Grattis Ali - du är fortfarande störst

I dag fyller århundradets främste idrottsman 60 år - och går nya, hårda matcher varje dag

Parkinsons sjukdom och karisma går inte hand i hand.

Om man inte heter Muhammad Ali.

"Den Störste" är fånge i sin egen kropp.

Han som en gång hade världens största käft kan på sin 60-årsdag i dag, torsdagen den 17 januari 2002, knappt hålla ett tacktal.

Då borde det inte gå att befinna sig i den position Muhammad Ali gjort till sin.

Som århundradets idrottsman.

Som en avdankad ex-mästare som behandlas som en statsman vart än han åker och vem eller vilka han än besöker.

Som världens mest kända person alla kategorier.

Det är en triumf som i sig är så mycket större än alla de segrar han vann i ringen.

Egentligen handlar det ju om en man som varje dag och för några timmar går en "tungviktsmatch" mot Parkinsons sjukdom och...vinner som i gamla dar.

Annars skulle han inte klara att ställa upp på timslånga och ibland mycket pressande tillställningar där han befinner sig i centrum för allas intresse.

Och som han gör det.

Jag har varit i rum eller salar där plötsligt Muhammad Ali släntrat in och där ingen kunnat undgå att notera hur sjukdomen brutit ner den man som en gång ägde världen men nu knappt sig själv.

Varje gång har samma scen utspelat sig. Först hyschandet, följt av ett "Muhammad Ali is here!" Eller bara "The Greatest!"

Resten har varit en slags odefinierbar elektricitet i luften och en lika odefinierbar värme, men som bara känns och sveper alla med sig.

Ty Muhammad Ali äger auran. Den har Parkinsons inte lyckats knocka. Och auran utgår från ögonen. I dessa syns och lever den gamle Ali, sådan han en gång var.

Spjuvern. Humoristen. Den nyfikne. Charmören. Retstickan.

Ögonen har blivit hans instrument att spela med i ett läge där han tvingats rusta ner den kroppsliga arsenal som en gång rymdes i vad han själv och helt ogenerat kallade "världens vackraste man".

Ett begrepp om vilken daglig kamp han utkämpar fick jag för tio år sedan när jag pratade med Alis dotter Jamillah, ett av tungviktskungens nio barn med fyra olika fruar.

Inför varje framträdande krävdes kraftig medicinering och flera timmars total vila. Varpå Jamillah tillade:

- Men han försöker ofta fuska med medicinen. Han hatar den. Vi får tjata på honom varje dag. Ibland kan han sätta sig på den, gömma den under soffan eller någon annanstans.

Men så gick också Muhammad Ali, eller Cassius Marcellus Clay som han döptes till efter en vit slavägare från Kentucky, sin egen väg från allra första början.

- Jag var bara en liten parvel när jag kom underfund med att folk älskar att titta på den som inte gör som alla andra.

År efter år utvecklade han sedan denna tidigt funna insikt till ständigt nya höjder.

Skolan struntade han i. Cassius Clay gick ut som 367:a av 391 elever vid Central High School hemma i Louisville, Kentucky. Avskedsdiplom fick han enbart tack vare sina boxningsmeriter.

Allt gick rasande snabbt. Clay var bara 18 år gammal när han vann OS-guld i lätt tungvikt i 1960 års Rom-OS.

Vid ringside satt världsmästaren i tungvikt, Floyd Patterson. Den Floyd som då just hade återtagit tungviktstronen från Ingemar Johansson.

Clay fick syn på Floyd och skrek från ringen:

- Floyd Patterson, dig ska jag klå upp en dag!

- Ta´t lugnt, lillpysen, men du kan bli bra en dag, svarade Floyd med ett flin.

Taktiken att skrävla och att psyka motståndare var inte den unge Clays egen idé. Den hade han snott från en proffsbrottare, Gorgeous George, som fick alla att antingen älska eller hata honom. Ingen gråskala däremellan.

Samma recept skulle passa Cassius Clay som hand i handske.

Sen plussade han på en ingrediens, ett eget påhitt, i början av proffskarriären.

Han började förutsäga i vilken rond han skulle slå ut sin motståndare, en spådom som varje gång kompletterades med en liten rolig, gärna mot motståndaren elak dikt.

Den förste som stöp hette Lamar Clark, en man som inför mötet med den som proffs oerfarne nykomlingen Clay hade 45 raka KO-vinster!

Men precis som Clay förutspått låg Clark på rygg redan i andra ronden.

Cassius Clay lyckades med konststycket att vinna tolv matcher på raken exakt i den rond han på förhand bestämt.

Med det blev han också lika snabbt ett namn.

Alla visste vem som dolde sig bakom varumärket "Fladdra som en fjäril, stinga som ett bi."

Plötsligt var han framme vid en titelmatch mot Sonny Liston, som två gånger om förnedrat Floyd Patterson genom att knocka Ingos överman redan i första ronden.

Alla som höll på Clay tyckte att det var på tok för tidigt och ville stoppa "mordet".

De som inte höll på Clay såg fram emot att Sonny Liston äntligen skulle få täppa igen hans stora trut.

Men matchen sköts på framtiden och i det läget diskuterade faktiskt affärssyndikatet kring Cassius Clay att försöka få till en match mot - Ingemar Johansson.

Så blev det inte.

Och det blev inte heller som nio av tio trodde när Sonny Liston och Cassius Clay äntligen möttes, den 25 februari 1964.

Retfullt enkelt och överlägset manövrerade Clay ut den tröge Liston, som vägrade resa sig från stolen i sin ringhörna och gå ut till den sjunde ronden.

