Roland Nilsson

”Den inställningen har präglat min karriär”

Roland Nilsson är äldsta tränaren i allsvenskan

Av: 

Erik Niva

SPORTBLADET

Roland Nilsson är den klart äldsta tränaren i allsvenskan.

IFK Göteborg kan ställa upp med seriens äldsta lag.

I en tid av förändring, instabilitet och osäkerhet – vad är egentligen erfarenhet värt?

Om bara några veckor finns det anledning att fira ett speciellt personligt jubileum.

Den 25 april har det gått prick 40 år sedan Roland Nilsson debuterade för Helsingborgs a-lag. Då var han en 17-årig anfallare som gjorde mål efter fyra minuter av hemmapremiären.

Sedan dess har han varit med om så gott som allt en fotbollsperson överhuvudtaget kan uppleva. Han har spelat medaljmatcher i både VM och EM. Han har vunnit UEFA-cupen, han har missat en final i gamla Europacupen och han har spelat i nya Champions League. Han har vunnit cupfinaler på Wembley och han har förlorat cupfinaler på Wembley. Han har tagit SM-guld som både spelare och tränare. Han har både gått upp ur högstaligor och han har åkt ur dem. Han har värvats, han har headhuntats och han har fått sparken.

40 år i elitfotbollen. Erfarenheter som nästan ingen annan svensk någonsin samlat på sig. Vad betyder det som tränare för ett bågspännande IFK Göteborg, våren 2021?

Roland Nilsson.

Allt om fotbolls-EM:

Stor guide med allt inför EM 2021: Spelschema, tv-tider och arenor
Här är Sveriges trupp till fotbolls-EM: Fakta om alla spelare
Alla nyheter om EM i fotboll 2021

En allsvensk träningsanläggning kan vara både kravfylld och adrenalinpackad – men det kan också vara en nästan förbryllande fridfull plats. När Kamratgården badar i eftermiddagssol, alla spelarna gått hem och en ensam gräsklippare tuggar på i fjärran känns den allsvenska premiären plötsligt väldigt avlägsen.

Med ansiktsskydd för munnen dyker Roland Nilsson upp på utsatt tid, givetvis exakt på minuten. Något annat var aldrig att vänta sig. Alla som följt honom genom karriären vet att han alltid kännetecknats av noggrannhet, av professionalism.

Han gör rätt för sig. Han kommer i tid. Han har ordning omkring sig.

Vill han ha kaffe? Nej. Något annat att dricka? Nej. Däremot tycker han att det är alldeles förjävla skitigt på utomhusbordet där vi ska sitta, så han reser sig för att hitta något att torka upp med.

”Kände att jag svikit laget”

40 år i elitfotbollen, men faktum är att Roland Nilssons karriär som elitidrottare påbörjades ännu tidigare än den där aprildagen 1981. Redan som 15-åring spelade han a-lagsbasket med den gamla Helsingborgsföreningen BK Pantrarna.

– Då gäller det att växa upp snabbt. Vill du vara kvar och spela mer så gäller det att anstränga sig och anpassa sig. Och den inställningen har nog sedan präglat min karriär, suttit kvar resten av livet.

Fram till det att han var 22 år gammal var sedan Roland Nilsson en ung, sorglös och lite kalvig fotbollsspelare, först i Helsingborgs IF och sedan i IFK Göteborg. Den 16 april 1986 gick han fram för att slå den avgörande straffen i semifinaldramat mot Barcelona. 120 000 åskådare på Camp Nou. En plats i Europacupfinalen en enda bredsida bort.

Han missade. IFK Göteborg förlorade. Och dagen efter tänkte Roland Nilsson sluta spela fotboll.

– Jag kände ju att jag svikit laget, svikit fansen, svikit klubben. I det läget kändes det: ”Fan, är det verkligen det här man ska syssla med? Ska man utsätta sig för det här?”.

Roland Nilsson efter straffmissen mot Barcelona.
Roland Nilsson, till höger.
Erik Niva möter IFK Göteborgs tränare Roland Nilsson.

Roland Nilsson fortsatte spela fotboll – blev uttagen i a-landslaget för första gången bara några veckor senare – men över en natt hade han blivit ärrad, härdad, erfaren. Han var inte längre en ung spelare och han skulle aldrig någonsin bli det igen.

Ibland gäller att växa upp snabbt. Under samma period blev Nilsson också alltmer seriös, alltmer målinriktad, alltmer beslutsam. Dåvarande Blåvitt-tränaren Gunder Bengtsson nådde fram till honom, fick honom att inse vad som var skillnaden på en bollspelare och en yrkesman.

