboende innan han fick plats hos Anette och Rolf i lappländska Malm­berget. För första gången på ett år tittade 14-­åringen på en karta. Han var en världsdel ­hemifrån.

Pojken fick uppehållstillstånd och bör­jade i svensk skola, men upplevde det som att klasskamraterna letade fel på honom. Han liknade en terrorist. Han hade fel religion, han rökte inte, han drack inte alkohol. Han bar en bögjacka.

Fosterfamiljens garage blev en frizon där låtsasbrorsan Peter lärde ut boxning. Ali ­ägnade all vaken tid utanför skolan åt att bygga upp fysiken, förstå tekniken och få upp kvickheten i fötterna innan han sökte upp den lokala boxningsklubben. Det han saknade i taktik kompenserade han med en furiös energi. Hösten 2009 blev 15-­åringen Malmbergets AIF:s första landslagsman sedan 60-talshjälten Kjell Ågren.

Ali flyttade till Stockholm för att satsa på boxningen, men stötte på byråkratiska ­hinder. En afghansk identitetshandling, en så kallad tazkira, godtas inte för att styrka identiteter i Sverige och utan annat pass måste han vänta åtta år på att kunna bli medborgare. Och är du inte svensk kan du inte representera Sverige på mästerskap.

– Jag missade EM och VM. Mitt mål är att köra stora matcher och visa världen att det finns en svensk boxare som är grym. Men hur ska jag göra det? säger han.

Sportsligt vore Ali Rezai aktuell för OS i London 2012, i stället får han trösta sig med ett SM-guld i 52-kilosklassen. Den hösten bjuder Malou von Sivers in honom och foster­mamman Anette till sitt program ”Efter tio”. Där beklagar de sig över den tungrodda byråkratin och påpekar omöjligheten att resa ner till de talibanstyrda områdena och leta upp andra iden­titetshandlingar för att på­skynda medborgarskapet.

Men ge upp boxningen?

Ali skakar på huvudet.

– De har passet. De har inte mina drömmar.

Två saker framkommer inte i intervjun. Ali har sjunkit ner i en depression, han härjas av mardrömmar och har periodvis svårt att komma ur sängen. Och han har i sin ­gymnasieklass i Haninge hittat en kompis, en som också gillar boxning.

2013–2014: Laziz

Utvisningen vann ­laga kraft 2010, men det går inte att rycka ett barn från sin familj och utvisa honom. Därför har Laziz fått bo kvar med mamma och syskon i Sverige under förevändningen att han uppsöker polisstationen en gång i veckan och försäkrar att han inte gömmer sig.

Våren 2013 nafsar 17-åringen på vuxen­­-livet när han ställer upp i senior-SM och ­vinner silver. I april fyller han 18, ­livet borde leka, men som myndig väntar värre motståndare än sådana med vadderade handskar.

Polisen kräver två besök i veckan och ­Laziz upplever ett beskare bemötande.

I okto­ber frågar polisen frankt om han ­skulle lämna landet på stört om han fick en biljett. Han svarar nej. Då förs gymnasieeleven till förvar i Flen, vidare till Märsta och efter ett par veckors instängning till ett reguljärflyg med destination Kazakstan.

Nerpressad i flygsätet agerar Laziz kropp av sig själv. Han ser som utifrån hur han kränger och skriker, viftar och ormar sig. Det paniska utbrottet hindrar planet från att ­lyfta. Tonåringen handfängslas, forslas ut och pressas ner i en bil för vidare förvar.

Ett par veckor senare verkställs utvisningen. Laziz landar i huvudstaden Almaty, ­låses in i två dygn för att fastställa identiteten och körs i nio timmar till staden Sjymkent där en kusin erbjuder sovplats.

I Sverige har klassen protesterat högljutt. De har tagit ledigt från lektionerna för att ­visa sitt missnöje. Samlat ihop ett par tusen namnunderskrifter. Landslagstränaren San­­tiago Nieva skriver ett brev för att be­dyra att pojken i fråga tillhör den yppersta Sverigeeliten och aspirerar på en OS-plats.

helskärm

Ansträngningarna tar skruv först när ­boxningsförbundet, Haninge kommun och ­Haninge Boxningsklubb samverkar. De har hittat ett sätt att anställa Laziz som ungdomstränare och har för detta fått arbets- och uppehållstillstånd i två år.

I slutet av maj 2014 får Laziz Sharifov biljetten tillbaka till Stockholm. Under det missade halvåret har resten av familjen fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Mamma har börjat plugga, storebror har blivit busschaufför och lillebror går i tvåan på gymnasiet. Laziz har varken tränat boxning eller hängt med i den svenska läroplanen, men för att behålla hoppet har klasskamraterna sytt upp en extra mössa. Det vore inte kul att fira studenten ­utan honom.

1 juni landar planet i Stockholm. Laziz är trött men har ett ärende han måste hinna med innan det mörknar. På eftermiddagen smiter han bort till en ­bekant dörr och knackar på.

 2016: Laziz och Ali

Sandsäckar hänger som blänkande fjärilspuppor. 15 ung­domar turas om att slå, de lösa träffarna dunsar mjukt, de hårda smackar i lädret. Luften är salt och het.

Haninge Boxningsklubb är inklämd under en rulltrappa i ett köpcentrum i södra Stockholm. Vid spegeln jabbar Ali, blicken fäst på armens rörelse, samma slag i en evig räcka. Han blev svensk seniormästare som flaxig 17-åring. Fem år av videoanalyser och spegelboxning senare är han tekniskt ikapp konkurrenterna utan att ha tappat sin vägvinnande frenesi. För att få bättre motstånd har han gått upp fyra kilo, till 56, och vunnit SM-guld där också.

