”Min gata är den sista som är kvar”
Publicerad 2016-07-29
Möt Sandra, 53 – tvingas flytta på grund av OS
RIO DE JANEIRO. Det är Sarah Sjöströms OS. Usain Bolts, Serena Williams och Neymars OS.
Men glöm inte Sandra, en 53-årig tvåbarnsmorsa i Beyoncétröja som kämpat lika hårt som någon idrottare.
Är det hennes OS?
I en rostig kundvagn står två grillar.
En spenslig katt pilar mellan dess hjul, hoppar över en grushög och vidare in på hus nummer trettons innergård. Någon grannkåk finns inte, ingen nummer elva eller femton, bara ett kullvält kylskåp och flagor av torkad lera. Stoft yr i luften. Det är som att en orkan har slagit följe med en hjord bufflar för att demolera platsen.
Ett hus kom de inte åt.
Sandra Regina Damião var med och murade det på 90-talet och har sedan dess bott kvar. Köket blev bäst, tycker hon, och den mobila grillen är inte dum.
– Men nu ska jag härifrån.
Vill du flytta?
Hon knycker på nacken, som för att gestikulera men fattar du ingenting?
– Jag måste. För många år sedan förbjöds vi att köpa byggnadsmaterial. Några män kom till oss och sa att det var förbjudet att renovera. Därför är huset inte färdigbyggt.
”Hela högen är borta”
Tvåvåningshuset ser ensamt ut bland stängslen och groparna. Komplexen intill är så mycket nyare, så mycket mer glänsande.
– Jag blir så ledsen. Var är alla människor som bodde här? Hela högen är borta. Nu är det en parkeringsplats och tomma ytor.
Saknar du grannarna?
– Ja. Vi hade bra gemenskap och brukade laga mat ihop, hemma hos varandra eller på ett litet torg som fanns förut. Nu har några flyttats till andra hus medan andra är borta.
Varför är just ditt hus kvar?
– För att jag stod emot. Min gata är den sista som är kvar.
Ser du dig som en kämpe?
– Ja. Det är ett måste här.
På 60-talet spikade en grupp fiskare upp de första skjulen i grönområdet mellan flygplatsen och lagunen Jacarepaguá i västra Rio de Janeiro. Samhället tog namn efter racingbanan bredvid och trots ständiga hot om evakuering växte Vila Autodrómo till en favela för 600 familjer.
2009 tilldelades Rio sommar-OS och snart började upprustningen. Ett presscenter för 32 000 journalister skulle smällas upp. Arenor för handboll, simning, velodromcykel. Restauranger med kapacitet att mätta hundratusentals turister. Milsvida parkeringsplatser för bussar.
I vägen för arkitekternas och stadsplanerarnas ritningar låg Vila Autodrómo, som en fettfläck på en vacker karta. De boende ombads flytta. Några erbjöds pengar för att dra, andra vittnade om förtäckta hot, snart var 90 procent av invånarna utflugna.
Polisen stormade
I mars 2015 beordrade borgmästaren Eduardo Paes att favelan skulle jämnas med marken. De 60 kvarvarande familjerna märkte en morgon att strömmen var strypt. Sophämtningen upphörde.
I juni stormade polisen dit med dragna batonger och mötte en mänsklig kedja, grannar som hand i hand skyddade husen. I konfrontationen sprutades tårgas och kastades sten, kanske sköts gummikulor, och folk på båda sidor fördes till sjukhus. I vilken ordning allt skedde, vem som bar skulden och vilka som betedde sig värst beror på vem du frågar.
Samtidigt beordrades liknande upprensningar över hela Rio de Janeiro. Enligt organisationen The Popular Committee on Megaevents and Human Rights Violations tvingades 13 000 personer flytta för att bereda plats åt fotbolls-VM 2014 och OS 2016. Vila Autodrómo kom att bli en symbol för den lilla människans vanmakt, en Asterixhistoria om alla liv som kommer i kläm för att stjärnorna ska få sporta ett par veckor.
Sandra Regina Damião var en av miljonstadens segaste kämpar. Hon for illa under kravallerna, men gav sig inte. Sönerna Wanderson och Alan hade passerat tjugostrecket, mannen knegade på som elektriker, allt det vackra i familjens liv hade hänt här i trakten.
I april 2016 vann Sandra och de resterande 25 familjerna en halv seger när ett avtal tecknades med myndigheterna. De fick stanna i Vila Autodrómo. Bara inte i sina nuvarande hem, vars nakna tegel ansågs förfula vyn i det omstöpta kvarteret.
Ett par hundra meter bort monterades 26 vita kuber ihop i två rader. De fick identiska plåtdörrar, två fönster och varsin gul gräsplätt. Välkommen till det nya, fräscha Vila Autodrómo!
Kritiker menar att favelan har blivit för uppmärksammad, att det är lika synd om alla andra som omplacerats mer eller mindre frivilligt. Och visst är det lätt att trassla in sig i smetig nostalgi, att sörja Lyckliga Gatan som inte finns mer och blunda för de faktiska renoveringsbehoven.
”Bryr mig inte om OS”
Sandra Regina Damião gör inte det. Hon påstår inte att samhället hennes söner växte upp i var perfekt, men grannskapet var åtminstone tryggt. Det var deras. Nu upphör det att existera av en svårsmält anledning.
– Jag bryr mig inte om OS. Får jag tid kanske jag kan se en tävling, men som hemmafru har jag inte mycket tid över, säger hon.
I morgon får hon nyckeln till sitt nya, vita hem. Gatans sista hus står kvar på nåder till på söndag då väggarna obönhörligen mejas ner.
Sandra visar kakaoträdet på innergården. Hunden Ray bjäbbar, han följer med i flytten, men katterna är allas och inga, vem vet var de tar vägen?
Fasaden är fullklottrad med slagord. Inte allt har ett pris! Mitt hus byggdes för att bo i! Vi ger inte upp!
I brasilianska flaggans mitt är landets valspråk "ordning och framsteg" – tänk så ironisk en sådan fras kan låta – utbytt mot Vilarörelsens motto "minnena kan inte rivas bort".
Sandra pekar på det.
– Det nya huset är bättre på vissa sätt, men det saknar historia, säger hon.
Vad finns kvar av ert hem på måndag?
– Allt vi har gjort här. Du kan ta ner ett hus, men allt som fanns innanför väggarna, alla minnen och tankar, behåller vi.
Bildspel av Sportbladets Pontus Orre
Många budskap på väggarna.
Sandra Regina Damiao.
Sandra brukade laga mat tillsammans med sina grannar. De är borta nu, bara grillen är kvar.
I Sandras trädgård växer ett kakaoträd.
Sandra kramar om sin vän Marcia. De var grannar innan området började rivas.
En rivningsjobbare tar en paus från jobbet och blickar ut över favelan Vila Autódromo, Barra, alldeles intill OS-området.
26 likadana hus byggs för de boende som är kvar i området.
Brasiliens valspråk, ”ordning och framsteg” är utbytt mot ”minnena kan inte rivas bort”.