Bank: Klubbarna snackar om långsiktighet – varför jobbar man då inte för det?
Mitt i en allt snabbare snurrande tränarkarusell borde vi stanna upp och i alla fall ställa ett par frågor:
Alla klubbar pratar om ”projekt”.
Så varför jobbar man inte på det sättet?
AVGÅ! AVGÅ! AVGÅ ALLA!
Du får inte körkort för en ståplatsläktare innan du lärt dig att skrika på en tränaravgång. Det är en del av charmen med supporterskap, att kraven på konsekvensanalys sällan sträcker sig längre än till att veta att det är en dum idé att ta ett steg framåt om man står längst fram på övre etage.
Så har det alltid varit, så lär det väl alltid vara. Ropen skalla: avgå alla.
I år dröjde det bara ett par omgångar innan det började blåsa snålt kring både Magnus Pehrsson i MFF och Özcan Melkemichel i Djurgården, och det var inte bara enskilda händelser. Det var en del av en tendens.
Fakta: På femton månader har de allsvenska klubbarna bytt tränare fjorton gånger.
Jag har ägnat de senaste veckorna åt att prata med tränare i Norge, Sverige och Danmark om en utveckling som borde oroa fler än bara tränarfacket.
Vad beror det på att så många, på så kort tid, haft så kort tålamod? Finns det ett strukturfel i svensk fotboll, har maktpositionerna flyttats om på spelplanen? Eller handlar det om något helt annat?
Varje fall är unikt, varje klubb har sitt sätt att arbeta, generaliseringar leder ofta ner i ett intellektuellt dike – men jag tror att vi kan vara överens om en sak: Om fjorton tränare bytts ut på femton månader är det något som skaver.
– Det är väl den allmänna tiden, antar jag, säger Pelle Olsson.
– Det är som i politiken, folk vill avsätta dig ändå, de vill ha något nytt. Det finns där hela tiden, säger Ståle Solbakken.
Pressen hårdare än någonsin
Klubbarna är satta under hårdare press än kanske någonsin tidigare. Agenter vill se övergångar, spelare vill vidare, vi journalister vill att något händer, styrelser vill visa handlingskraft och att de har kontroll på situationen.
Vi har redan skrivit om spelarrevolter i både Elfsborg och IFK Göteborg. Den yttre pressen är stenhård, och det är svårt att bygga långsiktigt när du inte vet om nyckelspelarna du investerat både pengar och tid och planering i finns kvar i landet om en vecka.
Behovet av ett professionellt, långsiktigt arbetssätt har aldrig varit tydligare än nu, och det är ganska enkelt att konstatera att klubbarna som lyckats bäst med det också lyckats bäst på planen.
IFK Norrköping stod tryggt i sitt projekttänkande, och gick från att vara en krisklubb till att bli svenska mästare. Sirius lät Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf bygga en spelmodell och blev ett allsvenskt topplag. Östersund gav nycklarna till Graham Potter och åkte med hela vägen från division två-möten med IF Älgarna till skrällmatcher
i Istanbul. Och i Jönköping har Jimmy Thelin fått arbeta med sin spelartrupp från superettan upp i allsvenskan.
Om inte det är tillräckligt borde alla avgå
Oavsett orsak är det ett nederlag varje gång en klubb tvingas sparka en tränare, och påfallande ofta slutar diskussionen med att vi sätter betyg på tränargärningen. Det här är ett försök att i stället inleda diskussionen just där.
Var det rätt att sparka Peter Swärdh i Kalmar? Pelle Olsson i AFC? Allan Kuhn i Malmö?
Följdfrågorna är intressantare: Vad visste alla de där klubbarna om alla de där tränarna och deras arbetssätt nu som de inte visste från början?
En tränare som gör ett dåligt jobb kan få sparken, men i förlängningen borde vi också fråga oss varför klubbar anställer tränare som gör ett dåligt jobb – eller om klubbarna maximerar möjligheterna för sina tränare att göra ett bra jobb.
Det finns inte en klubb i allsvenskan som inte pratar om långsiktighetens betydelse för att nå framgång. Det finns elva klubbar i allsvenskan som bytt tränare det senaste året.
Om inte det är tillräckligt underlag för en debatt om vart svensk fotboll är på väg borde alla avgå.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)