”Att dricksa där sågs som en skymf”

Publicerad:
Uppdaterad:
Emil Salomonsson.
Foto: Privat
Emil Salomonsson.
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

SPORTBLADET

VEM? Emil Salomonsson.

VAR? Sanfrecce Hiroshima, Japan.

NÄR? 2019/20

/EMIL SALOMONSSON BERÄTTAR SJÄLV/

”Man har ju drömmar som barn, och under den sista tiden av mitt avtal med IFK Göteborg kände jag att jag ville testa något nytt. Jag ville testa på en ny fotbollsmiljö, att bo och spela utomlands. Men jag närmade mig 30 och hade enbart spelat i Allsvenskan, så jag var realist och förstod att de allra mest attraktiva ligorna inte skulle vara aktuella för mig.

Ändå var det absolut Europa jag tänkte mig. Kina? Ja, kanske det. Ganska många allsvenska spelare hade flyttat dit, och en av mina allra närmaste vänner var en av dem, Lasse Vibe. Men Japan? Den tanken hade jag överhuvudtaget inte tänkt innan jag fick höra talas om att det fanns intresse därifrån. Min enda referens till den japanska fotbollen där och då var insatsen de gjort i VM 2018, då de var så nära att slå ut Belgien och jag inte hade kunnat låta bli att charmas av hur de spelade och kämpade.

Men det som öppnade dörren österut för mig var att Janne Jönsson var tränare därborta. Han coachade laget som heter Shimizu S-Pulse – där Fredrik Ljungberg en gång spelade – och det jag först hörde var att det fanns ett intresse därifrån. Med det blev det som det ofta blir för oss fotbollsspelare – det försvann iväg utan att jag egentligen hörde något mer – men innan han hamnade i Shimizu S-Pulse hade Janne Jönsson varit i Sanfrecce Hiroshima. Och det visade sig att han hade nämnt mitt namn tillräckligt ofta för att sportchefen där också skulle komma ihåg mig.

”Visste att det var ett topplag”

I nästan tio år hade Sanfrecce haft en kroat på höger wingback – Mihael Mikić – som tuffat på längs kanten och slagit många inlägg. Nu skulle han ersättas, och när de sökte efter någon som passade in i den profilen så hade Janne pratat om både min spelstil och min karaktär på ett sätt som gjorde att de trodde att jag skulle passa.

För mig var det inget att tveka om. På senare år har Sanfrecce varit en mycket mer framgångsrik klubb än Shimizu S-Pulse. De har vunnit J.League flera gånger, kommit trea i klubblags-VM. Säsongen innan jag kom dit hade de slutat tvåa i ligan, så jag visste att det var ett topplag som skulle ut och spela i asiatiska Champions League.

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT / TT NYHETSBYRÅN
Emil Salomonsson klappas om efter ett frisparksmål i IFK Göteborg.
Foto: Privat
På plats i Japan.
Foto: Privat
”Det tog ett tag innan jag ens själv insåg vilken chans jag hade fått”

Det tog ett tag innan jag ens själv insåg vilken chans jag hade fått. Den japanska ligan rankas som den bästa i Östasien, och i högstaligan får du max ha fem utlänningar i matchtruppen. 85-90 procent av alla utlänningar som spelar där är brassar, mycket på grund av att de länderna har ett så stort handelsutbyte. Det är väldigt många japaner som är i Brasilien och jobbar för Hitachi, och det är väldigt många brasilianare som är i Japan och jobbar på bilfabrikerna. Att överhuvudtaget få chansen att spela i J.League som europé är ovanligt, och att få komma till ett topplag som svensk har knappt någonsin hänt förut.

”Som att landa i år 2050”

När jag först landade var det väldigt, väldigt många nya intryck. Jag hade knappt ens varit i Asien tidigare, förutom någon januariturné till Abu Dhabi och någon semesterresa till Dubai. Att komma till Japan var något helt nytt för mig – det hade lika gärna kunnat vara så att någon satt mig i en tidsmaskin och jag hade landat i år 2050. Så stor kändes skillnaden. Första tiden stod jag mest bara och gapade och tog foton av precis allting. För första gången förstod jag mig på alla de här japanska turisterna som går runt i europeiska städer med sina kameror i högsta hugg – nu var jag i perfekt symbios med dem.

