Det här kan sluta precis hur som helst

Men vem ska ta över efter Gulldén

HAMBURG. Inför premiären:

Det här kan sluta precis hur som helst.

Efter bronsmatchen:

Det här kan sluta precis hur som helst.

Låt nu inte två avslutande förluster överskugga denna VM-succé, skrev jag efter att Sverige fallit mot Frankrike i semifinalrysaren.

Det blev två avslutande förluster sedan Nederländerna vunnit bronsdramat.

I pausen på denna match började jag fila på formuleringar som att Sverige avslutade VM som man inledde det och att insatsen mot Nederländerna var den svagaste sedan premiären mot Polen.

Men då återstod det en halvlek och sättet det här laget kom tillbaka på ännu en gång i denna turnering gör att jag faktiskt inte tycker att de två raka förlusterna överskuggar Sveriges starka VM.

Fjärdeplatsen i VM är topp-tre sett till resultat i svensk damhandbolls historia. Bara EM-silvret 2010 och EM-bronset 2014 smäller högre. I min bok är VM-insatsen också topp-tre sett till prestationen. Man besegrade Norge, vann två raka utslagsmatcher och pressade Frankrike in i slutminuten. Samma Frankrike som besegrade Norge i finalen.

Frankrike förlorade en match i VM och det var mot Slovenien. Samma Slovenien, om än en klart svagare version, som Sverige utklassade i åttondelsfinalen.

Norge förlorade två matcher i VM – mot Sverige och Frankrike.

Det svenska landslaget var med andra ord ett högst värdigt semifinallag.

Vet ju aldrig med det här laget

Det här kan sluta precis hur som helst, skrev jag inför VM-premiären, och menade att det nästan lika gärna kunde ta stopp i en åttondelsfinal som det kunde bli spel om medaljerna för Sverige.

När vi nu tittar framåt, på landslagets framtid, skulle jag vilja formulera mig exakt likadant:

Det här kan sluta precis hur som helst.

Vi vet ju aldrig med det här laget.

De tre bästa mästerskapen har kommit direkt efter tre misslyckanden, för att inte säga fiaskon.

Efter de två medaljerna 2010 och 2014 lyckades Sverige inte bita sig kvar i världstoppen utan hamnade snabbt utanför topp-åtta igen.

Kommer man att klara det nu då?

Det är det ingen som vet och det märks på spelarna att de inte heller har någon känsla för åt vilket håll det här kommer gå.

– Men man hoppas ju, som de säger.

Vem tar över efter Gulldén?

Klart är att alla VM-spelare, utom Ulrika Toft Hansen som tackar för sig i blågult nu, borde ha sina bästa år framför sig eller i varje fall några lika bra år till.

Men oavsett det, och trots att Sverige visat upp en imponerande bredd, så behöver de här spelarna utmanas underifrån så att man inte plötsligt står inför en svårhanterlig generationsväxling om några år.

Jag börjar redan nu fundera på vem som ska ta över efter Isabelle Gulldén. Det är ingen panik då vår största stjärna är tydlig med att hon ska fortsätta minst fem år till i landslaget. Men det börjar bli dags att söka efter arvtagerskan och börja skola in henne om ett par år. Det Norge är så skickliga på.

Då är det mer akut på högernio för känslan är att Nathalie Hagman nog ska flyttas ut på kanten igen också i landslaget. Juryn som tog ut all star-laget i VM verkar i varje fall tycka det. Då ser det tunt ut bakom Hanna Blomstrand och det finns ingen som direkt knackar på dörren i dagsläget. Det skulle vara skönt att slippa gå tillbaka till högerhänta alternativ på högernio.

På linjen kan det också bli bråttom när Toft Hansen säger tack och hej och om Linn Blohm inte kommer tillbaka så snabbt som det är tänkt. Blohm ska ha barn vi mars.

Två spelare som borde sitta löst i truppen efter VM är förstås Jenny Alm, som än en gång fick stort förtroende men inte levererade, och Emma Fernis, som aldrig riktigt kom in turneringen efter en tung start.

Enorm fransk bredd

En hel handbollsvärld jublade efter finalen när suveräna Norge föll samtidigt som fransyskorna äntligen fick vinna ett mästerskapsguld för första gången sedan 2003 – även om det inte var den vackraste handbollen som triumferade.

Men det är bara att falla in i hyllningskören för Olivier Krumbholz, den franske taktikern som i finalen raderade ut VM:s bästa spelare, Stine Oftedal, på samma sätt som han gjorde med Isabelle Gulldén i semifinalen.

Om vi lyfter fram bredden i den svenska truppen, vad ska vi då säga om den franska?

Det är lite hockeybyten över Krumbholzs coachning och när trenden i handbollen är att skära ner på antalet byten anfall/försvar för att man annars blir för sårbar i dagens snabba handboll så skiftar fransmannen både två och tre spelare mellan anfall och försvar.

Frankrike hade två spelare i VM:s all star-lag, vänstersexan Siraba Dembele och mittnian Grace Zaadi. De spelade inte mer än halva finalen.

När allt skulle avgöras skickade Krumbholz in Orlane Kanor, som varit fjärdevalet på vänsternio och spelat minst av alla i truppen, sista åtta minuterna av finalen. Kanor tackade med att stänka in två mål direkt.

Däremot kan man fundera lite på Norges (icke-)bredd. När knatteligan på niometer körde fast verkade inte förbundskapten Thorir Hergeirsson tycka att han satt på några alternativ utan trion fick bara fortsätta och så har det sett ut hela VM. Norge verkar bara kunna och vilja spela sin turbohandboll och klarar man inte av den som niometersspelare får man inte spela.