Wennerholm: Fortsätt, Sanna!
Efter OS-besvikelsen trodde jag att Susanna Kallur skulle säga tack och adjö efter den här säsongen.
Men efter att ha sett henne vinna dubbelt i Finnkampen har jag bara en önskan.
Fortsätt, Sanna!
Du behövs mer än någonsin.
Daniel Ståhl är på väg att etablera sig som världsstjärna och Lovisa Lindh, Sofie Skoog, Khaddi Sagnia och Sarah Lahti är på väg upp.
Och Anna Wessman skrev in sig på listan med Sveriges näst längsta spjutkast någonsin, då hon vräkte iväg spjutet 61.42 i sista omgången. Bara Sofi Flink har kastat längre med sina 61.96. En fantastisk avslutning på första dagen och mycket välförtjänt för skadeförföljde Anna, som till och med kastade av sin egen arm 2014. Ett tecken på hur stark hon är.
Men än slår varken hon eller någon av de andra Susanna Kallur som friidrottens stora affischnamn.
Därför hoppas hon jag hon fortsätter en säsong till.
Det finns ingen anledning att sluta efter att ha väntat så länge på comebacken och kunnat genomföra säsongen utan nya skador.
Sanna höll ända in i mål när hon vann både 100 meter och 100 häck i överlägsen stil och avslutar säsongen med Diamond League-galan i Bryssel på fredag.
Sedan ska hon fundera över en eventuell fortsättning.
Farväl i London?
Men kan hon gå in i höstträningen skadefri finns alla förutsättningar att bli ett par snäpp bättre till nästa säsong. Det är inne-EM i serbiska Belgrad redan den 3-5 mars nästa år och en ny mästerskapschans på specialdistansen 60 häck. Där krävs inte den uthållighet som knäckte Sanna i OS och hon har fortfarande världsrekordet med sina 7.68. Hon har redan visat hur snabb hon är de första 60 meterna i sommar. I vintras var tyskan Cindy Roleder snabbaste europeiska med sina 7.88. Det är inte omöjligt att Sanna kan vara där och nosa.
Och ska hon ändå tävla inomhus kan hon gärna få fortsätta över sommaren också. Till VM i London lär det inte bli någon debatt om uttagningskraven, då förbundskapten Karin Torneklint bestämmer själv och utan inblandning från SOK.
Det vore något det.
Att se Susanna Kallur ta farväl i samma mästerskap som Usain Bolt och Mo Farah säger adjö till sina fantastiska karriärer.
Hade jag bara fått se bilder på publiken i Tammerfors, hade jag trott att de satt och såg på utomhusmatch i bandy. Det var kallt, det var ruggigt och det regnade av och till.
Men det blev ändå en hel del resultat som värmde.
Kanske inte den finländska publiken, men de fick ändå se ett världsresultat. Daniel Ståhl vann diskustävlingen på 65.46. Det var nästan så han var inställd på 65-meterslinjen med serien 65.46-64.15-60.19-65.00-X-64.74
Han har en nivå numera som skvallrar om att 70 meter kan komma i vilken tävling som helst.
Lite märkligt att höra Kajsa Bergqvist kommentera herrarnas höjd, när man tänker på att hon nästan hade platsat i den här svenska herrlaget när hon var som bäst.
Kajsa gjorde 2.08 inomhus, vilket fortfarande är gällande världsrekord. Och som damsidan ser ut idag är känslan att det kommer att stå sig länge.
Finland har ändå nytt hopp i Arttu Mattila, 15-åringen som hoppat 2.11 i år och är världsetta bland världens femtonåringar. Men han är för ung för att vara med i Finnkampen.
Att nivån är väldigt låg i vissa grenar blir aldrig så tydligt som när ett av lagen har en världsstjärna på plats. Meraf Bahta blev övertalad att ta den sista vakanta svenska platsen på 10 000 meter och tog det som ett träningspass. Hon joggade ifrån de andra och trots att skosnöret gick upp brydde hon sig aldrig om att knyta det.
Annars hade hon all tid i världen.
Hur illa det står till med svensk gång blev uppenbart då förbundskaptenen Siv Karlström själv fick ställa sig på startlinjen för Sverige. 59 år gammal.
Att hon dessutom blev diskad gör inte saken bättre.
Det är väl lika bra att lägga ner den där grenen i finnkampssammanhang. Har aldrig förstått vad den har där att göra, då resultatet ändå inte räknas in i totalen.