Första dagen på försäsongsträningen drog vi sedan direkt till ett jinja – ett sånt här japanskt tempel – för att få säsongen välsignad. Det låg långt ut på landet, i en liten by uppe i skogen. Hela laget fick gå in till en munk som genomförde någon sorts ritual, och jag stod bara där som en fågelholk: ”Vad är det som händer?”.

Att komma in i laget var annorlunda. Det var absolut inget fel på killarna – jättesnälla allihop – men det blev ändå på ett helt annat sätt jämfört med i Sverige. Hemma blir man ju kompisar med lagkamraterna, man vet vad de har för intressen och hur deras familjer ser ut. Här lärde jag mig deras namn, men så värst mycket mer blev det inte. De japanska spelarna är väldigt blyga och pratar knappt någon engelska, så att bygga upp någon djupare relation är väldigt svårt. Jag var van vid att sitta vid lunchbordet och garva med i samtalet, men här var jag ganska avskärmad vid de där lunchborden eftersom jag helt enkelt inte förstod något.

De tyckte det var roligast om jag tog på mig den

Klubben gav mig en tolk, men som tur var fanns det dessutom en kille som heter Besart Berisha i laget. Han är en kosovoalban som vuxit upp i Tyskland, men eftersom han har spelat väldigt många år i Australien pratade han bra engelska. Han kunde visa och förklara, så jag bad om att få ett hus som låg nära där han bodde.

I mitt citizen card står det ”entertainer” – och när man är underhållare har man ju lite räkmacka. Klubbarna i Japan är extremt professionella, har väldigt stora organisationer med många anställda. De hade folk som hjälpte och fixade med allt, så jag berättade i stort sett bara för dem var jag ville bo: ”Nära Besart Berisha, och ganska nära träningsanläggningen”.

Från början hade inte klubben råd att köpa mark inne i Hiroshima, så de byggde träningsanläggningen i en by som heter Yoshida, ungefär en timme utanför staden. Från början var det väl tänkt som en tillfällig lösning, men nu har hela klubbens identitet blivit väldigt starkt kopplad till den där byn. Namnet Sanfrecce är egentligen italienska för tre pilar, och i den här trakten härjade tydligen någon gammal samuraj som var känd för att vara skicklig på att skjuta iväg just tre pilar.

Foto: Privat
Samuraj för en dag .

Eftersom klubben hade den här kopplingen kom det någon gång en... jag förstod aldrig riktigt vad de var, men någon slags hembygdsförening. De skulle i alla fall visa upp en av sina autentiska samurajdräkter, och de tyckte att det var roligast ifall jag tog på mig den som europé. Det var en hel procedur när de skulle klä på mig, en hel ritual. Själva dräkten var sedan väldigt tung, men ändå extremt rörlig. Shit, vad kul det var, vilken grej att få vara med om.

”Inledde – med mitt livs mål”

Inför ligapremiären hade jag sedan fjärilar i magen, var osäker på var jag stod. Vi hade mött några japanska klubbar på försäsongen, men jag kände mig ändå väldigt osäker på ligans nivå och egentligen på allting. I Japan är det väldigt mycket hysch-hysch runt träningsmatcherna. De sänds absolut inte på tv, och vissa gånger redovisas inte ens resultat. Därför visste ju fansen knappt vem jag var inför den här premiären, utan det här var presentationen.

Vi mötte Shimizu S-Pulse med Janne Jönsson, alltså laget som först varit intresserat och tränaren som givit mig möjligheten att komma dit. Och vad ska jag säga... Det är helt sjukt att det gick som det gick. Vi låg under i paus, men efter ungefär en timme lyckades jag kvittera med ett ganska otroligt volleyskott från bortre hörnet av straffområdet hela vägen in i bortre burgaveln. Det var ett drömmål, jag kan inte säga något annat. Jag har aldrig någonsin lyckats med något liknande, varken förr eller senare. De gånger jag försökt skjuta sådär på träning har jag dragit den högt över, 100 gånger av 100.

