”De garvade åt mig – det var bara Henry och Beckham som fått det”
Publicerad 2020-12-13
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Stefan Ishizaki
VAR? LA Galaxy
NÄR? 2014
/STEFAN ISHIZAKI BERÄTTAR SJÄLV/
”På hösten 2013 började jag känna: ’Jag åker samma väg till träningen, jag åker och käkar lunch på samma ställe, det är samma grej dag efter dag’. Jag hade varit i Elfsborg i åtta år. Det var lite ekorrhjul, och jag kände att någon form av nytändning vore välkommet. Jag var inte lastgammal heller, 31, så jag pratade med min agent Martin Dahlin och sa: ’Jag är sugen på ett utlandsäventyr’.
Han sa att det kunde bli svårt – att det inte var särskilt mycket rörelse på marknaden – så i januari 2014 hade jag egentligen hunnit ställa in mig på ett år till i Elfsborg. Men i mitten av månaden ringde sedan Martin och sa att LA Galaxy var intresserade: ’De vill ringa dig för att få en känsla av vad du är för typ av person’. Redan 2011 hade jag haft några klubbar från MLS som varit intresserade av mig, Colorado Rapids och Montreal Impact. Då kände jag: ’Nä, jag ska vara proffs i Europa’. Men när det inte dök upp något på några år så... kände jag annorlunda.
LA Galaxy skulle plocka in en högermittfältare, och i efterhand har jag fått höra att det stod mellan mig och någon holländare. Men Elfsborg var schyssta och släppte mig, så vips – en vecka senare satt jag på ett plan på väg till Los Angeles.
Stoppades på flygplatsen
Resan höll på att sluta innan den ens hade börjat. Jag flög via Paris, men när jag skulle kliva på Air France-planet där så tog de mig åt sidan: ’Ursäkta, vilka är dina intentioner med att flyga till Los Angeles?’. ’Tanken är att jag ska börja jobba där, spela fotboll’. ’Men du har inget arbetsvisum, och ingen biljett hem’.
Så var det. LA Galaxy hade sagt åt mig att komma över och lösa allt med visumet på plats, så de hade gjort en miss när de inte såg att den här situationen skulle uppstå. Flygplatspersonalen trodde att jag var en skojare som bara skulle försöka hålla mig kvar i USA utan visum, och vägrade släppa på mig på planet så länge jag inte hade någon returbiljett. Det enda jag kunde göra var att springa till någon Air France-kiosk och köpa mig en hembiljett – det var inte gratis – och sedan springa tillbaka till gaten för att komma med planet.
Jag hann med mindre än fem minuters marginal.
”Spelade för sina liv”
Men fram kom jag. Varmt och behagligt, men från början jäkligt konstigt med träningarna. Från början fattade jag inte grejen, för vi var 45–50 pers i truppen. Sedan bantades det långsamt ner, så varje dag när man kom in hade några killar blivit cuttade. Någon man hade suttit och snackat med den ena dagen i omklädningsrummet var plötsligt inte där den andra dagen.
Med tiden fick jag förklarat för mig att de skulle starta LA Galaxy II, ett reservlag som skulle spela i serien som heter USL. Därför hade de tagit in jättemånga spelare på tryouts, och det var en väldigt märklig process. Vi var kanske 18–20 spelare som visste att vi hade kontrakt, men alla andra spelade för sina liv. En etablerad spelare – en kille som spelat säkert hälften av matcherna 2013 – blev kapad bara timmarna innan den här testperioden stängde. De har jäkligt mycket skumma procedurer och regler i USA, det är väldigt långt från Europa.
Alla spelare är till exempel medvetna om att de kan bli borttradeade i stort sett när som helst, men vi hade precis fått vår första son och jag ville inte riskera att bli runtskickad hur som helst. Därför försökte jag förhandla in en sån här ”no trade-clause” i mitt kontrakt, men då garvade de bara. Det var tydligen bara typ David Beckham och Thierry Henry som fått igenom såna klausuler i hela MLS-historien. Men tränaren sa ändå: ’Så länge jag är coachen här så behöver du inte oroa dig’.
