Ingen är perfekt – vi förväntar oss att spelarna ska vara det

”Jag spenderade 90 procent av mina pengar på sprit och kvinnor. Resten slösade jag bort”.

George Best.

Jag kommer över en samling av George Bests bevingade uttalanden, ironiska, roliga, bittra och sorgliga. Best var oemotståndlig. Utöver talangen syntes mannen, i all sin avväpnande mänskliga svaghet.

Det är ont om sådana nuförtiden. Det är knappt tillåtet att ha en personlighet i modern fotboll. Och om man har någon är det bäst att inte visa det. Utanför träningsanläggningen verkar världen full av hungriga vargar som bara väntar på att få slita en i stycken. Bättre att förbli anonym, att ”bara” vara en spelare.

Ändå brukar ju ett visst mått galenskap vara en del av varje geni, oavsett om det handlar om konst, vetenskap eller idrott.

Tänk på Maradona, den sista av fotbollens stora galningar. Maradona spelade gudomlig fotboll. Bortsett från det var han en vandrande katastrof. Maradona låg med hela Neapel. Maradona umgicks med camorra-bossar och lämnade vita fartränder efter sig, i form av kokain.

Det slutade inte med fotbollskarriären. Maradona drack för mycket, tog för mycket droger, åt för mycket. Han blev fet som en gris och avgiftade sig på Kuba.

Att stora spelare flippar ur då och då hör till

Jag tänker inte dra hela historien. Bara konstatera att trots att alla vet att mannen är fullständigt labil, utses han till förbundskapten i Argentina. Alla inblandade parter måste förstå att det är en oerhörd risk att placera en storhetsvansinnig knäppskalle på en så viktig post. Det kan inte bli några mellanting, bara leda käpprätt åt helvete eller högst upp på prispallen. Men förbundet tar chansen, eftersom respekten för Maradonas fotbollsgeni är så stor, att man har överseende med hans knepiga personlighet. Att stora spelare flippar ut då och då hör liksom till.

Så tänker man i Sydamerika, men inte i Europa. Här ­råder nolltolerans. Fallen med Terrys ångestladdade otrohet och Ronaldinhos glada nätter visar hur vi har förlorat smaken för ”fördömda spelare”. I det ögonblick man blir en fotbollsspelare på elitnivå upphör man att vara människa. Människor är inte perfekta, men av någon anledning förväntar vi oss att fotbollsspelare ska vara det.

I Italien är det Ronaldinho som är i blåsväder. Corriere­ della Sera avslöjade häromdagen att ”Dinho” hyrde en megagalaxisk svit på ett lyxhotell i Milano inför derbyt mot Inter för att hysa en drös goda vänner från Brasilien som kommit för att se matchen.

Vem kan bevisa om ”Dinho” var bakis

Ronaldinho hade så kul på hotellet att han festade om ordentligt. Hotellet rapporterar ingenting som är förstört, inga fala damer, inga knarklangare eller annat löst folk. ­Saken hade gått obemärkt förbi, om det inte vore för att Milan förlorade derbyt, Ronaldinho missade en straff och i det stora hela framstod som skuggan av sig själv.

Det är förstås oprofessionellt att göra så. Derbyt är en match som räknas och Ronaldinho hade precis vunnit ”i milanistis” kärlek och respekt. Men vem kan bevisa om ”Dinho” var bakis eller bara hade en dålig dag?

Det är på något sätt befriande att en känd spelare i italienska ligan ger sig ut i den dimmiga Milano-natten och har kul, fast han inte borde.

Jag kan bara tala för Serie A. Men jag har stått vid tillräckligt många plankanter i tillräckligt många år för att inse vilken klaustrofobisk verklighet som omger spelarna i Italien. Långt ifrån alla lyckas pressa in sin personlighet i storklubbarnas trånga värld, där den personliga friheten är minimal. Det bästa sättet att ta död på en spelare som Ronaldinho är förmodligen att hålla honom instängd i en sådan värld som en fånge. En man som George Best hade inte hållit ut en enda dag. Skulle en sådan som han ha en chans i dag?