Totti är Roma – De Rossi hans förlängda ben
Rom. L’uomo squadra.
Spelaren som förkroppsligar laget.
Som avgör framgångar och motgångar.
Den gångna helgen tillhörde dem.
Serie A avverkar ytterligare en omgång, där de enda starka ljusglimtarna vad gäller skön fotboll är Sampdoria och Roma.
Sampdoria spelar den där sortens njutbara, underhållande fotboll, där allting flyter och verkar enkelt. Antonio Cassano förvandlar varje boll till ett potentiellt guldkorn som dansar in i mål med hjälp av hans egna eller andras fötter.
Vem hade någonsin kunnat ana att det truliga, besvärliga, egotrippade gatubarnet från Bari skulle bli ”l’uomo squadra” i Sampdoria av alla ställen? Men fotboll är lika obegripligt som kärlek. Lågan flammar upp när man minst anar det och Cassano tillhör Samp mer än han någonsin tillhört något annat lag.
Det strålar om honom. Han ger i överflöd och får otroligt mycket tillbaka, av publiken och lagkamraterna. 4–1 mot Siena och Cassano hade en fot med i varje aktion av betydelse.
Störst av alla – Totti
Fotboll. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, djupaste pessimism och djärvaste optimism inom loppet av några få dagar. Efter söndagens champagne-fotboll är Roma med i toppstriden igen. De gångna veckornas bleka skugga har rest sig som en man under Ranieris ledarskap.
Men störst av alla är Totti. Som så många gånger förr, ger han sitt absolut bästa när laget står på ruinens brant.
Totti är Roma och De Rossi är hans förlängda ben. Tillsammans uppfinner de och förpackar underbara mål, som bara kan avlas av ”l’uomo squadra” i perfekt samförstånd med gräset under fötterna, bollen, spelare runtomkring och den svindlande känslan att vara den som kan avgöra allt, på gott och ont.
I Milan heter klippan Pippo. Han är långt ifrån den mest älskade, men vilken oändlig nytta har inte Milan haft av detta spensliga surkart på ben, som kommer att gå till historien som en seriemördare i ”il calcios” annaler?
Han används sparsmakat, men sviker sällan eller aldrig. I förra veckan förde han sitt lag till seger i Champions League. Därmed är Milan den enda italienska klubb som gick vinnande ur den första omgången i Europa.
I ligan i helgen lämnade Pippo över äran till Seedorf. Men Inzaghi är alltid där, redo att gå in och avgöra, självsäker och iskall.
Något förvånande är det inte den stora stjärnan Eto’o som driver Inter framåt i ligan, utan Milito. Han är den där typen som har harvat runt alldeles för länge i olika B-lag på grund av ödet och kanske för mycket blygsamhet. I Genoa fick han äntligen den uppmärksamhet han förtjänar.
Nu har han sin chans i Inter och han tar den, med hull och hår. I söndags räddade han sitt lag ur en knivig match mot Cagliari med två kirurgskarpa räder, ensam in mot mål, inom loppet av fem minuter. Det var Milito som vann på Sardinien, inte Inter.
Buffon – en spelmotor
Juventus glider vidare i gräddfilen och toppar Serie A med fyra segrar. Men vad vore Juve utan Gigi?
I lördags levde han på nytt upp till titeln som världens bästa målvakt och det skriker Juventus om honom. Precis som Del Piero höll han ut det sega året i Serie B. Utan honom skulle Juve implodera och utan Juve skulle Buffon förmodligen inte hålla samma klass. Buffon som räddar, är som en spelmotor som lägger upp den vinnande strategin, som en anfallare som skjuter i precis rätt ögonblick, som en ”fantasista” som plötsligt ser den omöjliga vägen till målet.
Redan på onsdag och torsdag är det dags igen. Kasta ett öga på Di Natale och Pellissier om ni har tid och lust. De gör er inte heller besvikna.