Det var USA:s gamla förbundskapten Bruce Arena som var tränare. Jag blev tidigt imponerad av hur bra koll han hade på mig som spelare, men får ändå beskriva honom som en old school-coach som konsekvent bara körde en träning om dagen. Under de 18 månader som jag var där hade vi inte ett dubbelpass en enda gång.
Ruttna heltäckningsmattor
Vi hade precis fått vårt första barn, och för mig med en ung familj var det såklart tacksamt med mycket fritid. Om inte annat behövde jag all tid jag kunde få när jag först skulle hitta en bostad och komma i ordning. Det var extremt tufft. Det vi var ute efter var ett ställe med tre sovrum, och i de områden vi blev rekommenderade hittade du inget sådant under 3 500 dollar i månaden. Vi hittade till slut ett radhus ganska nära vattnet i Redondo Beach, men det var ännu en bra bit dyrare än så.
Standarden på lägenheter är inte alls som i Sverige – många ställen hade ruttna heltäckningsmattor och jättegamla kök – men amerikanerna verkar inte heller tillbringa lika mycket tid i hemmet som vi gör. De flesta jobbar långa dagar och sedan går de ut och käkar direkt efter arbetet, och hemma är de sedan mest bara för att sova. Så ska du ha svensk standard i bra läge får du betala rejält, och så väldigt mycket tjänar inte de allra flesta MLS-spelare.
I LA Galaxy drog visserligen Landon Donovan och Robbie Keane in 4–5 miljoner dollar om året – men de var så kallade designated players, DP:s. Samtidigt fanns det andra spelare i truppen som tjänade minimilönen, och det året jag var där var den 38 500 dollar.
Inför säsongsstarten skulle vi flyga iväg för att spela en träningsmatch mot San José, och på flygplatsen satt jag och fikade med vår tredje DP, den amerikanske landslagsbacken Omar Gonzales. Efter ett tag sa han att han behövde boarda, och jag tänkte att jag också skulle gå på planet samtidigt, så att vi skulle kunna fortsätta snacka. Men nä, då visade det ju sig att det var First Class Boarding – och att det bara var våra DP:s som satt i första klass. Vi andra satt i ekonomi.
På samma sätt fungerade det på hotellen. Våra designated players hade singelrum, vi andra fick dela.
I USA är ett sånt upplägg självklart – ’är du bättre ska du ha mer grejer’ – men det kändes väldigt konstigt för mig i början. För att ett sånt omklädningsrum ska fungera krävs det nog att dina DP:s har rätt personlighet, och i LA Galaxy hade vi det väldigt bra på det sättet. Landon Donovan var som en ambassadör för hela klubben, och Robbie Keane var den stora skämtaren som alltid höll stämningen uppe. De var väldigt bra karaktärer, väldigt sympatiska.
”Brann i bröstet”
När säsongen väl startade så gick det inget vidare för oss i början. Känslan var att Bruce Arena inte riktigt hade satt hur han ville ha laget, och vi fick ingen utdelning de första matcherna. Det var först i tredje omgången som det lossnade. Derby mot klubben som hette Chivas USA, vi som storebror och de som en lite konstig lillbrorsa som ingen brydde sig sådär särskilt mycket om.
Vi vann utan problem, och jag fick göra mitt första mål i USA. I början av säsongen fick jag spela som en sorts tia bakom Robbie Keane, och tanken var att jag även skulle dra iväg i en hel del djupledslöpningar. Det gjorde jag, fick ett friläge och chippade bollen över målvakten.
