England chanslöst om de går vidare
Wennman: England-Wales var ungefär lika upphetsande som att se Preston-Wrexham
LENS. Det man måste göra är att lita på sina egna ögon.
Tro inte på allt ni läser på twitter och facebook och allt vad det heter, lyssna inte på tränarnas snack efteråt, ta inte intryck av fansens jubelsånger, var skeptisk till journalisternas överdrifter, börja aldrig inbilla dig att du måste ha missuppfattat alltihop bara för att andra tycker annorlunda.
Jag vet vad jag såg i går, och det var inte vackert.
Enligt min mening var det upphaussade derbyt mellan England och Wales ungefär lika upphetsande som att se Preston-Wrexham. Tjusigare läktare, finare gräsmatta, större uppmärksamhet – men med samma begränsningar i teknik och fantasi.
Enligt min mening var detta en av EM-turneringens hittills sämsta matcher.
Enligt min mening är lagen chanslösa om de båda går vidare till åttondelsfinal.
Enligt min mening ljög både Roy Hodgson och Chris Coleman, tränarna, efteråt.
Skitfegt och fotbollsdödande
Det är ju så lätt att bli lurad, att bli övertygad om en åsikt du egentligen inte har. Det är ett tips jag brukar ge till unga killar och tjejer som vill bli sportjournalister: sitt inte på pressläktaren och stirra ner i en dator för att kolla vad andra skriver. Fäll ner locket och gör din egen bedömning.
Efter matchen i Lens var det lätt att känna sympati för Chris Colemans förtvivlan när Englands 2-1-mål letade sig in på stopptid. Wales hade ju kämpat som djur så väldigt länge för att åtminstone nå oavgjort. Det var alltså knäckande för alla bultande walesiska hjärtan. Från att vara 1-0 upp till 56:e minuten och seglande på drakvingar genom luften, klara för åttondelen, förbyttes allt till nåt helt annat. Nu riskerar Wales att bli sist i gruppen, och det förvånar mig inte.
Manager Coleman ljög därmed efteråt när han förklarade att Wales hade gjort en hjälteinsats eftersom de så länge höll det så attackerande och bollhållande England stången, ända till sista sekunden.
I själva verket var Wales fegt. Skitfegt och fotbollsdödande. De kunde åtminstone ha försökt. I stället blev det en parkerad buss och sju kilometer upp till en slö Gareth Bale som såg helt isolerad och vilsen ut däruppe.
Hodgson kände sig som ett geni
Där kom förresten Colemans lögn nummer två: att Bale hade ”jobbat strumporna av sig”. Det gjorde han inte. Han slog en frispark i mål med finess – även om det var en tavla av Joe Hart – men inte ett jota mer. Han var LAT, med kursiva versaler. Fanns det nån som slet i detta lag var det den förträfflige Aaron Ramsey. Hans första halvlek var en enmans-armé.
Och Roy Hodgson?
Han mådde som en prins i en bagarbod. Han har väl aldrig jublat som efter Daniel Sturridges segermål. Dessutom hade ju den andre inhopparen i halvtid, den ständigt uppdykande Jamie Vardy, kvitterat till 1-1.
Hodgson kände sig som ett geni. Det var det ultimata halvtidsbytet. Åh, han mådde så gott efter detta taktiska mästardrag.
I realiteten var det ju en handling i ren och skär desperation. Roy var i underläge i halvtid och hade sett en trött Harry Kane och en sprattelgubbe som Raheem Sterling springa vilse. Han visste att en förlust mot Wales innebar en trolig dödsdom. Inte bara i turneringen, utan också för honom själv som engelsk manager. Han slängde in allt han hade framåt, till slut var det 4-3-3 (Marcus Rashford kom också in) och det innebar fem offensivt lagda spelare med Wayne Rooney och Dele Alli kvar på planen. Det var högt spel i Las Vegas. Det var ren gambling – och Roy fick jackpott.
Senast Wales gjorde mål mot England var 1984 (Mark Hughes). En TT-kollega upplyste mig förresten om att Roy Hodgson då var tränare för Örebro SK i division II Norra. Så det baklängesmålet kan han ju inte lastas för.
Svårt att peta Sturridge nu
Men sen, då...där gick de engelska fansen sjungande och jublande som om de just slagit Brasilien med 7-1, det var nationalsånger och hela baletten och en överdriven optimism som om de nyss bevittnat en fantastisk fotbollsshow.
Och i Drevets buss när vi skulle åka hem gick vuxna fotbollsexperter omkring och trodde på fullt allvar att England kunde gå hur långt som helst i turneringen. Till och med Torrbollen höjde en liten knuten näve och pep: Come On, England!
Det är till att lura sig själva. De spelade 1-1 mot ett svagt Ryssland och slog feg-Wales med 2-1 i sista sekunden.
Förlåt att jag låter grinig, men jag litar alltså bara på mina egna ögon.
För övrigt tänkte jag från första sekunden som Daniel Sturridge kom in att...jaha, han kommer att avgöra det här. Han såg ruskigt aktiv ut. Han missade skott och passningar och en del enkla grejer, men han var aktiv och visade den där egoismen och det där risktagandet som Hodgson behövde. Det blir svårt att peta honom nu.
Och vad ska man säga om Jamie Vardy? Tar det här Leicester-flytet aldrig slut?