Amanda Zahui: ”Spel i New York var det bästa som kunde hända”
Publicerad 2017-06-12
SEATTLE. Hon var bäst på sin position i hela den ryska ligan.
Nu är Sveriges enda WNBA-spelare, Amanda Zahui, på jakt efter genombrottet i världens tuffaste liga.
I en intervju med Sportbladet berättar hon om kontrasten, livet i ryska Orenburg och att aldrig vara ledig.
– Mitt längsta basketuppehåll sedan jag var 13 år var nu i julas, då var jag ledig i 10 dagar, säger hon.
Amanda Zahui kommer ner i den stora lobbyn på Hotell Sheraton i centrala Seattle och börjar med att be om ursäkt.
Hon är två minuter sen.
Zahui må vara Sveriges enda spelare i världens bästa dambasketliga, WNBA, men det är tydligt att hon inte låter det stiga henne åt huvudet. Men så kommer hon också från en karriär som lärt henne allt om snabba svängningar och kontraster.
När vi träffas är Amanda Zahuis New York Libertys på roadtrip. Med en slutsekundsseger i ryggen mot Phoenix Mercury laddar laget för möte med Seattle Storm. Men för den svenska centern blir det ännu en match med få spelminuter, rollen som avbytare är svår att bryta när hon främst konkurrerar med lagets ledare och stjärna Tina Charles.
En skarp kontrast mot tiden som firad stjärna i ryska ligalaget Orenburg, vars säsong tog slut bara månaden innan.
– Det är tufft, det tar definitivt på en. Jag kom hit med massa självförtroende och tänkte verkligen köra hårt, men jag måste påminna mig om att jag verkligen tävlar med de allra bästa både på match och träning, säger 23-åringen och fortsätter:
– Det känns ändå bättre än mina första två år i ligan. Nu handlar det om små detaljer, gör jag ett fel kommer jag ur matchen. Jag har inte lika mycket utrymme som de som startar. Det är tufft, men jag blir bättre.
”Vi är ju aldrig hemma egentligen”
Just utvecklingen är nyckeln till att Amanada Zahui, till skillnad från fler andra svenska stjärnspelare, ändå följer upp en lång säsong i Ryssland med spel i WNBA under sommarmånaderna.
– Jag känner att jag är ung och även om jag inte spelar 20–25 minuter kan jag utvecklas här. Jag kan inte tala för Eldebrinkarna (Frida och Elin) och Farhiya (Abdi), men jag tror att de vill spela mer, jag är villig att ge upp speltid för att lära mig. Sen kanske de vill vara hemma mer, vi är ju aldrig hemma egentligen.
Nej, för alla de spelare som kombinerar en säsong i Europa med spel i WNBA är det bara att glömma semester.
– Mitt längsta basketuppehåll sedan jag var 13 år var nu i julas, då var jag ledig i 10 dagar. Det är faktiskt sjukt, skrattar Zahui.
– Då var jag hemma och efter fjärde dagen sa jag till mamma ”vad gör vi nu då?”.
Men du, 10 sammanhängande lediga dagar sedan du var 13, väggar man aldrig?
– Jo, men jag tror man gör det mest mentalt. Fysiskt är våra kroppar så starka och förberedda, men mentalt kan man hamna i lägen där man kan sakna mamma och pappa och då är det lätt att krypa ihop lite.
– Men att spela i New York är nog det bästa som kunnat hända mig. Jag har så oerhört bra lagkamrater och så fort de ser att jag är lite ledsen eller ser extra trött ut så tar de hand om mig. Alla från Tina Charles, vår ledare, till Rebecca Allen, som inte spelar så mycket, tar hand om mig då.
”Mamma var sjuk...”
Lika lätt var det inte första året i WNBA. Amanda Zahui gjorde succé som college-spelare i Minnesota Gophers och efter en rekordmatch där hon gjorde 39 poäng och tog 29 returer mot Iowa blev hon rikskänd i det baskettokiga landet. Hon som tvåa i draften och gick till Tulsa Shock – och blev bänkad.
– Själva kändisskapet brydde jag mig inte om att det försvann lite, men att inte spela basket och känna att man inte var sitt absolut bästa... det sög. Det var det tuffaste året jag någonsin haft inom basketen. Dessutom var min mamma sjuk så hon kunde inte komma hit och jag kunde inte åka hem till henne. Sen när jag väl fick åka hem var det typ tre dagar ledigt innan säsongen började i Turkiet.
– Det där var verkligen inte min tid, men jag tror jättemycket på Gud så jag tänkte att det fanns en anledning till att jag inte spelade. Men då var det som att jag sprang in i den där väggen, mentalt var jag överallt. Självförtroendet var nere på minus hundra.
Vägen från ”minus hundra” en scen i Ryssland i början på maj är lång. Det var direkt efter att Orenburg slutat trea i det ryska slutspelet som Amanda Zahui kallades upp på det där podiumet efter att hela laget fått ta emot bronsmedaljerna.
– Allt var på ryska, jag fattade ingenting. Någon sa bara att ”du har fått pris”. Så jag stod bara där och log.
Priset hon fick var som årets forward i hela ligan.
– De översatte till mig och jag bara ”Waaooow!”. Det var chockerande.
Ett perfekt klimax på hennes livs bästa säsong.
”Tjatade” in sig i ny klubb”
Vad låg bakom förvandlingen (tillbaka) till stjärna?
– Jag gick in med en inställning att bli en bättre spelare mentalt. Sen när jag träffade min coach första gången, innan jag ens träffat laget, sa han till mig att ”mitt mål är att du ska starta när du återvänder till WNBA, du ska leda laget!”. Han var på mig hela tiden om att ta mer skott, mer ansvar och pushade mig. Det hjälpte verkligen mig.
Berätta, vad är Orenburg för ställe?
– En stor stad – som är som en liten håla. Det är jättestort, massvis med utrymme, men ingenting att göra. Vi gick ut på restauranger och that’s it.
Men det var aldrig fråga om att vantrivas. Ja, förutom kylan då.
– Jag gillar Orenburg jättemycket, absolut. Jag är ändå en sådan som gillar att stanna hemma. Men det var kallt som... Alltså minus 40 grader är riktigt kallt.
– Det var någon gång när det blåste och var minus 37 och alla bara sa ”vänta till det blir minus 40 och blåst. Då sprang vi bara till bilen, in till arenan och tillbaka igen.
När WNBA säsongen är över blir det dock inte Orenburg. I stället har Amanda Zahui ”tjatat in sig” hos Prag.
– Vi spelade mot Prag i Euro League och jag gillade staden på en gång. Så jag pratade med min agent och frågade om det fanns någon liten chans att få in mitt namn där. Det är så bra med bara 1,5 timmar hem till Stockholm.
När man själv snackar in sig, offrar du mycket pengar då?
– Nej... det är ett bra kontrakt, haha. Centrar är värdefulla och speciellt om man inte är amerikanska.
Det blir inte bara närmare hem till vänner och familj. Det blir också lättare att ta sig till landslagssamlingar. För trots dubbla säsonger tänker Amanda Zahui inte utnyttja landslagsuppehållen till välbehövliga vilopauser.
Någon vidare koll på François Gomez, nye franske förbundskaptenen, har hon inte. Men suget finns där.
– Ja vi får ju ledigt så vi åker dit, kör någon vecka och åker tillbaka. Om inget dyker upp så kommer jag spela.
– Men jag tänker inte så mycket på det nu. Jag försöker fokusera på en säsong i taget.
En förståelig strategi för basketspelaren som aldrig vilar.