Sedan skulle vi iväg på vår första roadtrip, och bortaresorna skiljer sig onekligen en hel del jämfört med hemma. I Sverige är det i stort sett buss jämnt. När jag spelade i AIK flög vi kanske till Malmö eller Göteborg någon gång, men i Elfsborg var det alltid buss oavsett var vi skulle. I USA kunde det vara så att vi flög tre dagar före matchen när vi skulle möta något lag från östra halvan, för dels är det sex timmars flyg och sedan är det tre timmars tidsskillnad och dessutom kan det vara ett helt annat klimat. I vissa matcher på hög höjd hade jag blodsmak och kände hur det brann i bröstet eftersom jag inte var van. Det var tufft, det var som att ett svenskt lag skulle flyga till Dubai och spela bortamatch.
Fotbollen är också annorlunda. Lönesystemet gör så att trupperna är väldigt ojämna, och att kvaliteten sjunker ganska snabbt när du kommer en bit neråt i trupperna. Varje lag hade spelare av hög internationell klass, men så kanske de hade behövt slänga in en reserv på mittfältet, och den killen hade inte klarat av Superettan. Även själva spelarna är ojämna. Du kan ha en sydamerikan med jättebra teknik, men som helt saknar speed. Eller en amerikan med fantastisk fysik, som överhuvudtaget inte förstår spelet.
Det kan vara svårt att spela både med och mot såna spelare. Jag tror det var mot Vancouver som jag spelade högerytter, och ställdes mot en kille som var väldigt enkel att passera – men ändå helt omöjlig att komma förbi. Förstår du? Jag kunde lura honom hur lätt som helst – fick honom på fel fot, petade bollen förbi honom – men eftersom han var så jäkla snabb så kom han alltid tillbaka.
Fortfarande har ju amerikanerna det här med att de draftar spelare från college, men det systemet är mer och mer på väg ut. Det funkar helt enkelt inte. Kvaliteten på collegefotbollen är alldeles för dålig, och när spelarna väl kommer därifrån är de redan 21–22 år. Då är det för sent att utbilda dem. Klubbarna har förstått det, och satsar mer och mer på andralag och akademier i stället. Det kommer att hjälpa till att göra ligan både jämnare och bättre.
Blev fullsatt i halvtid
Våra hemmamatcher var oftast så gott som utsålda. Arenan tog ungefär 28 000, men innan matchen började var det inte mycket mer än 8 000 som var på plats för att se uppvärmningen och käka korv. När det väl var avspark kanske det var 15 000 där, och sedan fylldes det på lite under första halvlek. Men flera gånger var det så att det inte var förrän vi kom ut till andra halvlek som det faktiskt smällt till och var fullsatt.
Min känsla är att amerikanernas grundinställning är att matcherna ändå avgörs först på slutet. Jag var själv och kollade en del basket – såg Clippers och Lakers – och det var precis samma sak där. Sen bidrar det också att det är så extremt mycket trafik i LA. Ingen kan vara helt säker på när man kommer fram – det kan diffa på 45 minuter hit eller dit – och det kan ju vara skillnaden på att komma till avspark eller till andra halvlek.
Förutom sport så är jag galen i mat, så det blev lite av min grej att hitta de bästa restaurangerna. På väg till träningarna åkte jag alltid igenom en stadsdel som heter Torrance, och jag tror att ungefär 70 procent av befolkningen där är asiater, varav en stor andel var japaner. För mig som har japanska rötter var det superkul; jag hade jättenära till japanska livsmedelsbutiker och japanska restauranger och ett helt litet mini-Japan.
Ovanför oss hade vi Hermosa Beach och Manhattan Beach, som är jättefina strandstäder. Vi åkte till Malibu ibland, Venice, Santa Monica... Jag hade en kompis som bodde i West Hollywood, så där var jag en del. Och jag hade ju hört om hipstrarna i Silver Lake, så där var jag också någon gång. Annars blev jag kär i en utkiksplats nära där vi bodde, Griffith Park Observatory. Därifrån såg man ut över hela LA, Hollywood-skylten och allt.
Men det finns ju en annan sida av Los Angeles också. Någon gång körde jag fel när jag skulle till ett shoppingcenter i Downtown, och i stället var jag plötsligt inne i ett jättestort område med bara hemlösa. Det kallas Skid Row – och jag hade läst om det tidigare – men ändå inte fattat hur stort det verkligen var och hur många människor som höll till där. Hur skumt som helst, mycket märkligt.