Efter matcherna i Japan går du alltid ett helt varv runt planen, oavsett resultat. Du bockar och tackar publiken, signalerar att ni har kämpat er igenom matchen tillsammans. Där uppe på läktaren såg jag min farsa, som kommit över för premiären. Han är 1,92 lång – så han stack ut – och vi skakade bara på våra huvuden båda två: ”Vad hände?”. Det var helt surrealistiskt.

Jag blev vald till matchens bästa spelare, och fick prata i tv efteråt. Medieuppbådet var säkert 55-60 personer stort, och i och med uppståndelsen märktes det verkligen att allt var ett par snäpp upp jämfört med Allsvenskan.

”Historiskt (?) möte med Toivonen”

I första bortamatchen gjorde jag sedan mål igen. Den gången var det inget drömmål – mer ett Emil-mål där jag bara bökade – men det var också kul. När vi skulle åka hem från Osaka med snabbtåget shinkansen så var det så fullt av våra fans på stationen att det knappt ens gick att gå, jag fick liksom ta mig fram genom att skriva autografer genom folkhavet.

Det var verkligen en flygande start. Vi gick upp i serieledning, och vi gick vidare ur gruppen i asiatiska Champions League. Sanfrecce är kända för att hålla tätt bakåt – att spela tajt med en 3-4-3-uppställning som blir 5-4-1 i försvar – och under en månad släppte vi knappt in ett mål.

I Champions League besegrade vi bland annat Melbourne Victory från Australien, och där spelade Ola Toivonen. Jag hade faktiskt aldrig träffat Ola tidigare, så det var roligt. För svensk fotboll var det också en kul grej, för jag vet ärligt talat inte om det någonsin tidigare har varit ett svenskmöte i asiatiska Champions League...?!

Men det fanns en annan match som faktiskt slog ännu högre. När jag var yngre så var jag Barcelona-supporter, och Andrés Iniesta var min idol. Numera spelar han ju i Vissel Kobe, och efter ett par månader åkte vi dit som serieledare. Iniesta gjorde två assist och gav dem ledningen två gånger om – men vi vände och det var faktiskt jag som slog assisten till vårt avgörande mål.

Undrar om Iniesta fattade vad jag menade?

När vi sedan ledde med två mål så blev jag utbytt precis i slutet, och när jag sprang förbi Iniesta på vägen av planen så försökte jag göra något slags tecken som skulle visa på att jag ville byta tröja efter matchen. Jag tyckte att han nickade, men var inte alls säker. På bänken satt jag sedan där och tänkte: ”Undrar om han fattade vad jag menade”.

På vägen ut i omklädningsrummet missade vi varandra, så jag satt där lite på nålar: ”Fasen, hur ska jag få tag på den där tröjan nu?”. Jag gick ut och tittade efter honom en gång till, men han hade redan försvunnit. ”Jaja, inte mer att göra då”, tänkte jag, slängde min egen tröja i tvätten och gick in och duschade.

”Efter ett tag kom Iniesta ut...”

På vägen ut från arenan tänkte jag ändå att jag skulle ge det en sista chans, så då tog jag med mig min tolk och gick över till Vissel Kobes omklädningsrum. Det kom ut någon materialare, så vi bad honom att kolla om Iniesta överhuvudtaget hade förstått att jag ville byta tröja. Han gick in, kom tillbaka och sa: ”Absolut! Han håller bara på med sin massage nu, så han ber om ursäkt för att det tar lite tid”. Jag bara... ”Han kan ta sin massage hur länge han vill, här behövs inga ursäkter!”.

Efter ett tag kom sedan Iniesta ut, och vi småpratade lite. Hans engelska var väl inte jättebra, men han frågade lite om var jag kom ifrån och sådär... Till sist räckte han sedan över sin tröja, och då slog det mig: ”Visst tusan, jag slängde ju min egen tröja i tvätten”. Jag hade ju aldrig haft en tanke på att han verkligen ville ha den, utan den var bara en sorts svepskäl för att komma åt hans. Men jag fick bara ursäkta mig så gott det gick – och sedan dra därifrån med Iniestas tröja utan att kunna ge honom något i utbyte.

