Kyssen ett ögonblick av iskall sanning

Publicerad 2023-09-21

En ytterst passande, opassande avslutning på Spaniens fantastiska fotbollsresa.

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!


Hej – och förlåt om jag nu låter alldeles Marcus Leifby här men… Jag har ganska ofta tänkt på en sekvens ur VM-krönikan från bronssommaren 1994.

Om ni är födda nån gång 1960-1980 så behöver jag inte ens referera den, eftersom ni kan den utantill, men för alla andra:

När Kennet Andersson intervjuas så säger han att han på sätt och vis kände sig lite kluven över det faktum att han var mitt i händelsernas centrum där i USA. För visst var det kul att nicka in ett förlängningsmål mot Rumänien (som Karin Boye skaldade, innan hon rev lappen och började om), men någonstans hade han samtidigt velat se alltihop på tv ihop med polarna hemma i E-Tuna. Ta en bärs, jubla åt målet, dra ut på stan och ta ett dopp i Arbetets ära och glädje på Fristadstorget.

Under tjugo års mästerskapskuskande världen över har jag av och till känt likadant. Klart att det var kul att se Lasse Frölander simma hem ett OS-guld i de australiska lejonens egen kula, att sitta på läktaren och se Zinedine Zidane skalla Matrix i Berlin, eller att dela arena med Nelson Mandela när Iniesta avgjorde VM-finalen. Men… det hade varit rätt fint att se alltihop på tv också.

De senaste åren har jag fått den lyxen också. Småbarnsåren har gjort det omöjligt att växla in 200 resdagar per år, jag har fått välja och välja bort, och i somras kunde jag alltså se fotbolls-VM som vem som helst, nersjunken i en soffa. Jag hade till och med köpt landslagströjor till mina begränsat intresserade döttrar, för att sälja in konceptet VM till dem.

Det har varit härligt, och besvärligt.

Ibland har jag ju velat vara där, också. Ibland har jag till och med känt hur fingrarna börjat hamra över låren, på jakt efter ett osynligt tangentbord. Det var ju inte som att det inte skrevs fantastiska texter av många som var på plats, men jag hade velat skriva själv.

Mest kliade det, förstås, när allt var över. Spanien hade tagit sitt historiska första VM-guld, och ni kanske inte märkte det, men det slutade med att deras förbundsordförande Luis Rubiales tog tag i Jenni Hermoso och kysste henne på munnen.

Skoja.

Hur som helst: Det jag ville ha sagt om det där var att det var en ytterst passande, opassande avslutning på Spaniens fantastiska fotbollsresa. Kyssen var vidrig, förstås, men den var också sann. Sannare än det hade varit att bara se dem stå där med pokalen, som om alla kamper och krig var vunna en gång för alla.

Kyssen måste ju sorteras in i ett historiskt sammanhang, i en kontext och en miljö, och den berättelsen handlar inte om segrar och framsteg lika mycket som den handlar om förtryck och förluster.

Jenni Hermoso stod på en piedestal, ett podium, men Luis Rubiales stod på 80 års historia. Under Francoismen hymlades det inte, kvinnors rättigheter motarbetades på alla tänkbara sätt. Lagar höll dem tillbaka i yrkeslivet, länge behövde en kvinna som ville arbeta be om sin makes underskrift innan hon undertecknade sitt anställningskontrakt. Efter Franco kom fotbollen. För femtio år sedan fick José Luis Pérez-Paya, dåtidens Rubiales, frågan om han tänkte släppa in damfotbollen i det spanska förbundet.

Fet chans.

– Jag är inte motståndare till damfotboll, sa han, men jag gillar det inte särskilt mycket. Jag ser inget särskilt feminint i det, rent estetiskt. Det är inte särskilt attraktivt med kvinnor i tröja och shorts. Det passar bättre med något slags folkdräkt.

Först för 40 år sedan fick damfotboll officiell status i Spanien, först för 35 år sedan inlemmades de i fotbollsförbundet. Under VM för åtta år sedan (det hade man velat se på tv! Men jag var på plats i Kanada) pratade jag med Veró Boquete, Spaniens första världsstjärna, om varifrån hon och hennes kollegor kom, vilket land de vuxit upp i.

– Spanien är ett macholand, med en machokultur. Mannen står alltid över kvinnan, så har det alltid varit, det är bara så det är. Nu förändras världen, och det spanska samhället måste förändras samtidigt. Det går så långsamt, jämfört med andra länder är vi trettio år efter, sa hon.

Då, alldeles nyss, fanns det bara 25 spelare – en knapp VM-trupp – i Spanien som fick betalt för att spela fotboll. Snittlönen låg på runt tusen euro i månaden. De saknade kollektivavtal, facklig anslutning, social trygghet, försäkringssystem. De som spelade i landslaget fick pengar, ett dagsarvode som motsvarar en halvdan journalists traktamente: 250 spänn.

De strejkade då, strejkade mot förbundet och mot klubbarna, mot ligan och landslaget. Och nu strejkar de igen. Under åren som gått har de fått sina fullsatta arenor och sina storsatsande storklubbar, men de har inte fått någon respekt. Under årtionde efter årtionde lät förbundet en tidigare förbundskapten ha kvar sitt jobb, trots att spelarna trakasserades av honom. Inför det här VM:et fick de ha kvar en tränare de absolut inte ville ha.

Ändå vann de. Slutscenen var perfekt, de gick upp på det där podiet för att lyfta pokalen och få sina medaljer. Eftertexter. Stråkar. Hollywood ending.  

Luis Rubiales.

Det var hemskt att se övergreppet, men det var också ett ögonblick av iskall sanning. Det hade varit så tacksamt att gömma undan all skit bakom de där slutscenerna, men i stället fick spelarna se hur ridåerna drogs undan inför hela världen. Det handlade inte om ett spontant infall, det handlade om åttio år. Det handlade inte om en enstaka, gränslös pamp, utan om pamp efter pamp efter pamp. Man efter man, pojke efter pojke.

Jag har inte så många idoler kvar där ute i den stora fotbollsvärlden, men Veró Boquete är och förblir en. Hon är ingen superstjärna längre, men hon viker aldrig från sin plats på barrikaderna. När Rubiales efter många om och men lämnade sin post publicerade hon ett hoppfullt inlägg på X, en liten filmsnutt som föreställde dominobrickor som faller.

Det är en from förhoppning om en revolution. Jag hade velat se den på plats, av ett enda skäl:

You will not be able to stay home, sister
You will not be able to plug in, turn on and cop out
You will not be able to lose yourself on skag
And skip out for beer during commercials, because
The revolution will not be televised

Hasta luego

/Simon Bank

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!