Ett rekord skulle väcka nya frågor
Tror inte Semenya var intresserad av Jarmila Kratochvilovas 33 år gamla världsrekord
RIO DE JANEIRO. Sofie Skoog blir sjua i damernas höjd och de svenska friidrottarna gör sitt sämsta OS genom tiderna.
På 120 långa år.
Men det visste jag redan.
I stället var det damernas prispall på 800 meter som var det stora diskussionsämnet.
Som jag var inne på inför 800-metersfinalen, så nöjde sig sydafrikanskan Caster Semenya med att springa hem OS-guldet lika överlägset och lekande lätt som hon vunnit varenda 800-meterslopp hon sprungit det här säsongen.
Jag tror inte hon var intresserad av att slå Jarmila Kratochvilovas 33 år gamla världsrekord (1:53.28) den här kvällen, väl medveten om alla de frågor det skulle väcka.
Väcker frågor
Men frågan är om Caster Semenya var den enda i det här loppet med hyperandrogenism, som gör att hon producerar tre gånger så mycket av det manliga könshormonet testosteron mot normalt.
Loppets tvåa Francine Niyonsaba från Burundi och kenyanska trean Margaret Nyairera Wambui har också väckt frågor här i Rio. Har de samma medfödda fördel som Caster Semenya?
Det är ett svårt ämne, där det finns argument åt båda håll.
Men jag är böjd att hålla med de som tycker att testosteronnivåerna måste begränsas. Av rena rättviseskäl. Det är nästan ett hån mot de andra tjejerna att någon tillåts vara så löjligt överlägsen.
IAAF har ju redan haft en sådan regel och försökt stoppa Semenya från att tävla med sina höga testosteronvärden och hon tvingades ta mediciner som sänkte nivåerna i sex år efter första sensationella VM-guldet som 18-åring 2009.
Men förra året upphävde idrottsdomstolen Cas den regeln och det var fritt fram att låta testosteronet flöda. Resultatet har vi sett hela den här säsongen.
Caster Semenya har varit fullkomligt överlägsen.
Jag tycker hon har all rätt att vara det så länge reglerna ser ut som de gör. Samtidigt vet alla att det är ett problem och både IAAF och Cas arbetar på att få fram en ny regel som tvingar ner testosteronivåerna.
Därför tror jag det här var sista gången vi såg Caster Semenya så överlägsen i ett mästerskap.
Samtidigt tror jag att hon kommer att slå Jarmila Kratochvilovas världsrekord senare i sommar. Med harar och draghjälp på någon storgala kan hon slå det sju dagar i veckan.
Så stark är hon.
Men jag tror aldrig vi får se en prispall som den på 800 här i Rio igen.
Sofie Skoog var Sveriges sista hopp här i Rio.
Den som kunde rädda svensk friidrott från sämsta OS-insatsen någonsin.
Hon hade behövt bli femma, men då hade hon varit tvungen att ta personliga personhöjden 1.97.
Nu blev hon sjua, en jätteframgång, och var en av få svenskar som var bäst när det gällde här i Rio.
Hon, Lovisa Lindh på 800 meter och unga Sarah Lahti på 10 000 räddade mitt OS.
Det var ljusen i mörkret.
Annars var det en kollektiv kollaps i de flesta grenar där alla de största svenska hoppen misslyckades.
Svenska friidrottsförbundet har en förmåga att ge godkänt, hur illa det än ser ut på mästerskapen. Men nu går det inte att gömma huvudet i sanden längre.
Nu måste de inse allvaret och utreda varför så många svenskar är sämst när det gäller.
Annars kommer det bara bli ännu värre i Tokyo 2020.
Ja, OS-friidrotten är över för den här gången. Jag kommer att minnas Usain Bolts historiska trippel och Mo Farahs lika historiska dubbel på 5000 och 10 000 meter.
Men jag kommer också glömma de nästan öde läktarna många av kvällarna.
Så här får det aldrig se ut på ett OS igen