Första öppet homosexuella
Mitt umgänge bestod väldigt mycket av dem i laget och deras familjer. Gänget jag hängde väldigt mycket med bestod av Dan Gargan, Alan Gordon, Brian Rowe, Baggio Hušidić och Robbie Rogers.
Ofta var det oerhört mycket uppståndelse runt Robbie Rogers, eftersom han nyligen kommit ut som världens första öppet homosexuell elitspelare. I början fick jag ingen bra bild av honom. Han var också yttermittfältare, så vi slogs lite om samma position. Jag fick känslan av att han inte riktigt gillade mig, utan såg en strid mellan oss. Och han kändes lite avskuren. Han tränade ofta själv vid sidan av, och det kändes som att han höll på sitt eget. Men han hade ju egentligen avslutat sin karriär – bara för att sedan återuppta den – så han höll på att träna ikapp igen.
När jag väl lärde känna honom förstod jag vilken fantastisk människa han är. Helt otrolig! Varm, öppen och verkligen en av dem som jag kom att gilla allra mest. Att han var öppet homosexuell var verkligen inget som helst problem i omklädningsrummet eller inom gruppdynamiken eller på något sätt alls – absolut ingenting!
Man skulle kanske kunna tänka sig att någon i ett motståndarlag sa något bara för att psyka, men det var aldrig något sådant heller. Han var så respekterad och accepterad att det aldrig uppstod någon sorts situationer överhuvudtaget. Han var bara som en i gänget, det var ingen som tänkte på något annat.
Landon Donovan är ju tränare nu, och för några månader blev det en världsnyhet när han tog sitt lag av planen när en av motståndarna sagt något homofobiskt mot en av hans spelare, som också är öppet homosexuell. Det var en händelse som fick mig att tänka på hur bra allt fungerat när jag och Robbie Rogers och Landon delade omklädningsrum – och jag tyckte att det var jäkligt starkt och bra av Landon att han agerade så tydligt och kraftfullt som han gjorde. Jag skickade ett meddelande till honom där jag sa det.
”Han blev mer och mer irriterad”
Landon Donovan och Robbie Keane var ju våra två stora stjärnor. Jag tror verkligen att de uppskattade varandra – men sedan fanns det ändå en typ av hälsosam rivalitet mellan de två. Landon gick tidigt ut och sa att det här skulle bli hans sista säsong, och efter allt han gjort för fotbollen i USA ville alla tacka av honom ordentligt. Så vart vi än kom – vilken match vi än skulle spela – så var det någon sorts avtackningsceremoni för honom.
I vanliga fall går man ut sju minuter före avspark i MLS – för att hinna med line-up och nationalsång – men vi behövde alltid gå ut en kvart före. Det skulle vara sju, åtta minuters hyllning till Landon Donovan varje gång, och det märktes att Robbie Keane blev mer och mer irriterad på det där. Han ville vara den största stjärnan, och var sur på att han behövde stå där i skuggan och trampa varenda gång.
Det innebar att han alltid började matcherna med en jäkla intensitet och aggressivitet – gjorde ofta mål tidigt – och på allvar hävdar jag att det här var en av nycklarna till att det gick så bra för oss den här säsongen.
Jag menar, Robbie Keane – vilken jävla spelare! Inte den snabbaste – på den här tiden inte heller den mest vältränade – men med en teknik och en förstatouch och en spelförståelse som var på en helt annan nivå. Vissa volleymål han gjorde fick mig bara att gapa. Ett litet ryck hade han kvar också, och mot de här backarna var hans tajming så perfekt att det räckte att han gjorde en liten v-löpning för att ta sig loss och komma fri.
Ofta var det Robbie Keane som gjorde så att vi vann de här tuffa matcherna som stod och vägde. Han kunde skoja med spelare, avgöra helt på egen hand. Även om det var jämnt spelmässigt så fick han bollen, dribblade någon kille och la upp den i bortre krysset. Sedan tog han tag i bollen och höll i den tills det var slut.
