Wennman: Fantastisk sannsaga som vi inte var beredda på
LONDON. En gång bad jag Jan-Ove Waldner fälla upp en solstol.
Ni vet, en sån där gammal komplicerad modell med ben och armstöd i trä som spretade åt olika håll och ett randigt skynke i mitten.
Han var bättre på bordtennis.
Jag skrev att J-O såg ut som om han försökte betäcka en struts. Det var inte helt vanligt med såna liknelser på den tiden, men kompisarna i pingislandslaget hade i alla fall roligt.
Det var på ett träningsläger mitt i den svenska sommaridyllen. Nånstans i Småland, tror jag, och året var 1989.
J-O brottades med solstolen i en match som borde ha refererats i Teknikens Värld, och medan jag intervjuade honom stod Mikael Appelgren och slog golfbollar rakt över landsvägen och in i skogen på andra sidan. Vad Jörgen Persson gjorde minns jag inte.
Det var en lycklig tid för svensk pingis, för Sverige överhuvud taget ute i den stora sportvärlden.
Vi dominerade fullständigt. Vi var ett litet land, men vi hade tre av de största bolltalangerna bordtennisen nånsin skådat – samtidigt – i samma landslag.
Ändå visste vi inte att vi bara sett början på en fantastisk sannsaga.
Jan-Ove Waldner var visserligen The Wonderkid som hade debuterat i Elitserien redan som tolvåring och spelat EM-final (förlust mot Appelgren) vid 16, och han hade gått till sensationell VM-final i singel i New Delhi 1987 (förlust mot Jiang Jialiang).
Men att han därefter skulle få en sån dominant roll i världspingisen, att han skulle beskrivas som en magiker av miljoner fans världen över, att han skulle bli beundrad av en MILJARD kineser i bordtennisens hemland...det var vi kanske inte beredda på.
Ett par månader innan han till slut lyckades fälla upp den där solstolen hade Sverige levererat den ultimata chocken: 5-0 mot Kina i pingis-VM:ets lagfinal i tyska Dortmund. Dessutom spelade två svenskar final i herrsingel, Waldner mot Jörgen Persson. En klädd i blå tröja, en i gul.
Bara J-O kunde stoppa Jörgen
Jag hade turen att vara på plats denna historiska kväll när ett fullsatt Westfalenhalle jublade åt två pingisartister från Sverige. En bit bort från mig på läktaren satt den regerande världsmästaren Jiang Jialiang från Kina, och jag frågade vem han trodde på.
– I go for Persson, sa Jiang.
Jörgen hade trots allt slagit fem olika kineser i denna turnering, fyra i singel, en femte i lag. Han var i otrolig form. Det fanns väl ingen som kunde stoppa honom?
Jo, en.
Kompisen J-O vann med 3-2 i set. Han var den ende som kunde trolla fram ett spel som till och med betvingade en förkrossad Jörgen.
Resten är, som det heter, historia.
Jörgen fick sin revansch i VM-finalen i japanska Chiba två år senare, då Sverige sopade rent i singel, lag och herrdubbel.
Men Waldner nöjde sig inte med tre raka VM-finaler. Han vann OS i Barcelona 1992 och VM i Manchester 1997 – utan setförlust. Hans berömda serveäss i finalen mot vitryssen Vladimir Samsonov var en oförglömlig finess.
J-O:s meritlista - och rykte som trollkarl – saknar motstycke. Ni kan söka på Youtube och hitta sekvenser som inte låter sig beskrivas. ”Det evigt gröna trädet”, som han kallas i Kina, var så tekniskt överlägsen att han fortfarande som 35-åring kunde spela brallorna av yngre världstjärnor och ta silver vid OS i Sydney år 2000.
Själv minns jag framför allt tre saker:
Han mötte den nordkoreanske defensivspecialisten Li Gun Sang i det där VM:et i Dortmund. Li Gun Sang var äckligt bra, med en vidunderlig underskruv och en offensiv som var lika skoningslös när han fick läge. Han var som en levande vägg, och jag tänkte: hur ska J-O rå på honom? Men Waldner förlorar inte mot ”deffare”. Han gick fram till 14-0 i första set i en uppvisning jag sent ska glömma, och resten var ren förnedring. Det bara small.
Han slog en stoppboll mot polacken Grubba i VM 1991 som jag förgäves försökt hitta en tv-upptagning av. Det var en läckerbit som fick pingisexperterna på läktarna att skrika rakt ut.
Han spelade ett set mot mig inför OS i Atlanta 1996, och jag som gammal pingisamatör ingick ett vad med en kompis: jag tar minst fem bollar mot J-O. Vi slog vad om 500 kronor.
Inte hjälpt om jag haft armar som var två meter långa
J-O sa:
– Jaså, det är bettning på gång? Då är det allvar. Då lägger jag på allt jag har i servarna, bara så du vet.
Jag smackade in en forehand och tog ledningen med 1-0. Sen blev J-O lite irriterad, så att säga. Han vann med 21-4, och när han slog sina sneda, vinklade skruvar som landade på bordskanten och försvann nånstans i fjärran hade det inte hjälpt om jag haft armar som var två meter långa. Jag var uppväxt med sporten men hade aldrig sett nåt liknande.
Egentligen tror jag faktiskt att J-O kunde ha vunnit ännu mer på sin ålders höst. Om inte det internationella bordtennisförbundet klubbat igenom att ett set i fortsättningen skulle spelas till elva i bäst av sju – inte till 21 i bäst av fem.
Jag tror inte att J-O vann någon av de större turneringarna efter den regeländringen. Jag är övertygad om att han förlorade på den. Med serven som specialvapen och det som styrde mycket av hans taktiska upplägg var det förstås bättre att ha fem stycken i rad – i stället för de två som gäller nu.
Men det han redan hade hunnit göra räcker ju långt och väl.
En av de största i svensk idrottshistoria, Jan-Ove Waldner, 50, meddelar nu att han spelar sin allra sista tävlingsmatch när Spårvägen möter BTK Rekord i Liljeholmshallen på torsdag. Jag utgår ifrån att ni vallfärdar dit för att hylla honom, gott folk.
Vad han ska göra sen, efter sitt enastående pingisliv, återstår att se. Det är möjligt att han fäller upp en solstol nånstans och bara njuter.
Sportbladet sänder J-O:s sista match klockan 18.30 på torsdag.