– Gunder tog ett snack med mig, fick mig att förstå att det fanns ytterligare en nivå. Genast blev det ett helt annat fokus. Jag började göra saker som gjorde nytta på ett tydligt sätt, men som samtidigt också krävde mycket mer. Mycket med fysiken – det gäller att kunna springa mycket i fotboll – men också mycket om att göra saker tillsammans med andra ute på planen. Det du gör påverkar de andra, det de andra gör påverkar dig – Gunder fick mig att förstå vad det där betydde.

Det var där du förstod vad som krävdes?

– Ja, det blev en liten väckarklocka. Jag tyckte väl själv att jag gjort allt som jag kunnat – men helt plötsligt kom någon annan och ställde både högre och tydligare och mer konkreta krav på vad jag behövde göra. Och när jag började jobba med det så såg jag ju: ”Shit, han har rätt”.

Är det den betydelsen du själv vill ha för dina unga spelare idag?

– Jag försöker. Men för en ung spelare idag är det en helt annan nivå på alla sätt och vis när han kommer in i en a-trupp. Det blir nästan som att spela match på varje träningspass. Och så är det så mycket som är nytt; mer krav från de andra spelarna, nytt snack från tränaren... Det blir en stor press på de unga spelarna. Så det gäller att hitta en bra balans, att förstå dem också.

Det finns väldigt stora förväntningar på IFK Göteborg den här säsongen, men det finns även många frågetecken. Truppen är fullpackad av äldre spelare med stjärnskimrande meriter, och där finns även gott om oslipad, oerfaren potential. Däremot finns det väldigt lite däremellan, i själva nyckelsegmentet.

Traditionellt sett brukar en fotbollsspelare sägas ha sina bästa år mellan 25 och 30. I det åldersspannet finns bara tre spelare i hela den blåvita truppen; Simon Thern (28) samt skadedrabbade Carl Johansson (26) och Hosam Aiesh (25).

– Solklart vill man ju ha det som är mittemellan också. Samtidigt tror jag att peaken för en spelare har flyttats fram från 26-27. Spelarna tar hand om sina kroppar på ett helt annat sätt. Hos oss ser jag inte åldern på spelarna som ett problem.

Roland Nilsson vore inte Roland Nilsson ifall det inte fanns ett någorlunda relevant exempel från hans egen karriär. Hösten 1997 återvände han till Premier League, efter tre år hemma i Sverige. Den vändan spelade han för Coventry City, ett lag med ett helt knippe åldermän.

Själv fyllde Roland Nilsson 34 under säsongen. I mål stod 40-åringen Steve Ogrizovic, på mittfältet 35-åringen Kevin Richardson och 33-åringen Gary McAllister. 40-årige Gordon Strachan var en sorts spelande tränare i en trupp som bland annat innehöll hans egen son, 18-årige Gavin Strachan.

– Om något så är den truppen ett positivt exempel. Ogrizovic var fantastisk, tillhörde de bättre målvakterna i Premier League trots sin ålder. Väldigt noga med hur han förberedde sig, visste precis vad han skulle göra hela veckan före match. Han använde de unga spelarna för att slå inlägg och skjuta på honom, på precis det sätt han ville ha det för att han skulle upprätthålla sin nivå. Gary McAllister var likadan, väldigt professionell. Och de yngre spelarna såg ju vad de äldre gjorde, och kände: ”Det skulle jag också vilja lära mig! Så bra skulle jag också vilja bli!”. Helt plötsligt började de också göra lite mer, förstå sambandet i hur det du gör på träningar också visar sig på match.

Drog korsbandet

För egen del tycker Roland Nilsson faktiskt att han peakade som 26-åring, att han spelade sitt livs bästa fotboll redan hösten 1990.

– Vi startade säsongen med tolv matcher utan förlust, och jag kände själv att jag var i en form som jag aldrig tidigare hade varit i. Allt stämde, kroppen var i toppform, jag njöt av att spela varje match. Wow!

Det här var när Sheffield Wednesday spelade i engelska andraligan...?

– Ja. Och allt fick ett stopp när jag drog korsbandet borta mot Millwall. Efter det fick jag aldrig riktigt tillbaka den där känslan igen. Jag hade såklart stunder då jag tyckte att det funkade bra, men det blev aldrig samma flyt under en lika lång period.

Om Roland Nilsson ändå uppnådde något efter att han passerat krönet? Jovars, VM-brons, EM-semi, en tredjeplats i engelska ligan, Ligacuptitel, SM-guld och Guldbollen som Sveriges allra bästa fotbollsspelare – för att bara ta ett litet axplock.

Sensmoralen är lätt att identifiera. Säkerligen är det så att Pontus Wernbloom, Mattias Bjärsmyr, Sebastian Eriksson, Tobias Sana, Jakob Johansson, Robin Söder, Kolbeinn Sigthorsson, Oscar Wendt, Marcus Berg och Marek Hamšík har sin bästa fotboll bakom sig. Det behöver inte innebära att de kommer att sluta sträva, sluta utmana sig själva, sluta vinna.