”Shit vad bra vi var”
Det amerikanska upplägget med grundspel och slutspel innebär en större skillnad jämfört med Europa än vad jag kanske förstått. Från början tyckte jag att det var så jäkla konstigt att de andra inte tog förlusterna lika hårt som jag gjorde. För mig brann det ju i huvudet – men för många andra var det bara: ’Det är lugnt’. ’Vadårå, hur kan det var lugnt?’ ’Nämen, vi har fortfarande vår slutspelsplats’. I en vanlig serie kan ju varje match vara skillnaden på guldstrid eller inte, att komma till Europa eller inte. Här var väldigt många matcher i grundserien i praktiken rätt betydelselösa.
Och det förstod jag inte då – men det påverkade hela Bruce Arenas säsongsupplägg också. Jag tyckte att det var konstigt att så mycket kändes ofärdigt när grundserien startade, men hela planen gick ut på att vi skulle komma toppade till slutspelet.
Och så blev det – det var då vi var som bäst. Shit, vad bra tränade vi var. Shit, vilket självförtroende vi hade. I kvartsfinalen slog vi Salt Lake med 5–0. Sedan var det Seattle i det som jag kallar semifinal, men det som amerikanerna kallar för Conference-final. Hemma körde vi över dem också. Det blev bara 1–0, men det borde ha blivit mer. Jag hade en frispark som gick i ribban och ner på mållinjen, och vi skapade hur mycket som helst.
”Tog på oss skyddsglasögon”
Men att vi inte vann större gjorde oss sårbara inför returen. I LA var det nästan 30 grader varmt – men uppe i Seattle var det minusgrader. De gjorde allt för att förstöra för oss. När vi skulle träna dagen före match hade de inte plogat planen, utan den var täckt av is. Trots att det var stängd träning hade de tre scouter utplacerade högst upp på läktaren som satt och tittade ner på oss med kikare.
Den semifinalen blev riktigt tajt, men till sist tog vi oss vidare på bortamål. I finalen mötte vi sedan New England Revolution i en direkt avgörande match, hemma hos oss i LA. Både jag och laget gjorde en bra match. Jag gjorde en assist när vi tog ledningen och jag tyckte att vi var så mycket bättre än dem – men på något sätt lyckas de ändå kvittera och krångla matchen till förlängning.
Inför förlängningen bytte tränaren ut mig mot en annan forward. Jag blev skitförbannad, för jag tyckte att jag hade skapat mycket och gjort en jättebra insats. Om det är något jag hatar så är det att sitta vid sidan i ett viktigt läge, för jag blir så jäkla nervös. Det känns som att jag ska kräkas hela tiden, sjukt jobbig känsla.
Men med mindre än tio minuter kvar så gjorde Robbie Keane en av sina patenterade v-löpningar, kom loss och satte dit segermålet. Då försvann allt annat, då var det bara eufori. Fyrverkerier, konfetti... I omklädningsrummet fick vi ta på oss träslöjdsglasögon – skyddsglasögon – för det skulle sprutas så jäkla mycket champagne. På guldfesten sedan kom Bruce Arena fram till mig: ’Egentligen skulle jag inte bytt ut dig. Du spelade tillräckligt bra för att vara kvar – men det var du eller Landon Donovan, och det var hans allra sista match. Jag kunde inte ta ut honom’.
Kickades på guldfesten
På väg ut från festandet i omklädningsrummet skulle vi fira vidare tillsammans med fans, sponsorer och klubbanställda i något slags partytält som de rest utanför arenan. Men när vi var på väg in i det där tältet så stod sportchefen där med kuvert som innehöll besked om din framtid.
I mitt stod det: ’Vi har aktiverat ditt optionsår’ – men det fanns andra spelare som precis vunnit MLS-guld och ville fira som sprättade sina kuvert och i stället fick läsa: ’Du är inte kvar hos oss nästa år’.
