Jag blir förnärmad och sur av podden om Sportbladet
Kristoffer Bergströms nyhetsbrev: ... men det är faktiskt bara bra
Publicerad 2023-05-18
Jag har hört den femdelade dokumentären om Sportbladet och är lika förnärmad som sur.
Bra va?
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Inte ett ord nämns om ishockey under hela dokumentärserien ”Kriget på pressläktaren”, som produktionsbolaget Banda släppte på onsdagen. Heller inget om längdskidor, friidrott, trav eller handboll.
Mitt namn är inte med, och undrar du om jag är sårad så är svaret ja. Därtill är jag sekundärsårad å de utelämnade Flincks, Leifbys, Wahlbergs, Brennings, Ros, Abrahamssons, Bjurmans, Rydéns och Wagners vägnar. Alla fotografers, alla redaktörers, alla banbrytande rubriksättares.
Den genomarbetade serien är, mig veterligen, första gången någon utomstående tecknar porträttet av den rosa sportredaktionen som grundades i maj år 2000. Reportern Sara Olsson sköter uppdraget med nogsamhet och iver när hon intervjuar en radda kända namn: Bank och Lundh, Frändén och Niva, Andreasson och Lühr.
Samma sönderkokta potatis
Och Robert Laul. Stor tyngd läggs vid hans resa från startelve-avslöjare och bloggare till viltsvingande alkoholist.
Allt är intressant, antar jag. Sjukt spännande, kan man tro.
Men inte för mig.
Jag stånkar åt att samma sönderkokta potatis har hettats upp och serverats igen. Det är samma förenklade bild av vad som hände när Jennifer Wegerup lämnade redaktionen för toppjobb på moderaterna och sedermera skrev en ångande metoo-text – en kedja av händelser som har så många privata och känsliga detaljer, så många sårade kollegor, att ingen kan berätta om den offentligt.
Därtill en obegriplig utvikning om en krönikör som gjorde några månader på Expressen för massa år sedan, men sedan gick ner sig i kokainet och skvallrade om snoppstorlekar med Alexander Bard. Rafflande? Möjligen. Relevansen i det här sammanhanget? Nära noll.
Ändå är inte detta en sågning. Den här stötte reporterns invändningar bevisar bara hur svårt det är att släppa kontrollen och låta en oberoende part hålla i pennan och mikrofonen. Det blir något annat. Inte nödvändigtvis faktafel, men ofrånkomligen en annan dramaturgi än de närmast berörda hade valt.
Tänker på vilka jag intervjuat
Jag kan komma på tio mustiga anekdoter från mina 16 år på Sportbladet. Tio historier som är talande för vad sportjournalistik en gång var och vad den blivit. Jag kan resonera i timmar om Zlatans bojkott till följd av en skämtsam kontaktannons, om landslagets undfallenhet den perioden, om att andra redaktioner i kollegial anda borde vägra ställa upp på en så absurd regel. Eller om språkekvilibristiken som inte bara varit banbrytande inom sporten utan spritt sig långt utanför den rosa sfären.
Men det är ingen som hindrar mig. Jag har det utrymmet, om andan skulle falla på, men det hade blivit en platt reklamtext.
När ett seriöst produktionsbolag gör en djupdykning i vad Sportbladet är så landar de vid sin kärna. Och den är herrfotboll. Alkoholism och armbågar. Prestige och bylinebilder. Så måste det få fungera.
Mest av allt tänker jag på alla jag intervjuar. De måste också stå flämtande vid avgrunden mellan självbild och andras uppfattning. En gång skrev jag om Peter Gerhardssons hörselskada. En annan gång om Växjös sportchefs förakt mot sportjournalistik. En tredje, fjärde, femte och hundrade gång tog jag in på liknande sidospår och utelämnade motorvägen intill. Det var sanna och i mina ögon intressanta texter, respondenterna fann inga faktafel, men de hade nog önskat andra vinklar, andra episoder ur deras liv. En del var nog lika förnärmade som sura.
Och då får jag välja spår.
Struntar blankt i det
Antingen tycka att ”Kriget på pressläktaren” gjort fel och i konsekvensens namn underkänna hela min yrkesgärning. Eller glädjas åt fri journalistik som lyssnar med ena örat på den bevakade och med andra på sin inre röst. På sin yrkeskunskap och instinkt gällande vad utomstående torde vara intresserade av.
Mitt samlade betyg, utifrån att ha suttit på första parkett i snart två decennier, på ”Kriget på pressläktaren”?
Två plus av fem.
Mitt samlade betyg på att ”Kriget på pressläktaren” struntat blankt i det och i stället lagat sin läckraste potatisrätt?
Fem.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!