– Problemen uppstår bara ifall de äldre spelarna inte längre vill vara med och bidra, utan förväntar sig en startplats utan att behöva bevisa någonting.

När jag ber Roland Nilsson att berätta om den allra viktigaste lärdomen han tagit med sig från fyra decennier med fotbollen så börjar han prata om gemenskap.

Till en början verkar det som att han missförstått frågan – han refererar till vännerna och relationerna han fått från sporten – men med tiden växlar han över till att beskriva en färdighet snarare än ett glädjeämne.

Gemenskap är inte något man får. Det är något man skapar, något man bygger, något man lär sig.

– Klarar man inte det så blir det schismer och problem i gruppen.

Och du har lärt dig att bygga gemenskap?

– Jag hoppas det. Jag tycker det.

Givetvis har han försökt förbättra allt och såklart fortsätter arbetet hela tiden, men för den som vill mejsla fram Roland Nilssons viktigaste förändringar i IFK Göteborg utkristalliserar sig två huvudspår. På planen har han försökt göra laget mer kompakt, svårare att spela igenom. I omklädningsrummet har han strävat efter att förbättra stämningen, ena gruppen.

– Det var sisådär när jag kom förra året, det var lite problem i just den kategorin. Efter någon vecka kände jag att det fanns lite olika öar i laget som inte pratar samma språk, och inte riktigt ville samma saker heller. Det var olika smågrupper, som mest pratade sinsemellan. Och det kunde skilja sig mycket från vad den ena gruppen tyckte till vad den andra gruppen tyckte. Som det ofta blir så blev det lite prestige och schismer mellan grupperna. Det var något jag fick ta tag i då, och som jag jobbat vidare med på försäsongen nu. Hur vill vi ha det? Hur vill vi att det ska se vara så att det blir kul att komma hit? Det har vi lyft både i spelar- och i ledargruppen.

Och hur vill ni ha det?

– Vi ska ställa krav på varandra, men vi ska ställa krav på rätt sätt. Det ska inte skrikas och gormas bara för att göra det. Vi behöver kommunicera kring vad vi vill göra för att bli bättre, inte bara skrika: ”Spela en bättre passning”. Kanske istället: ”Titta upp litegrann, för till höger finns det en lucka”. Eller: ”Sätt den gärna på min vänsterfot, för då kan jag lätt ta den vidare i nästa skede”. Mer konstruktivt.

För den som går igenom arkiven och läser de – häpnadsväckande få – längre intervjuer som gjorts med Roland Nilsson under alla år i offentligheten så blir ett mönster tydligt.

Saker och ting kan vara på det ena sättet, men det kan också vara på det andra sättet. Det kan vara bra och göra si, men det kan också vara bra att göra så. Å ena sidan, å andra sidan. Det är bra med offensiv fotboll, men det gäller att tänka på försvaret också. Det ska vara kul i omklädningsrummet, men allvaret behöver också finnas där.

Stundtals slår den reflexmässiga tvehågsenheten nästan över till det komiska. Inga svar är för triviala för att släppas iväg utan gardering. Visst kan det vara gott med mat från lyxkrogar, men det kan lika gärna bli pizza. Visst kan det lyssnas på tuff hårdrock, men det kan lika gärna bli soft soul.

Instinkten finns med honom än idag, och präglar ofrånkomligen ett samtal med honom. Under en dryg timmes intervju faller de allra flesta frågor ganska platt till marken, och det gäller att sålla och sovra för att överhuvudtaget hitta substans som går att citera.

”Har inte bara en plan”

Det är rätt och slätt svårt att få tydliga svar eller starka åsikter från Roland Nilsson. Truppens åldersstruktur? Balansen mellan erfarenhet och mättnad? Viktningarna i spelsättet? Skillnaden på förhoppningar och förväntningar? När allt kommer kring kan det ju vid dagens slut vara både positivt och negativt och en blandning av allt och ingetdera eller både och.

Hur mycket är medial strategi – idén om att en fråga ska desarmeras snarare än besvaras – och hur mycket är tankesätt och personlighet? På en direkt fråga lutar Nilsson mot det sistnämnda. Det är inte bara retorik, utan det är på det här fram-och-tillbaka-sättet han resonerar och fungerar.

– Gör man på ett sätt så finns det fördelar och nackdelar med det, och då måste man ta reda på vilka det är. Så är det i det mesta. Väljer jag en väg så gör jag det för att jag tycker att den är bäst, men då måste man samtidigt också veta vad det andra spåret innebär. Gör man det kan man också planera för olika situationer som kan uppstå. Jag har inte bara en plan när jag går in i olika saker, utan jag kanske har två eller tre. Om det spåret jag valt inte var så bra som jag hade tänkt så kan jag snabbt byta riktning, så att jag inte kör fast.

