Skiljer ljusår mellan killarna och tjejerna
Brenning: Borde förenas i en skidskyttekram
PYEONGCHANG. På ena sidan podiet hade killarna ytterligare en usel dag på jobbet.
På andra sidan sken tjejerna i kapp med solen och sina guldglänsande kavajslag.
Trots bacillskräck tycker jag vi ska föreslå att de förenas i en kram.
En skidskyttekram.
De kommer från samma land, utövar samma idrott och tillhör till och med samma landslag men det är ändå som om det just nu skiljer ljusår mellan de svenska skidherrarna och damerna. I framgång och inte minst i sinnesstämning.
När lagen till sprintstafetterna presenterades på tisdagen tog de trots allt plats på samma podium. På ena sidan satt Marcus Hellner och Calle Halfvarsson i varma koftor efter vad som i deras ögon såg ut att ha varit en lång natts grubblande. På andra sidan satt Stina Nilsson och Charlotte Kalla som två nyförälskade tjejer på väg hem från dansen en varm junikväll.
Det krävdes inte ens att du läste av deras illa dolda ansiktsuttryck för att förstå skillnaden. De satte själva ord på den.
– Jag tror chanserna är goda. Jag och Marcus har ändå visat stigande form hittills, sa Calle Halfvarsson om känslorna inför sprintstafetten.
– Jag har verkligen sett fram emot sprintstafetten och just att få köra tillsammans med Stina ska bli hur kul som helst. Hon är en grym skidåkerska. Det är ett efterlängtat lag, sa Charlotte Kalla.
– Jag kan bara hålla med Charlotte. Jätte, jättekul att för första gången teama sprintstafett med henne. Båda är väldigt taggade och inspirerade inför uppgiften och det ska bli väldigt kul att släppa loss krafterna i morgon, fyllde Stina Nilsson i.
De ena laget har ändå en uppåtgående form. Det andra tycker det ska bli jättekul att släppa loss krafterna.
Det finns självklart sin naturliga förklaring till det här och det syntes även på damernas kavajslag. Där satt de glittrande pinsen som ett bevis på att det var två guldmedaljörer som slagit sig ner bredvid de medaljlösa killarna. Men trots att det var naturligt hade det ändå kunnat se annorlunda ut. Kanske borde det till och med ha gjort det.
Häromdagen satt de svenska skidskyttedamerna och grät i soffan när de lyssnade på lagkompisen Sebastian Samuelsson berätta om sitt sensationella silver. De gladdes så ofantligt med laget och tog sedan med sig den inspirationen in i sina egna prestationer där Hanna Öberg till och med förbättrade Samuelssons prestation till ett guld.
Tror det hade gynnat alla
På tisdagen höll Stina Nilsson ett liknande tal när hon berättade om lättnaden efter triumfen i sprinten. Hur hon kämpat för just den dagen i så många år, med så många detaljer och de ofattbara känslorna när allt klaffade.
Hon beskrev hur det inte var en stor sandsäck av press som lyftes från hennes axlar utan snarare en saltsäck. Salt som rann iväg med tårarna längs hennes kinder.
Jag bad henne förklara hur stor andel lättnad och glädje det egentligen var som blandades i de där tårarna.
– Jag vet. Jag vet inte vilka känslor det var. Det går inte att förklara.
Bredvid satt Hellner och Halfvarsson i alla fall tillsynes oberörda.
Skidskyttelandslaget har medvetet drillats till ett lag av Wolfgang Pichler och kanske är det ett framgångsrecept även längdlandslaget kan finna inspiration i.
Killarna och tjejerna i skidlandslaget är mer isolerade ifrån varandra och det har säkert sin naturliga förklaring men visst bör herrarna nu verkligen studera vad det är som gjort damernas så framgångsrika under OS. Jag är inte rätt man att spekulera i om det är något i träningen som måste förändras men en sak är i alla fall uppenbart även för en lekman på området.
Det måste vara bättre att gråta av glädje och inspiration när en lagkamrat gjort en fantastiskt prestation än att slå ner blicken och bara grubbla över ditt eget misslyckande. Det borde finnas energi att hämta även för killarna i tjejernas prestationer.
Så på med guldkavajerna, krama om varandra och fira LAGETS framgång. Jag tror i alla fall att det hade gynnat alla.