Det är dags att bli film
Det här karismatiska U21-landslaget har redan vuxit långt utanför sidlinjerna
PRAG. Även om vi ska ta en match i taget så är det inte så värst många kvar nu.
Ett kliv från lustgårdsfinalen på Eden Arena.
Två steg från paradise.
Det visste du inte om spelarna i U21-landslaget
Jubileum för Danmark i går, och förbundskaptenen Jess Thorup försäkrade sig om att ingen missade det. På eget initiativ tog han ordet och inledde presskonferensen med ett riktat påpekande.
– Det är en speciell dag för oss. I dag var det precis 23 år sedan vi vann EM.
Vi kan dividera fram och åter vilka som egentligen är storebröder i fotbollsrelationen mellan Sverige och Danmark, och även om vi själva kan tycka att svaret borde vara givet har de en trumf som är rätt svår att vifta bort.
Senast Sverige vann en stor fotbollsturnering för pojkar eller herrar var vid OS 1948. Då var Lars Lagerbäck ett par veckor gammal. Danmark vann däremot EM för prick 23 år sedan, två dagar innan Oscar Hiljemark föddes.
Ekona från Ullevi 1992 hörs fortfarande. Lagom till årsdagen tajmades nu lanseringen av den nya spelfilmen ”Sommeren 92”, som är precis det ni tror att det är.
Trailern började vevas i går, och ger bland annat några exempel på hur Bond-skurken Ulrich Thomsen gestaltar förbundskaptenen Richard Møller Nielsen och hans klassiska oneliners:
– Det finns små hundar och stora hundar. Små hundar skäller hela tiden, men stora hundar behöver inte gläfsa. Och vi är en stor hund.
Gläfstes och gnyddes
Normalt sett är jag inte särskilt road av de mer eller mindre påhittade psykkrigen som brukar pressas fram inför stormatcher, men den här gången är det uppenbart att båda lägren faktiskt gjort en ansträngning för att hitta fram till någon typ av mentalt överläge.
Först körde Danmark några vändor där de målade upp sig själva som favoriter ihopparade med ett drömmotstånd. Sedan kontrade Sverige då alla från Håkan Ericson till John Guidetti och Alexander Milosevic upprepade nästan identiska syrligheter om vilken katastrof det vore för detta uppburna Danmark att förlora.
Det gläfstes och det gnyddes och det skälldes i en röra som gjorde att i alla fall jag tappade bort vem som egentligen var tänkt som den stora hunden.
I realiteten?
Då upplever jag det som att vi ligger väldigt nära ett 50-50-läge. Danmark har ett lite mer välmeriterat lag, medan Sverige prickat ett aningen redigare grundspel.
Nyckelytorna finns runt och bakom respektive ytterbackar, men båda lagen känner varandra så väl att det inte blir några överraskningar här. Det är inte den typen av match som definieras av laguppställningarna eller vid taktiktavlorna.
Nu är det nämligen mästerskapssemifinal, ett sånt där läge då hyllade idrottsmän är två vinster ifrån att förvandlas till odödliga nationalhjältar.
Under den där färska danska 92-trailern blixtrar det fram meningar som tillsammans bildar ett sammanfattande budskapet: ”Nu kommer filmen om det legendariska laget som mot alla odds blev en del av vår gemensamma historia”.
Ett juniormästerskap kommer alltid att förbli ett juniormästerskap, men för den sakens skull tänker jag verkligen inte sitta här nere i Tjeckien och förminska det till något det inte är.
Har redan vuxit
Det här karismatiska U21-landslaget har redan vuxit långt utanför sidlinjerna.
De har nått ända ner i någon sorts folkdjup, berört och inspirerat på ett sätt som det var länge sedan en grupp svenska fotbollsspelare lyckades med. Det finns en plats för dem att fylla i vår gemensamma historia.
Oavsett hur det går nu är jag säker på att vi alltid kommer att minnas mästerskapet med både glädje och stolthet, men jag vet också att det är en enorm skillnad på att vara uppskattad och att vara evig.
I kväll är det semifinal på Sparta Prags hemmaplan, och på tisdag är det final på den suggestivt namngivna Eden Arena.
Det går att ta på tanken nu, det går att bygga upp Hollywood-slutet inne i huvudet.
John Guidetti, Oscar Hiljemark, Alexander Milosevic, Simon Tibbling och alla ni andra – det är dags att bli film.