Det här avspeglar sig på ett sätt också i hur dina lag spelar fotboll? Du har aldrig framstått som den ideologiska visionären, utan snarare en pragmatiker som anpassar spelsättet efter spelarmaterialet.

– Så är det. Man vill ju ha de bästa spelarna på planen, och då är det bra att ha ett spelsystem där så många som möjligt av dem får plats och kan prestera.

Senare i år ska Roland Nilsson fylla 58 år. Han är den äldsta tränaren i allsvenskan med marginal. Förutom han själv är det bara Kim Bergstrand i Djurgården som passerat 50, medan en handfull av hans kollegor inte ens var födda när han debuterade för Helsingborg.

När han tog över IFK Göteborg i höstas hade det gått nästan nio år sedan han senast tränade ett klubblag, och det var inte självklart att det skulle hända igen. Många uppfattade det som att jobben med de svenska pojk- och juniorlandslagen innebar en sorts utplanande avsked till fotbollen, och i någon mån gjorde Roland Nilsson själv också det. Egentligen såg han främst jobbet med de yngre landslagen som ”ett sätt att ge tillbaka till svensk fotboll”, men med tiden märkte han hur det påverkade honom på ett sätt han inte riktigt räknat med.

Han blev influerad, inspirerad. Kom ut ur ett fotbollens ekorrhjul, som han själv beskriver det.

– Från början var det faktiskt väldigt svårt. När jag stod där med de allra yngsta spelarna märkte jag att all min erfarenhet egentligen inte var värd något. Jag var nog lite för tuff i min kommunikation de första sex månaderna, innan jag insåg att jag inte fick de reaktioner jag egentligen ville ha. Jag hade all den här kunskapen – men jag nådde inte fram.

Vi har inte alla bitar på plats nu när vi startar serien. Där är vi inte, men samtidigt känner vi ändå att vi är redo för allsvenskan.

Med tiden lärde sig Roland Nilsson att anpassa sitt budskap, att interagera med en ny generation. Det var som att låsa upp ett nytt rum, med en annan sorts inredning. Så kunde det också se ut.

I takt med att han sedan följde med de unga spelarna uppåt i åldrarna närmade han sig också toppfotbollen igen, men den här gången kom han från en ny vinkel. Han fick både tillfälle och tid att närstudera utveckligen inom den belgiska fotbollen och den italienska fotbollen och den turkiska fotbollen.

– Jag började titta på de andra länderna; hur jobbar de och hur spelar de och hur tänker de? Det gav också nya idéer. Och som förbundskapten får du tid att reflektera, på ett sätt som du inte får i ett klubblag där matcherna snurrar på. Det har gjort så att jag har fått en bredare syn på spelsätt, att an kan göra på olika sätt. Idag har jag ett större omfång i tankarna på hur man kan och vill spela fotboll.

Egentligen tyckte Roland Nilsson att oddsen såg rätt bistra ut när han bestämde sig för att återvända till IFK Göteborg. Tabelläget var bedrövligt, spelet ihåligt – ändå kunde han inte motstå utmaningen.

Han var säker på att han skulle klara av den. Efter ett helt liv med fotbollen var han övertygad om att han nu var bredare och bättre än någonsin tidigare.

– Det var ett läge där det fanns väldigt lite att vinna och väldigt mycket att förlora. Men jag var övertygad om att jag skulle kunna få till en förbättring, och att det skulle kunna gå snabbt.

In i den allsvenska premiärhelgen är Roland Nilsson trygg i att lagets utvecklingskurva fortsätter gå i rätt riktning, men är ändå inte riktigt där han vill vara. Skadorna har blivit för många, omsättningen lite för stor.

– Vi har inte alla bitar på plats nu när vi startar serien. Där är vi inte, men samtidigt känner vi ändå att vi är redo för allsvenskan.

Rimliga förväntningar på IFK Göteborg?

– Vi vill vara ett topplag och vi kan vara ett topplag. Vi vet att vi har kvalitet för det.

Roland Nilsson tystnar för ett ögonblick, liksom utvärderar det han själv just har sagt. Det märks att han inte riktigt blivit klar med resonemanget, utan vill lägga till något.

– Men det kan gå både bättre och sämre än förväntat.

När allt kommer kring – det är det som 40 år i elitfotbollen har lärt dig.

– Lite så.

ANNONS EXTERN LÄNK

Missa inte Champions League i höst – skaffa ditt CMore-konto här – skaffa ditt CMore-konto här

C More

Publisert:

LÄS VIDARE

Laul: Det är Real Blåvitt 2.0 – så ska ”Rolle” formera superlaget

ÄMNEN I ARTIKELN

Roland Nilsson

Allsvenskan i fotboll

IFK Göteborg