Inte konstigt att de fann varandra
Janne Andersson tog IFK Norrköping till ett överraskande SM-guld.
Efterträdaren Jens Gustafssons utmaning är både större och mer lockande: Att göra ”Peking” till ett topplag över tid.
Inte konstigt att just de här parterna fattade tycke för varandra.
Rikard Norling hade varit en kortsiktig chansning, det här är långsiktigt logiskt.
Spekulationsfesten har pågått ända sedan det blev klart att Janne Andersson flyttar till Solna: Vem blir regerande mästarnas nya manager?
Rikard Norling? Per Joar Hansen? Tor-Arne Fredheim? Magnus Pehrsson?
Det har sagts att tajmingen att hoppa på uppdraget är dålig, att nye managern har allt att förlora efter Anderssons framgångar.
Inte för en sekund tror jag att fotbollstränare resonerar så.
Att vinna allsvenskan en gång är en sak – den som tar över IFK Norrköping nu har en tydlig utmaning: Att göra ”Peking” till ett lag som återkommande finns med i toppen likt under guldåren på 1940-, 50-, och 60-talet.
Ett drömjobb
Pricken över i:et: Ett stundande Champions League-kval med utmärkt läge att förhandla in en guldkantad, ekonomisk bonus i det personliga kontraktet.
Att bli manager för IFK Norrköping just nu, när laget leder allsvenskan och fungerar, är svensk klubblagsfotbolls mest eftertraktade tränarjobb i konkurrens med Malmö FF som har störst plånbok.
”Men han har ju allt att förlora!”, invänder någon.
Tvärtom.
Det är enklare att arbeta med ett fungerande lag än att få ordning på ett lag som inte fungerar.
Drömjobbet, helt enkelt.
Det sägs att Rikard Norling "nobbade” IFK Norrköping, det tror jag vad jag vill om, i så fall är Norling lite konstig (och det är han ju visserligen, på gott och ont).
Per Joar Hansen, Tor Arne Fredheim och Magnus Pehrsson hade säkert fyllt managerkostymen men ”Pekings” val blev ett annat:
Jens Gustafsson, 37, född i Helsingborg.
Därmed kan vi formulera följande händelsekedja:
Klubb erbjuder attraktivt tränarjobb, vänder sig till eftertraktad tränare, inte konstigt att parter fattar tycke för varandra.
Lämnar stöket i AIK
Jens Gustafsson lämnar stöket, oron och assisteranderollen i AIK för lugnet, framtidstron och chefsposten i IFK Norrköping.
Vi vet sedan Gustafssons år i Halmstad att han är en slipad taktiker, en försiktig general, har en 4-4-2-fotbollssyn som påminner om Janne Anderssons men det som framför allt förenar är att de är ”mer” än bara fotbollstränare: Janne Andersson har sin styrka i pedagogiken som före detta lärare, Jens Gustafsson är utbildad beteendevetare som studerat både psykologi och sociologi.
Han är visserligen bara 37 år men att bli sparkad från Halmstad (trots att han gjorde vad som gick att begära) bör ha härdat honom, precis som det nyligen avverkade halvåret i Gnaget.
Däremellan lärde Gustafsson sig att hitta i förbundslokalerna ute vid Friends Arena när han hade hand om nya U21-landslaget i ett knappt år.
Man kan fråga sig om Gustafsson verkligen är en ”manager” i ordets rätta bemärkelse, alltså om han är redo för ett övergripande ansvar även över budget, värvningar och tränarstab men det är inte obekanta uppgifter med tanke på hur organisationen i Halmstad såg ut.
Och om Janne Andersson lyckades lära sig räkna, ska Jens Gustafsson nog också fixa det.
Passar in i Norrköping
Min personliga bild är att Jens Gustafsson är en schyst och skön fotbollskille som passar fint in i miljön som präglar IFK Norrköping.
– Jag tror stenhårt på att ju mer du bryr dig om människan, desto bättre och snabbare utveckling kommer du att se hos spelaren, säger han i ett ett citat jag fångar upp från en tidigare intervju.
Det är vanskligt att sia om framtiden men att IFK Norrköping får en manager som naturligt och bekvämt kan fortsätta på Anderssons inslagna linje, ta Jannes arv och gärning vidare, talar för att det kan bli riktigt bra för "Snoka" det här.