Foto: Privat
Idolmöte med Andrés Iniesta.

Det var en fantastisk upplevelse. Inte bara att få möta sin idol, utan att faktiskt få vinna matchen mot sin idol... Men Iniesta var precis så ödmjuk och jordnära som jag någonstans hade hoppats, och jag kommer att predika hans storhet för evigt. Hans tröja är faktiskt den enda tröjan jag bytt till mig i hela min karriär. Det är den enda jag behöver.

Allt gick väldigt snabbt under den här perioden. Några månader in på säsongen gjorde jag en intervju med det sändande tv-bolaget, och då berättade de för mig att jag var den utlänning i hela ligan som spelat allra flest minuter. Det var mycket matcher och många resor och mycket intryck – och till sist sa kroppen ifrån. När vi mötte Urawa Reds borta i slutet av maj small det till i ljumsken, och jag fick kliva av. I efterhand insåg jag att jag borde ha dragit i handbromsen tidigare, men det var svårt när allt rullade på så bra.

”Jag hittade inte alls tillbaka”

Sedan var jag borta i några månader, och när jag väl kom tillbaka hade de gjort om spelsystemet lite. Resultaten hade blivit sämre – laget hade åkt ur Champions League – och de hade famlat efter ett lite nytt sätt att spela på. Där rollen som wingback tidigare hade passat en ytterback var den nu snarare tänkt för en ytterforward. Jag fick hoppa in en del, men hittade inte tillbaka alls.

Det var en tuff period. Besart Berisha lämnade klubben, så då hade jag egentligen ingen i laget som jag kunde prata med. De andra utlänningarna var brassar, och precis som de japanska spelarna så kunde de inte mer än något ord engelska. Jag gjorde ett försök att studera japanska på egen hand, men det är svårt att gå från en lärobok och in i ett samtal. I Japan förväntas du liksom kunna anpassa din artighets- och hövlighetsnivå utifrån vem du pratar med, så jag var ju inte ens i närheten av att kunna träffa rätt. Som tur var hade jag min tolk – vi kom nära varandra och åkte till Tokyo tillsammans – men när inte han var med så var jag väldigt ensam.

Foto: Privat

Dessutom tillkom den här känslan av att... nästan svika klubben. Som inhämtad utländsk spelare förväntas du bära laget. Det räcker inte att vara lika bra som de andra eller lite bättre än dem – du förväntas vara mycket bättre än dina lagkamrater. Du bedöms på ett annat sätt, och eftersom jag såklart ville göra rätt för mig så fick jag nästan en typ av skuldkänslor.

Samtidigt innebar den här skadeperioden att jag fick lite mer tid till att upptäcka staden och landet, och det försökte jag verkligen utnyttja. Väldigt mycket är ju helt annorlunda jämfört med hur det är i Sverige, och det kan vara på både gott och ont.

Min bild var att Japan skulle vara ett väldigt modernt och högteknologiskt land som ligger i framkant, men det gäller verkligen inte allt i vardagen. Du betalar fortfarande med kontanter nästan överallt, du använder sällan kort. Och ska du skriva under ett papper så signerar du inte det, utan du har med dig en personlig liten stämpel som du använder. Den stämpeln är extremt viktig. Du håller verkligen hårt i den, för tappar du bort den vet jag faktiskt inte vad som händer.

”Att dricksa sågs som en skymf”

Om du behöver fixa något med myndigheterna eller sjukvården så är det bara att ställa in dig på att ta kölappar och slussas runt mellan olika receptioner i sex, sju timmar. Någon gång skulle jag göra någon liten förändring i min adresskrivning, och då var det så. Vid andra tillfällen har jag behövt mediciner för min magsjukdom, och då har det varit precis samma procedur. Det tar sin lilla tid. Är det så att du har bokat tid klockan 10 är det ju inte så att du är klar klockan 11 – utan du behöver avsätta minst en halvdag för varje ärende.

Jag tror att det hela handlar om att ingen vill göra fel. Alla är hela tiden oerhört rädda för att begå några misstag, och det färgar av sig på hela samhällssystemet. Allt ska dubbelkollas, trippelkollas, kollas både fem och sex gånger.

