Kallur överlägsen: ”Helt fantastiskt”
Publicerad 2016-02-27
Första SM-guldet på nio år
MALMÖ. Susanna Kallur klarar sig helskinnad från en comeback för första gången på sju och ett halvt år.
Och blicken är redan höjd mot OS i Rio.
– Det är en djärv utmaning och allt måste klaffa. Men det är en kul utmaning. Och nu känns det hoppfullt för första gången på länge, säger Sanna.
Hon sprang på vinterns snabbaste tid när hon lekte hem SM-guldet på 60 meter i Malmö.
Ingen var ens i närheten av hota hennes 7.34 - som är svenskt rekord för 35-åringar.
Men hon hade velat springa ännu snabbare.
– Det var kul med årsbästa, men man vill alltid göra bättre och jag hade velat springa ännu fortare. Det är en bra tid, men jag hade inte känslan av att jag sprang lika bra tekniskt i finalen som i semin. Det kändes inte lika harmoniskt.
Tiondel från egna rekordet
Ändå är tiden bara en tiondel från hennes personliga rekord. En tid hon satte 2007, då hon var en världsstjärna i häck och i absolut toppform. Och "bara" 26 år gammal.
– Det känns ändå inte så långt bort. Det är en tiondel. Men de hade varit intressant att springa mot riktigt bra motstånd, bli pushad lite mer och tagga upp mer inför loppet.. Då tror jag det kunnat bli bättre. Men jag måste vara nöjd med tanke på att jag bara sprungit i spikskor sedan i december. Det har knappt känts som jag tränat inför det här. Jag kände bara att nu kan jag springa, så nu tävlar jag. På så sätt känns det överraskande bra.
Hon har tagit första steget mot OS i Rio. Nu återstår steg två. Och tre.
– Ja, det här var bara ett steg på vägen och jag har ett par svåra kvar att ta. Först att springa häck på träning och sedan göra det på tävling. Men när jag väl är där tror jag inte det kommer att kännas svårt det heller.
När hon står här i Malmö och strålar av självförtroende är det för första gången på många, många år.
”Kanske sugen på mer”
Hon har sprungit två tuffa lopp på bara några timmar utan att kroppen protesterat.
Den verkar bara vilja ha mer. Hon är inte rädd för att vakna upp med en kropp som skriker av smärta, som hon gjort så många gånger förr.
– Nej, det tror jag verkligen inte att den kommer att göra. Jag är optimistisk. Jag har inte haft ont efter någon tävling i vinter.
Nu återstår att se hur långt det bär den här gången.
Sanna kommer att ta ett par, tre dagars vila från träningen. Sedan är det full fart mot Rio.
Funkar allt har hon ingen aning om vart det tar vägen.
– Just nu ser jag bara fram till augusti/september. Då skulle jag kunna lägga av, men samtidigt, går det bra och fungerar då kanske jag är sugen på mer. Varför sluta då efter allt slit?
Det är ett nytt OS i Tokyo 2020?
– Ja, då är jag bara barnet. Men titta på Kim Collins. Han är 40 år och siktar mot OS i Rio. Jag kommer bara vara 39 när det är dags för OS i Tokyo. Rena junioren.
Ja, ingen skulle bli förvånad om Sanna springer ända dit.