”Oj vad det gick undan från start”

Petra Thorén

GÖTEBORG. IFK Göteborg kom till derbyfesten med en ambition om bra spel.

Efter en skruvad första IFK-kvart såg de blåvita spelarna BK Häcken leva upp till den.

Men Blåvitt vann, det i sig är också en styrka.

Dagen efter att jag talat förtroendetapp och läktarkris – bengaler, knallskott, dålig attityd  – med en av fotbollens mest trogna sponsorer var det derby i Göteborg.

Inga bengaler. Inga knallskott. Inget hata, hata utan det "råaste" som nådde våra öron från Kommandobryggan var ett med glimten i ögat retsamt "Ni har sämre klack än Häcken" (så illa var det inte).

Det har i veckan åter talats om IFK Göteborg och Häcken verkligen är ett riktigt derby.

Historiken finns där inte. Inte den djup rotade rivaliteten mellan fansen heller i brist på Häcken-fans.

Men fotbollen den fanns där.

Ja, i alla fall i 36 minuter.

”Oj vad det gick undan”

Under inmarschen möttes IFK Göteborg av ett stillsamt, vackert blått och vitt vajande tifo med uppmaningen Framåt Kamrater.

Och oj vad det gick undan från start.

Det var som att släppa loss ett gäng lipizzanare som stått och trampat i piaff sedan långbollsmatchen i Falkenberg.

Sören Rieks och Jakob Ankersen centrerade defensivt och öste både brett och djupt offensivt.

Innanför dem städade Mads Albaek och Sebastian Eriksson med både fysik och finess.

Inte en minut hade gått när en fortsatt täppt högerback Emil Salomonsson hittat Sören Rieks med ett inlägg. Skottet tvingade Häckens målvakt Peter Abrahamsson till kvällens första räddning.

Sju minuter senare lyckades inte Abrahamsson (med en Tobias Hysén hoppandes framför sig) klara avslutet från Sören Rieks. Jakob Ankersen släppte till Emil Salomonsson, som nådde vänstermittfältaren centralt.

Klapp-klapp-spel som drog ner applåder och spelarna frustade av den snabba inledningen.

IFK höll i taktpinnen i en kvart.

I den 16:e minuten kunde Häckens Samuel Gustafson vända upp med boll centralt för första gången. Det var startskottet på en fin Häckenperiod där IFK:s backlinje föll, mittfältet ramlade efter och till slut kunde Hisingens tekniker kombinationsleka i blått och vitt straffområde.

I den 36:e minuten kom således matchens fotbollsmässiga höjdpunkt när Samuel Gustafson, Martin Ericsson och Paulinho småpassningsspelade sig fram till en chans som räddades av Emil Salomonssons glidbrytning.

IFK blev tillbakatryckta, visade att försvarsspelet håller hög klass och fick ligga på omställningar vilket laget å andra sidan är väldigt bra och chanserna att punktera matchen fanns.

Men istället gick luften ur matchen när Häckens Martin Ericsson tvingades ut på bår med lindat högerben i den 53:e minuten och Paulinho med känsliga hamstrings minuterna efter det.

Försvarsspelet sitter

Resterande andra halvlek blev ett kamp mellan två lag med många trötta ben kryddat med Häckenspelaren Demba Savages drömskott som träffade ribban.

IFK Göteborg var under förra säsongen det lag som slog kortast passningar av alla lag, i genomsnitt 10,7 meter enligt Instat.

Mot Häcken lyckades IFK inte få sitt passningsspel att fungera alls under delar av matchen. Ambitionerna om visa upp mjuka fötter och hitta de korta alternativen stod Häcken, som så ofta, för. Kylan i boxen däremot hade, som så ofta när lagen möts, IFK Göteborg. Det i sig är också en styrka.

Jörgen Lennartsson fick också en påminnelse om att försvarsspelet sitter på plats.

Mads Albaek och Sebastian Eriksson på mittfältet och Mattias Bjärsmyr som stark ledare i backlinjen. Det är också faktorer som måste fungera för att vinna en serie.

Men ska vi se till helheten en kväll där kärleken till fotbollen delades av fans i en sportslig miljö fanns det skäl att tycka att det hade varit rättvist med en delad poäng.

Sådan är dock inte alltid fotbollen.