Ett VM tar slut – men musiken lever vidare
Publicerad 2023-10-19
Ett VM tar slut för hemmanationen, abrupt och obarmhärtigt, men musiken lever vidare.
Johanna Frändén funderar på lagsport och nostalgi och varför det är gammal skåpmat som går bäst att enas om på läktarna.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Vad ska man skriva om en vecka när fotbollssupportrar mördas för att de bär en svensk landslagströja? Rugby, kanske.
Det såg så lovande ut, det var så nära. Men när 80 minuter plus tilläggstid hade spelats på Stade de France i söndags kväll hade Sydafrika slagit ut hemmanationen ur rugby-VM med 28 - 29. Merde.
Frankrike lever och andas rugby den här hösten och när mitt sällskap och jag försökte få en glimt av mötet mellan värdlandet och Italien förra helgen i Lyon gick vi bet. Förutom att matchen spelades på Olympique Lyonnais hemmaborg Groupama Arena, var centrum proppfullt av rugbyentusiaster. Att ens komma in på en bar som visade matchen var omöjligt. Att överhuvudtaget kunna glo in genom rutorna på en bar som visade matchen var omöjligt, eftersom det var fullt där också. Bussarnas destinationsskyltar hade bytts ut mot ”Allez les Bleus” och överallt bar folk landslagströjor och basker. Ja, ni förstår upplägget. Rugby är kung i Frankrike just nu.
Vi pratar alltså om det tredje största globala idrottsevenemanget efter fotbolls-VM och OS som följs av inte långt ifrån en miljard människor globalt. Och efter att ha följt nyhetsuppdateringarna kring nyckelspelaren Antoine Duponts käkskada och uppbyggnaden till kvartsfinalen var jag redo att på allvar ta steget in i den franska rugbybubblan i söndags. Då sprack den.
Kvar i turneringen är nu England som ska möta regerande världsmästarna Sydafrika i ena semifinalen och trefaldiga mästarna Nya Zeeland som möter Argentina i den andra.
Sportbladets poddmästarinna Julia Karlsson har gjort jobbet för er andra och producerat en introduktionspodd till rubgysporten med hjälp av före detta spelaren och kommentatorn Hamish Mabon.
För egen del är det som kommer stanna kvar mest efter detta mästerskap läktarsångerna. Ni har kanske hört de irländska supportrarnas rysningsframkallande allsång av Cranberries ”Zombie” på läktare runt om i Frankrike de senaste veckorna?
Det påminner om hur den engelska landslagspubliken mikrat upp Neil Diamonds Sweet Caroline från 1969, en låt som ekade under EM-finalerna på Wembley både 2022 och 2021 då jag stod mitt i hemmapubliken av orsaker som inte är viktiga för den här texten. Någon bortapublik fanns ju knappt, eftersom det rådde inreseförbud till Storbritannien på grund av covid och de italienare som var på plats tillhörde andra- eller tredje generationens invandrare. Italienarnas inofficiella segerhymn då, ”Notti magiche”, var en uppdaterad version av VM 1990 års officiella mästerskapslåt ”Un’estate italiana” a.k.a. världens genom tiderna bästa mästerskapsmelodi.
Men nu gled jag ifrån rugbyn och in i fotbollen, fast jag lovat mig själv att det inte skulle hända.
Frankrikes rugbytrupp har under hösten ackompanjerats av Joe Dassins dänga ”Dans les yeux d’Emilie” från 1978 på arenor och i fanzones utan att någon vet riktigt hur det gått till. Men sången tycks ha tagit vägen från karnevaler i de sydvästra delarna av landet och vidare till rugbyn. Och backar vi bandet bara fem år var det samma Joe Dassin som stod för underhållningen när Frankrike vann VM-guld i Ryssland – i fotboll, förlåt – och någon ändrade hans kanske mest kända låt Les Champs-Élysées till att handla om Ngolo Kanté. Och när den nya versionen började sprida sig var Les Bleus själva inte sena med att stämma in.
Joe Dassin är död sedan över fyrtio år, men hade han levt hade han kunnat konstatera att det numer är mer regel än undantag att de officiella mästerskapslåtarna försvinner ur det kollektiva minnet ganska snabbt, medan de nygamla nostalgitripparna sätter sig och går hela varvet runt. Det är en fin liten motståndshandling, en sällsynt kommunikation mellan publiken och huvudrollsinnehavarna.
På musiktemat har l’Équipe publicerat en intervju med före detta rockräven Pete Doherty, som numer lever ett stilla liv med sin franska flickvän i ett hus i Normandie. Han kämpar med att se sitt älskade Queens Park Rangers harva på nedflyttningsplats i Championship den här säsongen, men fick å andra sidan se sitt adopterade franska lag Le Havre gå upp i Ligue 1 i våras. Doherty berättar att han tillhörde de som sprang in på planen på Stade Océane, en planstormning som mest blev känd för att äga rum tio sekunder före matchens slut.
Vad detta har med något att göra? Inget, mer än att jag tänker att det var för längesedan ni lyssnade på den här låten.
Ta hand om varandra och dra på er den blågula landslagströjan igen.
/Johanna Frändén
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!