Här avgörs VM - i en gympasal

Damboxning är ingen träff i rampljuset

SCRANTON

Ljudet av stegen tas nästan helt upp av den rosa heltäckningsmattan.

Men varken de tjocka gardinerna, den falska öppna spisen eller stuckaturen i taket kan dämpa ljudet av stönanden och slag.

Svenska boxningslandslaget för damer gör sin sista träning före invigningen i konferensrummet på ett hotel i en före detta gruvstad.

Sportbladet finns med på det historiska första världsmästerskapet.

På motorvägen utanför fönstret susar bilarna ljudlöst förbi.

I konferensrummet prasslar Teuta Cuni svettdräkt när hon mellan tavlor och stolar dansar över golvet med snabba fötter.

Samtidigt matar hon tränaren Erik Bredlers handskförsedda händer med tunga slag. Varje träff föregås av ett väsande läte.

Nyss satt de svenska landslagstjejerna runt ett bord i hotellfoajén och spelade Fia med knuff under skratt och stoj. Träna skulle de inte göra förrän på kvällen. Men lederna kliar av nervositet. Det gick inte att sitta still och bara fördriva tiden längre.

Clarion Hotel i Scranton i delstaten Pennsylvania är under ockupation. Överallt kvinnliga boxare i olikfärgade träningsoveraller och deras manliga ledare.

Till och med den vackra poolen med en vit staty föreställande en kvinna som häller vatten ur ett krus har förvandlats till träningslokal. Den turkiska truppen joggar runt i tjocka träningsoveraller och mössor i den fuktiga värmen. Pärlor av svett tränger ut under mössorna.

Allt för att förlora de där extra kilogrammen som gör att man kan hålla sin viktklass.

- I bland tränar vi på väldigt underliga platser, säger Bettan Andersson, lagledare för den svenska truppen och svensk boxnings grand old lady.

När hon slutade sin aktiva karriär för fyra år sedan var ett dam-VM i boxning fortfarande en ouppnåelig dröm. När hon började var damboxning förbjudet att utöva ens på amatörnivå.

Fortfarande för några månader sedan ansåg inte Svenska Boxningsförbundet att man hade tillräckligt med pengar för att skicka truppen.

De uttagna boxarna förväntades betala halva kostnaden ur egen ficka.

I slutändan bestämde förbundet sig för att stå för hela notan, cirka 100 000 kronor för fyra boxare och två ledare. Trots allt är det en historisk händelse, det första dam-VM någonsin.

- Fortfarande finns det mycket att göra men jag tycker sporten är på rätt väg, säger Bettan Andersson.

Varje person kostar en dryg tusenlapp om dagen i hotellrum och mat. Men tjejerna handlar extra yoghurt och frukt på shoppingcentret mittemot Clarion för att dryga ut den allt annat än näringsanpassade hotellfrukosten.

Matcharenan är en gymnastiksal i en nybyggd gymnasieskola i utkanten av Scrantons centrum, precis nedanför en av de många motorvägar som sprider sina tentakler runt staden som en jättelik bläckfisk.

Redan vid insläppet kastar terrordåden från den 11 september sin skugga över turneringen. Ingen får gå in utan att först passera en metalldetektor. En grupp tungt beväpnade poliser i svarta uniformer går igenom alla väskor. Metalldetektorn tjuter som ett flipperspel.

Anna Laurell som boxas i 75-kiloklassen funderade ett tag på om det var värt risken att åka till USA.

- Händer det så händer det, bestämde jag mig för till slut, berättar hon.

Här får hon för en gångs skull lite motstånd. Hemma finns inga mottävlare.

Förutom säkerhetspådraget känns arrangemanget inte särskilt VM-mässigt.

Första dagen kommer svenskorna för sent till invigningen. Bussen dök aldrig upp. Bettan Andersson har svårt att dölja sin irritation.

- Ändå är det fantastiskt att bara var här. Ett VM betyder mycket för damboxningens utveckling.

Inträde kostar fem dollar. Men nästan ingen betalar.

Läktarna på båda sidor om boxningsringen är rätt glest besatta. Basketkorgarna har hissats upp i taket.

De flesta i publiken är själva boxare eller ledare.

När Scranton High Schools basketlag spelar är det fullsatt och läktaren på övre våningen är också nedfälld.

Men boxningstjejerna verkar inte ha något emot att heja på varandra. Turkiska klacken är mest högljudd.

Bob som sitter bredvid mig visar sig vara en av dom frivilliga.

- Jag kör runt en av höjdarna i bil, säger han och pekar mot andra sidan ringen där alla domarna och boxningsförbundets ledning sitter.

Nästan enbart män i slips och kostym.

Bob jobbade i 25 år på elektronikföretaget RCA i stan.

- Sen flyttade dom liksom många andra företag till Mexiko.

I dag är det skolor och sjukhus som är dom stora arbetsgivarna i den före detta gruv- och industristaden.

Bob gillar boxning.

- Jag har ändå lite svårt att applådera åt att två kvinnor pucklar på varandra, säger han. Jag vet att dom är välskyddade och vältränade men det känns ändå konstigt.

Matcherna avverkas i rask takt, tre ronder om vardera två minuter.

Tempot är oftast högt. Slagen disciplinerade. Damerna är tekniskt skickliga och slagvilliga. Det är få rallarsvingar och nästan inget av hängade mot repen eller låsningar som är så vanligt i herrboxningen.

En ren boxning utan tjuvnyp.

Här smäller det kanske inte lika hårt men det är snabbt och intensivt.

Boxningen är den enda olympiska gren där det inte deltar några damer. Det vill IOK ändra på. Men då krävdes först ett VM för att visa att sporten har aktiva över hela världen.

Speakern påminner boxarna om att middag serveras en trappa upp i den jättelika skolbespisningen.

Man får själv plocka åt sig av sallad, frukt och dryck. Spättafilén är lika pansarpanerad som i en vanlig svensk skolbespisning. Men det är lika för alla, boxare som pampar.

- Maten är antingen fet eller smakar ingenting, säger Katrin Enokson från Redbergslids BK i Göteborg.

Hon är med sina 40 matcher den mest erfarna av de svenska boxarna.

- Häftigt att få vara med om en historisk händelse, säger hon. Men det känns ändå ungefär som ett EM.

Visserligen deltar 31 länder från samtliga världsdelar men majoriteten av deltagarna kommer ändå från Europa.

- För att jag ska få möta en utomeuropé måste jag gå till final.

Uppe i ringen vinner en boxare från Ryssland på walk-over. Tjejerna från Albanien dök aldrig upp.