Kan inte sluta tänka på Hjördis, 86
Publicerad 2023-08-24
Ett långt sommarlov är förbi, ett fotbolls-VM som åt upp halva likaså.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Det finns säkert oändligt med statistisk information att analysera, prispengar och tv-tittande att göra grafer om, en erfaren meteorolog skulle kunna blanda ihop en värmekarta över Elin Rubenssons rörelsemönster i bronsmatchen mot Australien med en väderradarbild som visar ovädret Hans nederbördsintensitet över Skärsjövallen i Markaryd.
Ändå sitter jag här och tänker mest på Hjördis, 86.
Hjördis, 86, är mamma till förbundskapten Peter Gerhardsson, en av våra mest framgångsrika förbundskaptener genom tiderna, behängd (missuppfatta inte det ordet nu, för guds skull) som få och den som kommer närmast George Raynor – svensk förbundskapten på 40- och 50-talet – meritmässigt.
Hans startelvor, Peters alltså, innehöll under VM lika många överraskningar som en tom brevlåda men däremot kunde hans presskonferenser förvåna.
När han inte gick av podiet och rakt in i en städskrubb pratade han perfekt svensk förbundskapten-svengelska, han beskrev en gång att det tog honom någonstans mellan 36-47 timmar att skaka av sig en VM-semifinalförlust och så hände det att han pratade om den tyske sociologen och författaren Hartmut Rosa.
Det som imponerar mest med Peter Gerhardsson, tycker jag, är inte hans sätt att se på hur fotboll ska spelas, utan hans synsätt på fotboll. Han verkar – till skillnad från andra koleriska fotbollstränare – ha förlikat sig med att det är som det är. Ibland vinner man en fotbollsmatch och då är ofta allt bra, enligt folk som tittar på, och ibland förlorar man och då är ofta allt skit. Det är som det är och oavsett hur det blir så är det, trots allt, bara fotboll. Det finns annat i livet som är viktigt, som mamma Hjördis, 86, en bra bok eller indiepop i en källarlokal.
Det gerhardssonska sättet att vara på verkar till synes vara en perfekt legering av jämnmod, jovialitet, nyfikenhet och realism och för det får vi tacka Hjördis, 86, som uppfostrat honom.
På en presskonferens berättade förbundskapten Peter att han swishar mamma Hjördis, 86, som under ett mästerskap går och köper alla tidningar, sätter sig och klipper och klistrar och när Peter kommit hem kommer han förbi och hämtar sin klippbok.
Om jag här och nu fick välja mellan en reportageresa till Ulan Bator och en tripp till Uppsala när den där klippboken ska överlämnas skulle jag utan att tveka välja Uppsala.
Inte bara för att träffa Hjördis, 86, som garanterat har ett av de mest välbalanserade fikabrödutbuden som finns att tillgå i ett svenskt skafferi, utan också för att jag måste hämta på förskolan de närmaste dagarna.
Jag ser redan fram emot Sveriges möte med världsmästarna Spanien i Nations League i höst.
Och att Hjördis, 86, ska fylla 87.
////////////
Sommaren är snart slut och jag har dåligt samvete över att jag läst för lite. Lars Gustafssons ”Tennisspelarna” rev jag av (men jag hann aldrig se ”filmatiseringen” som finns på SVT Play – och så bläddrade jag på nytt i Tord Grips och Stefan Lövgrens ganska mysiga och väl researchade biografi ”Fotbollsspelarpojken”. Boken är ett smörgåsbord av små historietter om alla möjliga, från Svennis till ”Laban” till ”Sippa” Tinglöf och Willy Sträng. Det sägs förresten att Willy Sträng en gång tackade nej till landslagsspel med förklaringen ”jag hinner inte”.
///////////
I veckan fyllde Mats Wilander 59 år och vi firar honom i efterskott genom att i skrift återge hans oförlikneliga ”Droppen” som han läste upp för Fredrik Belfrage och den delen av den svenska befolkningen som stigit upp för att se ”Go'morron Sverige” en lördag 1985. Tack, Mats.
”Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket. Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik. Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta. Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret. Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet. Plopp lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen. Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas. Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats. Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen. Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja. Jag hinner inte undan. Droppen träffar mig mitt på magen. Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel. Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe. Dom dör bara för att ge mig njutning. På bordet står också en askkopp. Det ligger fem fimpade cigaretter i den. Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav. En onödig massgrav. Så jag reser mig upp och går min väg. De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.”
En prosa lika slagkraftig som en rak, dubbelfattad backhand.
/Leifby
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!