Även inom fotbollen märks det att det finns en väldig tilltro till auktoriteter, och att spelarna har väldigt lätt att köpa det tränaren vill. De ifrågasätter inte. Och inom laget vågar de unga spelarna inte ta för sig överhuvudtaget. Kommer det upp en ny kille från akademin så säger han inte ett ljud, inte ett ljud! Och det gäller även ute på planen – ingen kommunikation, inga ”vänster, höger, upp i press”. Sedan räcker det att man själv säger ”passa vänster nästa gång” för att de ska stå och buga och bocka i tio sekunder: ”Tack-tack-tack-tack!”. Och den överdrivna synen på hierarki tror jag inte är bra för någon, det blir ett alldeles för ojämlikt förhållande mellan olika spelare i samma lag.

På samma gång är det omöjligt att inte fascineras av japanernas artighet, renlighet och serviceinriktning. Är du på restaurang gör de absolut allt för att du ska få bästa tänkbara upplevelse, och försöker du sedan dricksa så tar de det som ett hån och en skymf: ”Jag är stolt och glad att få servera dig – det är tillräcklig belöning för mig”.

Glömde tre kronor – kom med posten

En av mina brasilianska lagkompisar lyckades tappa sin dyra designerplånbok med pengar och allt i. Sedan åkte han på bortaresa och var borta i tre dygn – men när han kom hem igen så låg fortfarande plånboken kvar där han lämnat den. Någon hade lagt upp den på en liten mur där han hade tappat den på marken, men annars hade ingen överhuvudtaget rört den. Ingenting saknades, allt var kvar.

En annan gång var vi på hotell i samband med vår bortamatch mot Jubilo Iwata. I Japan får du alltid en massa växelmynt, och eftersom 10 kronor motsvarar 100 yen så är de värda väldigt lite. Man ska ha respekt för pengar, men ärligt talat är jag väl inte jättenoga med mina 1 yen-mynt, de som motsvarar en klassisk 10-öring.

På det där hotellet lämnade jag kvar en liten trave mynt, kanske 30 yen totalt. Tre veckor senare kom det ett kuvert till vår träningsanläggning: ”Vi ber så hemskt mycket om ursäkt för att det tagit sådan tid, men här kommer pengarna du glömde”. Och det var då alltså mynt som motsvarar 3 svenska kronor.

När det gäller Hiroshima så är jag väldigt historieintresserad – i synnerhet Andra världskriget – så bara namnet på staden har alltid låtit väldigt mäktigt i mina öron. Jag ser det som en ära att ha fått representera en sådan stad. Med tanke på sin historia så benämner de sig som en fredsstad idag, och banden till det förflutna är väldigt tydliga. Inne i staden finns en fredspark, ett fredsmuseum och det som heter ”A-bomb Dome”. Det är en stor byggnad, och skalet av den har bevarats i samma skick som den var efter att atombomben hade fällts över staden.

Foto: Mari Yamaguchi / TT NYHETSBYRÅN
Atom Bomb Dome – bevarad från attacken 1945.

Atombomben detonerade den 6 augusti, och det innebär att Sanfrecce alltid har en sorts minnesceremoni på hemmamatchen som ligger i anslutning till det datumet. Vi hade match mot Sapporo, och båda kaptenerna höll tal inför avspark. Det var rysningar i hela kroppen... Efter min landslagsdebut är nog det här den match i hela min karriär som jag är mest stolt över att ha varit delaktig i. Tröjorna vi spelade i hade siffrorna 86 på ryggen – den sjätte i åttonde – och den har jag tagit tillbaka till Sverige och föräldrahemmet.

Väldigt mycket var positivt med upplevelsen i Japan, men i slutet på säsongen hade jag fortfarande inte lyckats ta tillbaka min ordinarie plats. Jag var såhär: ”Ska jag ens ge det ett år till eller vad ska jag göra?”. Kontrakten i Japan är väldigt speciellt utformade – de är som en enda lång option – så du vet egentligen aldrig hur långt ett avtal egentligen är. I grunden hade jag bestämt mig för att jag ville ge Japan ett år till när säsongen var slut och jag åkte på semester, men jag var ändå inte helt säker på hur det skulle bli.