Bakom kliver Laziz in i ringen för att sparra mot en avsevärt muskulösare klubb­kamrat. Viktskillnaden borde ge utslag, i stället ­håller den långsmale killen igen, glider med, undviker att attackera. Inte konstigt, då ingen i Sverige matchar Laziz högstanivå. I våras blev han svensk mästare i 64 kilo.

Efter träningspasset sätter sig Ali vid bänkpressen. Laziz drar dit en pinnstol.

– Det var fantastiskt att han kom till Sverige och överraskade mig hemma. Jag blev riktigt glad. Vi två är bossar. När det gäller boxning alltså, annars är vi inte bossar, säger Ali.

Hur är Laziz som boxare?

– Jag tycker att han är för snäll i ringen. Han ska käka upp dem, han kan det.

Laziz, varför käkar du inte upp motståndarna?

– Jag är inte hungrig. Hahaha.

– Hahaha.

Kompisarna har som regel att inte dyka ner i mörkret, ett slags tyst förståelse för att båda har lidit. När jag ändå ber dem berätta lyssnar den andra uppmärksamt.

– Det är sorgligt att höra allt, säger Laziz.

– Laziz har alltid visat sig glad och positiv, försökt i alla fall, fast man ibland märkte att han inte varit på humör. Jag förstår varför, säger Ali.

Han andas. Tittar på sin vän och sedan på mig.

– Jag har sett Laziz oro. Han har slitit med skiten som har hänt honom. Det har varit en katastrof, så jag pallar inte att berätta allt om mitt liv.

helskärm

Tänker du själv på allt du varit med om?

– Jag försöker att glömma bort det, men mardrömmarna påminner mig hela tiden. De kommer alltid tillbaka. Det är riktigt grymma händelser.

Av en tillfällighet tror sig båda vänta ­viktiga besked i dagarna. Efter åtta år i Sverige har Ali ansökt om svenskt medborgarskap, vilket skulle innebära att han kan ­delta i internationella mästerskap. Laziz har ­samma ambitioner på sikt, men tills vidare försöker han förlänga arbetstillståndet med två nya år, vilket brukar leda till permanent uppehållstillstånd. Att skiljas från familjen och forslas ur landet igen skulle han inte ­orka med.

Kan de inte bara dimpa ner, två ja, så kan livet fortgå som vanligt?

– Jag har inte fått något positivt besked ­sedan 2008 så det skulle vara jättehärligt, ­säger Laziz.

– Allt kommer vara glädje när jag blir medborgare. Det kommer nog tårar. Det är allt jag har drömt om. Det är inte många som kommer fram till sina drömmar, säger Ali.

Hur har ni orkat fortsätta med boxningen?

Ali nickar åt Laziz för att kolla om det är okej att han svarar.

– Vi kanske är personer som inte kan ge upp.

 Mars 2017: Laziz och Ali

Jag ringer Laziz. Nyligen fick han klart med sin första proffsmatch, den var planerad till april, men ett besök på Migrationsverket punkterade drömmen. Hans besked försenades med flera månader, men när det väl kom längtade han genast tillbaka till ovissheten.

– De förklarade att jag fick avslag och sa att jag måste åka inom fyra veckor. Annars riskerar jag förbud från att komma in i Sverige på några år, säger han.

Vad kände du?

– Jag var beredd på att det skulle gå bra. Sedan var det plötsligt ett nej, då vände allting. Då var jag chockad. Det höll på att ­komma tårar, men jag höll mig.

Var det ensamt att stå där?

– Maktlöst. Jag kände ångest. Jag har spenderat så många år i Sverige och försökt göra mitt bästa och vara ärlig. Hela tiden har jag levt med ett hopp. Nu känns det som att man har hoppats för ingenting.

Huvudskälet har inget att göra med familje­situationen eller hotbilden i Kazakstan. För trepartssamarbetet som tog Laziz till Sverige 2014 har visat sig snårigare än det verkade och lönen för jobbet på boxningsklubben har betalats av en annan än den först angivna arbetsgivaren. Därtill har en sponsor sjabblat med pengarna. Migrationsverket litar inte på ett sådant avtal och skrivs det om måste allt omprövas, då är det inte tal om förlängning.

Beslutet ska överklagas till Migrationsdomstolen. Advokaten Lisa Af Jochnick ­säger att de ska trycka på vilken tillgång ­Laziz Sharifov är för svensk boxning och att utvisningen skulle få den onödigt drama­tiska effekten att karriären är över.

Laziz vet inte vad han ska tro. Tre veckor till? Fyra? Tills vidare gör han vad han gjort sedan han kom till Sverige och hoppas att boxningen tröstar och skingrar tankar.

Ali Rezai såg sin väns dystra ögon på ­senaste passet.

– Vi har inte pratat än. Jag såg hur ledsen han var på klubben så jag lät honom vara, ­säger Ali.

Hur går det för dig? Har du blivit svensk medborgare än?

– Nej, jag väntar fortfarande på besked men ska snart gå en match. I juni är det SM och jag vill fortsätta vara amatör.

Jag pratar en sista gång med Laziz ­Sharifov. Han vill inte tänka på Kazakstan, men om han rycks ifrån familj och kom­-pisar så är ­risken att han tappar sporten också.

Men helt säkert är det inte. Det går att ­boxas också i Sjymkent.

– Man ska inte ge upp drömmar, säger han.

helskärm