22 år gammal var Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning.

Dagen därpå bekräftade han det många misstänkt. Att han konverterat, blivit muhammedan och anslutit sig till de svarta muslimerna och deras ledarduo Elijah Muhammad och Malcolm X. Samt att han fortsättningsvis ville bli kallad Cassius X, ett namn han en månad senare ändrade till Muhammad Ali.

Över en månad förvandlades den bångstyrige boxarskrythalsen till en politisk riskfaktor och, i mångas ögon, icke-amerikan. En obekväm och opopulär tungviktsmästare.

Muhammad Ali fick till och med medborgarrättsledaren Dr. Martin Luther King emot sig.

- När Cassius Clay gick in i Black Muslims och började kalla sig Cassius X, då blev han en förkämpe för rasistisk segregation och det är just det vi vill bekämpa. Han borde ägna sig mer åt att bevisa sin skicklighet i boxning än sin skicklighet i att prata strunt, deklarerade King.

Många år senare skulle författaren David Remnick skriva följande sammanfattning om Muhammad Alis inverkan på det amerikanska samhället under det omvälvande 60-talet i Ali-boken King of the World: "USA genomgick en enorm förändring, en jordbävning, och boxaren från Louisville och popbandet från Liverpool var en del av den, LEDDE den, vare sig de visste om det eller inte."

I dag är så gott som alla ense om detta faktum; ingen annan idrottsman har så som Muhammad Ali påverkat sin samtid, sportsligt såväl som politiskt.

Sportsligt gjorde han som han ville.

Liston föll redan i första ronden i returmötet, knockad av ett av tungviktshistoriens mest omdiskuterade knock out-slag.

- Uppgjort, skrek en del kritiker efteråt.

Men de som kunde boxning, insåg att det var det perfekta slaget de bevittnat. Avfyrat med exakt tajming och utan att Liston ens såg det komma. En boxare som inte ser ett slag komma, får heller inte en signal från hjärnan att nu kan det komma att göra ont. I det läget behöver slaget inte vara hårt. Det fäller ändå.

Och Muhammad Ali fällde nästan alla. Ibland gick han VM-fighter med bara en månads mellanrum. Han klådde upp Floyd Patterson på ett medvetet förnedrande sätt och surfade fram som "The Greatest".

Men boxningsexperterna var oeniga redan då och är det än i dag.

Ali hade sina brister som tungviktare, men var samtidigt den som bäst av alla kunde dölja sina brister.

Samtidigt var ingen i närheten av hans överlägsna tajming och förmåga att blixtsnabbt avfyra slag.

En bra boxare måste vara en bra lögnare, lyder en annan gammal boxningssanning. Och ingen var bättre på att ljuga med kroppen än Ali.

Mentalt krigade han ner sina svarta bröder, ofta redan i förhandsturerna inför varje fight. På samma sätt som han bidrog till att stärka de svartas självkänsla under medborgarrättskampen, bröt han medvetet och systematiskt ner varje svart motståndares självkänsla. Han ägde dom.

- Jag har mer bekymmer med vita motståndare än med niggrer, som han själv uttryckte det en gång.

Det förklarar också varför Muhammad Ali gjorde sina kanske sämsta matcher mot vita motståndare som Henry Cooper, Jerry Quarry, George Chuvalo, Oscar Bonavena och Karl Mildenberger.

I slutet av 1967 kom så dråpslaget. Inkallelseorder. Vietnam nästa.

Men Ali vägrade.

- Jag har inget otalt med Vietcong.

Muhammad Ali fråntogs sin VM-titel, tvingades till tre och ett halvt års exil i det egna landet och var utfattig när han ringrostig gjorde come back hösten 1970.

Han nådde aldrig upp till sin gamla storhet.

Men stoltheten fanns kvar. Och förmågan att ljuga i ringen utvecklades ännu några snäpp.

Det var nu han gick de klassiska matcherna mot Joe Frazier.

För att inte tala om "The Rumble in the Djungle", mötet med George Foreman i Kinshasa, Zaire, 1974.

Det var då Ali i rond efter rond lät Foreman peppra honom med slag tills Foreman var så trött att Ali med en blixtsnabb kontring i den åttonde ronden kunde slå ut honom och bli världsmästare för andra gången.

Han förlorade titeln mot Leon Spinks och tog tillbaka den mot Leon Spinks.

Sedan gick han som så många andra stora tungviktare före honom de där matcherna-för-mycket.

Hans gamle sparringpartner Larry Holmes förnedrade honom så som han själv förnedrat Floyd Patterson ett drygt decennium tidigare.

Och han fick nästan lika mycket stryk av en ung och okänd boxare vid namn Trevor Berbick, som går till boxningshistorien mest som Muhammad Alis siste motståndare.

Sedan kom sjukdomen snabbt smygande.

- Boxningsskadad, hävdar många.

- Jag hade fått sjukdomen ändå, säger Ali.

I dag predikar han fred och försoning och har nämnts som kandidat till Nobels fredspris. Muhammad Ali är fortfarande världens mest kända person. Kanske för att han vägrat lämna det rampljus, det spotlight, han drogs till som en nattfjäril söker lampan.

Som när han inför miljarder tv-tittare över hela världen med så stor möda tände den olympiska elden i Atlanta 1996.

Själv är Muhammad Ali i dag ett levande testamente över den tungviktsboxning som inte bara dog en smula när han försvann.

So, Happy Birthday, dear Ali - You´re The Greatest!

Fortfarande.

Och måtte du få vara kvar i rampljuset länge än.

Har blivit bäst tre gånger om

Leif-Åke Josefsson