Det blev min räddning att hon kom med

Jag och tjejen satt sedan och åt skaldjur i Funchal på Madeira, då min agent Carl Fhager ringde och sa att Avispa Fukuoka var intresserade av att liksom ta över kontraktet. Jag visste att laget haft ett riktigt dåligt år i andraligan, men jag hade också fått höra att de skulle satsa stort för att gå upp igen. När tjejen hade varit över och hälsat på i Japan så hade vi dessutom varit i Fukuoka, och fått ett gott intryck av en mysig, internationell stad som låg väldigt fint. Vi kände båda: ”Vi kör på detta! Kul med en ny stad, kul med en annan sorts resa”.

Tjejen planerade för att följa med mig och vara i Japan hela första halvåret 2020, och det visade sig vara min räddning. Jag hann bara spela en match för Avispa Fukuoka innan pandemin kom och allt stängdes ner. Det utlystes ”State of Emergency” i staden, och all fotbollsaktivitet låg helt nere i sex veckor.

Foto: Privat
Hiking under pandemin.

Som tur var fick man ändå vara utomhus så mycket man ville, och tillsammans med tjejen hittade jag ett nytt intresse. Vi började med hiking, vandra i berg. Där det är lågland och slätter är hela Japan egentligen fullt av städer – men samtidigt är det också ett väldigt kuperat och bergigt land med ganska svår terräng. Vi googlade upp olika bergstoppar och vandringsleder, sedan tog vi med oss pannkakor och drog ut. Året innan hade vi knappt haft någon tid tillsammans, men ur ett socialt perspektiv så var ärligt talat pandemipausen riktigt bra för oss. Drömhajken är Fuji, men det ligger så högt upp att fönstret på sommaren då det funkar att komma upp på den toppen är ganska litet.

”Ska försöka bryta cykeln”

När fotbollen väl startade upp igen blev allt med Avispa bättre än jag någonsin hade kunnat tänka mig. Efter uppehållet var den första matchen på Okinawa – av alla ställen – och det var fantastiskt att få komma dit också. Och efter det hann vi med 42 matcher på lite knappt 5 månader. Bland annat hade vi en segerrad på 12 raka vinster – slog klubbrekord – och till sist gick vi upp som tvåa i tabellen. Jag gjorde flest assist i hela ligan, och det var så jäkla roligt allting. En fantastisk fotbollssäsong. Att ligga i toppen, att vinna matcher, att gå upp... Det är kul.

Idag är det fortfarande ”State of Emergency” här i Fukuoka och några av de största prefekturerna, men med tanke på hur trångbott Japan är så har de ändå klarat pandemin relativt bra. Mycket av den sociala distanseringen har de ju ägnat sig åt redan tidigare. De bockar snarare än att ta i hand när de hälsar, och de är vana vid att använda ansiktsmask.

Jag har alltid mask när jag går utanför dörren, men så har det varit i ett år nu, så det tänker jag inte ens på längre. Klubben är sedan väldigt noga med att vi helst ska hålla oss hemma och inte umgås med folk utanför lagbubblan i onödan – men det är inga problem för mig. Jag har ingen här i Fukuoka utanför lagbubblan, de enda jag umgås med är egentligen spanjorerna och min brassepolare i laget.

Nu ser jag fram emot J.League-säsongen, som börjar om ett par veckor. Jag kände mig inte färdig enbart med att ha tagit upp Fukuoka, utan jag vill spela kvar dem också. Det är ganska lustigt, för under hela 2000-talet har de följt ett och samma mönster.

De spelar fyra år i andraligan, sedan går de upp i högstaligan – men sedan trillar de ur igen direkt. Det är helt otroligt, men exakt så har cykeln sett ut ända sedan millennieskiftet. Utan undantag. Så nu är då utmaningen att bryta det, att skriva historia genom att faktiskt etablera Avispa Fukuoka i högstaligan. Jag ser fram emot att försöka”.

Foto: Erik Niva.
Erik Niva i Emil Salomonssons tröja.
Publicerad:

LÄS VIDARE