Som fotbollsspelare har du aldrig full kontroll över din egen framtid, men du är aldrig någonsin så utlämnad som du är i USA. I praktiken kan du aldrig planera för din framtid, utan när som helst kan du alltid bli ivägskickad.
2014 var osäkerheten dessutom ännu större än vanligt. Året efter skulle två nya lag in i ligan – New York City och Orlando City – så då blev det ju det de kallar för expansion draft. Varje klubb fick bara skydda elva av sina spelare, medan resten var öppna att ta för de nykomlingar som behövde fylla sina trupper.
En stor anledning till att MLS fortfarande inte är bättre är att ägarna sitter på all makt. Det enda de behöver göra när det blir CBA – kollektivavtalsförhandling – är att höja minimilönerna och lönetaket litegrann. Men de sitter fortfarande kvar på tv-avtalen och tröjförsäljningen och allt annat – och jäklar vad de ägarna tjänar pengar.
Fotbollen i USA har både ekonomiska muskler och attraktionskraft. Hade den amerikanska ligan släppts fri och spelarlönerna varit obegränsade hade den lätt varit topp-fem i världen. Men nu är det fortfarande ägarna som kontrollerar ligan – och ligan som äger alla spelare.
”Herregud vilken säkerhet”
En sak som däremot var annorlunda på ett väldigt positivt sätt var att MLS-vinnarna blev inbjudna till Vita Huset för att träffa presidenten. Det var otroligt mäktigt. Det hade kanske inte varit lika häftigt ifall man hade vunnit 2019 med Donald Trump, men att få träffa Barack Obama var ruggigt coolt.
Vilken jäkla säkerhetsgrej det var för att komma in i Vita Huset, herregud! Redan på förhand behövde alla genomföra en bakgrundsintervju, och när vi sedan kom till Washington var det ett halvdussin olika säkerhetsnivåer som skulle passeras. Några kvarter ifrån Vita Huset kom det in vakter i bussen för att kontrollera den. Sedan var det stopp vid grind, för ytterligare en koll av själva bussen. Därefter var det en lång personlig säkerhetskontroll för alla oss som skulle in, och sedan ännu en vid entrén till själva Vita Huset. Allt det här tog flera timmar, men när vi väl var inne blev vi eskorterade till något rum och fick sedan gå en liten tur genom alla gångar och katakomber. Historia och grejer: ’Det här rummet har den ena First Ladyn inrett i sin stil, och det här rummet utgår från den andra First Ladyns smak’.
LA Kings hade vunnit Stanley Cup, så vi var där tillsammans med dem. De hade inga svenskar i laget det året, så på så sätt det kanske blev enklare för Obama att hålla koll. ’You're the Swede, right...?’, sa han till mig när han väl kommit in i det här gemensamma mottagningsrummet. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag svarade, men det måste ha varit något riktigt bra. Jag har en riktigt bra bild som Vita Husets egen pressfotograf har tagit, där jag står och skakar hand med Obama och alla runtomkring står och asgarvar som om jag dragit århundradets skämt. Det är en magisk bild.
En annan grej som är kul att ha är den här mästarringen, som finns i fotboll precis som i alla andra amerikanska idrotter. Det var ingen liten sak när vi skulle få den, utan den överlämnades med pompa och ståt. Det var en storslagen ceremoni på samma restaurang i LA:s downtown där vi haft vår segerbankett. Varje spelare hade sin egen servitör, som kom ut med en tallrik täckt av en silverkupa. På en given signal så lyftes alla kuporna samtidigt, och där stod såna här Tiffany-boxar med våra Championship-ringar.
Det är ett stort åbäke – täcker nästan hela handen – så jag har faktiskt aldrig haft på mig den till vardags. Den är såpass värdefull att jag faktiskt inte vill ha den liggandes hemma, utan den ligger inlåst i ett bankfack. Medaljerna jag fått för mina SM-guld? De ligger i någon låda under sängen.”